Elmore Leonard och Tarantino: röster, utvikningar och Jackie Brown

Jackie Brown synliggör en samhörighet som Tarantino hade uppmärksammat tidigare: intresset för människor som pratar, förhandlar och låter sig distraheras utan att lämna en kriminalhistoria.

En litterär influens som filmskaparen själv har erkänt

I intervjun med Creative Screenwriting som publicerades 1998 räknade Tarantino upp Elmore Leonard bland sina avgörande influenser. Han var intresserad av att rollfigurerna kunde komma in på sidospår och ändå behålla sin dramatiska kraft. Han kopplade också sitt tidiga manusarbete med True Romance till önskan att överföra till ett filmmanus den frihet han hade hittat i författarens romaner.

Inflytandet handlar inte bara om att använda vardagliga uttryck. En litterär röst formas av vad en person lägger märke till, vad hen anser vara viktigt och hur hen tolkar andra. Två rollfigurer kan befinna sig i samma kriminella miljö utan att tala utifrån samma erfarenheter. Samtalet blir givande när deras olikheter låter en förhandling eller ett missförstånd utvecklas utan att ständigt behöva förklaras utifrån.

Den principen hjälper oss att förstå varför en scen kan vara intressant redan innan någon spektakulär handling äger rum. Samtalsparterna gör något med orden: de säljer in en bild av sig själva, sonderar efter en svaghet eller försöker få någon att lyda. Dialogen har en praktisk dimension även när innehållet verkar vara ett sidospår. Handlingen förs framåt genom relationerna, inte bara genom händelser som är frikopplade från dem.

Samhörigheten gör inte heller Tarantino till en oskiljaktig förlängning av Leonard. Filmen tillför bildutsnitt, skådespeleri, klippning och musik; regissören väljer vad som ska bevaras och var det ska placeras. En filmatisering kan respektera rollfigurernas logik men förändra deras tidsupplevelse. Jämförelsen blir mer träffsäker när den granskar sådana val i stället för att leta efter trohet i form av en ordagrann kopia av varje sida.

Jackie Brown filmatiserar en roman och skapar en egen film

Jackie Brown bygger på Rum Punch. Sambandet mellan de två titlarna är ett faktum, men huvudrollen har ändrats till Pam Grier och den nya filmiska utformningen ger verket en tydlig egen identitet. Jackie fungerar inte bara som en bärare av en redan existerande handling. Hennes närvaro, ålder och den uppmärksamhet filmen ägnar åt hennes beslut formar hur vi kommer in i den kriminella världen.

I Fresh Air i februari 1999 hyllade Leonard filmen och förklarade att Tarantino hade byggt ut vissa scener för att ge tid åt att lära känna rollfigurerna. Han mindes också att han hade godkänt titelbytet och att huvudpersonen skulle vara en svart kvinna. Hans omdöme stöder synen på filmatiseringen som en öppen relation, men ersätter inte analysen av skillnaderna mellan medierna.

Speltiden låter Max och Jackie existera utanför mekaniken kring pengautbytet. Deras samtal består inte bara av instruktioner för att genomföra en plan. Där finns nyfikenhet, igenkänning av en livsfas och en möjlighet till närhet som inte kan reduceras till lösningen på brottet. Kriminalhistorien skapar press, medan mötena låter oss ana vad det skulle kunna innebära att lämna den.

Ordell visar en annan sida av samma grepp. Hans verbala förmåga skapar en bild av kontroll och insikt, men filmen visar också hur den bilden bygger på att andra accepterar hans regler. Att prata mycket betyder inte att man förstår allt. Skillnaden mellan självsäkerheten i hans sätt att tala och begränsningarna i hans uppfattningsförmåga bär upp en stor del av spänningen.

Bagageutrymmet visar hur prat kan bana väg för en handling

Samtalet med Beaumont visar en konkret förhandling. Ordell behöver få en annan man att göra något som han motsätter sig och använder förklaringar, förtrolighet och påtryckningar för att lyckas. Det intressanta är övertalningsprocessen, inte bara vart scenen leder. Varje invändning förlänger mötet och visar vad den som förväntas lyda tycker är trovärdigt eller outhärdligt.

Leonard mindes att han hade varit med under inspelningen av sekvensen och sett Tarantino först be om respekt för de skrivna replikerna, innan han tillät andra försök. Vittnesmålet är användbart för att skilja mellan dialog som låter spontan och dialog som improviserats utan förberedelse. Naturlighet kan vara resultatet av en genomarbetad text och ett skådespeleri som får den att kännas närvarande.

Rummet tillför något som orden inte rymmer i sig själva. Bagageutrymmet gör förslaget till ett fysiskt hot, även om samtalet försöker framställa det som en praktisk lösning. Åskådaren bedömer samtidigt vad som sägs och vad det innebär att gå in där. Filmscenen utnyttjar den skillnaden utan att behöva någon psykologisk förklaring uttalad högt.

Samhörigheten märks i tålamodet med rollfigurerna

I Jackie Brown, tar uppmärksamheten på rösterna inte bort bedrägeriet eller faran. Den låter båda växa fram ur relationer som har fått utvecklas tillräckligt. En rollfigur kan vara rolig, skicklig på ett område och blind på ett annat. Den blandningen hindrar brottslingarna från att reduceras till renodlade funktioner som hot, offer eller medhjälpare. Deras vanor påverkar hur handlingen utvecklas.

Leonards inflytande kan därför studeras som en uppmaning att lyssna. Dialogen får ta omvägar eftersom människor inte bara finns till för att förmedla information till åskådaren. De talar för att skydda sin självbild, få något de vill ha eller njuta av sin egen version av händelserna. Berättelsen hittar handling i den aktiviteten, även om alla samtal inte omedelbart leder till en synlig vändning.

Tarantino omformar denna samhörighet med filmens egna grepp och med en känslighet som förändras från film till film. Jackie Brown är det mest direkta mötet mellan de båda upphovsmännen, men intresset ligger inte bara i att visa på släktskapet. Filmen visar hur en filmatisering kan bevara intelligensen i vissa röster och med dem skapa en annan tidsrymd, andra kroppar och en känslomässig upplevelse som tillhör filmen.

Läs guiden om Tarantinos dialog och berättarstruktur.

Visa alla artiklar i Quentin Tarantinos dialoger: ord, tid och karaktärer