
Quentin Tarantinos filmografi omfattar verk där han har haft olika ansvarsområden. I vissa filmer står han för manus och regi; i andra når hans manusdukar bioduken genom en annan regissör. Medverkan i antologifilmer och projekt som han har talat offentligt om behöver identifieras för sig. Att samla dem under ett enda namn utan att precisera dessa krediter gör det omöjligt att förstå vad han gjorde i varje enskilt fall.
Filmerna han regisserat tar oss från samtida kriminalitet till berättelser som utspelar sig under andra tidsperioder. De tidiga filmerna koncentrerar en stor del av handlingen till förhandlingar och möten mellan brottslingar. Senare får strider, genrekonventioner och hämndfantasier större utrymme. Utvecklingen bevarar också tidigare grepp: en historisk film kan bygga upp spänning kring ett bord och ett samtal.
Premiärordningen gör det lättare att följa förändringarna, även om berättelserna inte behöver ses som avsnitt i en enda saga. Kill Bill kräver särskild hänsyn: de två volymerna utvecklar en och samma berättelse. Genom att skilja mellan verk, volym, version och samarbete går det att utforska katalogen med tydliga utgångspunkter, utan att avslöja de upplösningar som varje film låter publiken upptäcka.
Årtalet för en film anger en period i filmskapandet; filmens tidsmiljö hör till en annan tidslinje. Genom att följa premiärerna går det att se hur Tarantino växlar mellan genrer, omfattning och huvudpersoner utan att tvinga in hans fiktioner i en enda kronologisk kontinuitet.
Kriminalberättelserna från 1990-talet
Reservoir Dogs, som enligt festivalarkivet visades på Sundance 1992, koncentrerar konflikten kring följderna av ett rån. Gruppen måste avgöra vem de kan lita på, trots att de bara har ofullständig information. guiden till Reservoir Dogs placerar denna instängdhet i en film där rollfigurernas berättelser blir en del av handlingen: att beskriva vad som hände kan vara lika avgörande som att visa det. De begränsade miljöerna gör det lättare att uppfatta maktförhållandena mellan gängmedlemmarna.
Pulp Fiction från 1994 vidgar denna kriminella värld med berättelser som korsar varandra och återkommer ur olika perspektiv. guiden till Pulp Fiction hjälper läsaren att orientera sig bland episoderna utan att först återskapa dem i en tidslinje. Publiken får ta del av möten, samtal och tonförändringar vars betydelse beror på var de förekommer i berättelsen. Cannes officiella prislista noterar att filmen tilldelades Guldpalmen 1994; utmärkelsen hör till filmens mottagande och avgör inte hur episoderna ska tolkas.
I Jackie Brown från 1997 riktar filmatiseringen av Elmore Leonards Rum Punch intresset mot en kvinna som försöker skaffa sig större handlingsfrihet under press från flera håll. Pengar driver fortfarande konflikten, men ålder, arbete och möjligheten att börja ett nytt liv spelar också roll. guiden till Jackie Brown tar upp den mer återhållsamma tonen. En jämförelse med de två föregående filmerna visar förändringar i huvudpersonernas betydelse och i hur mycket tid som ägnas åt att observera rollfigurerna.
Strider, biljakter och historiska berättelser
Kill Bill hade premiär i två volymer, 2003 och 2004. Den första ger större utrymme åt strider och skiftningar i det visuella uttrycket; den andra utvecklar möten och samtal som fullbordar hämndberättelsen. guiden till Kill Bill behandlar dem som delar av ett och samma verk. Därför kan man räkna tio långfilmer som hade premiär mellan Reservoir Dogs och Once Upon a Time... in Hollywood, eller nio verk om de båda volymerna räknas som en enda titel.
Death Proof från 2007 ingick ursprungligen i dubbelprogrammet Grindhouse tillsammans med Robert Rodriguez Planet Terror. Blandningen av hot och biljakter visar hur faran förändrar positionen för dem som befinner sig i fordonen. guiden till Death Proof bevarar kopplingen till den ursprungliga visningsformen, vilket behövs för att förstå filmens exploitationfilmsestetik. I filmen bidrar både utdragna samtal och fysisk rörelse till rytmen, även om intensiteten skiljer sig åt.
Inglourious Basterds från 2009 och Django Unchained från 2012 förlägger hämnden till historiska fiktioner. guiden till Inglourious Basterds introducerar en berättelse där språk och antagna identiteter påverkar mötena. I guiden till Django Unchained kretsar handlingen kring räddningen av Broomhilda och filmens skildring av slaveriet. I båda filmerna behöver man skilja den historiska kontexten från den frihet som fiktionen tar sig när den hittar på rollfigurer och händelser.
The Hateful Eight från 2015 använder westernfilmen för att skapa en instängd situation präglad av misstankar, som utvecklas i guiden till The Hateful Eight. Once Upon a Time... in Hollywood från 2019 flyttar perspektivet till en skådespelare, hans stuntdubbel och Sharon Tate. guiden till Once Upon a Time... in Hollywood skiljer den professionella världen från dess påhittade inslag. Jämförelsen mellan filmerna visar att ett begränsat utrymme och en färd genom en stad kan skapa olika former av väntan och ovisshet.
Manus till filmer som regisserats av andra och projekt utan premiär
True Romance regisserades av Tony Scott utifrån ett manus av Tarantino, vilket bekräftas i den manusutgåva som Grove Atlantic har publicerat. From Dusk Till Dawn regisserades av Robert Rodriguez med manus av Tarantino. Quentin Tarantinos manus och samarbeten bör identifieras utifrån just detta ansvar: att erkänna hans manusarbete innebär inte automatiskt att han också regisserade filmen eller fattade alla dess visuella beslut.
En idé som uttrycks i en intervju är inte heller detsamma som en produktion. Tarantinos orealiserade projekt kräver att man skiljer mellan förslag, färdigutvecklade manus och förhandlingar med hjälp av daterade källor. Den skillnaden hindrar hypotetiska titlar från att läggas till bland de premiärvisade filmerna och motverkar att ett gammalt uttalande framställs som ett aktuellt besked. Filmografin dokumenterar verk; varje projekts historia skildrar förlopp vars resultat kan skilja sig från den ursprungliga planen.
Innan man jämför två utgåvor av en film är det bra att kontrollera vilken version de innehåller. Speltiden i sig visar inte att scener saknas: eftertexter, en särskild presentation eller tekniska skillnader i uppspelningen kan påverka. En kommersiell etikett som ”definitiv utgåva” förklarar inte heller vilket material som har lagts till. En användbar jämförelse anger vilken klippning det gäller och beskriver de konkreta skillnader som påverkar filmupplevelsen.
För en första genomgång bevarar sekvensernas ursprungliga ordning den information som filmen presenterar. En kronologisk rekonstruktion kan vara intressant senare, när man redan känner till berättartekniken, men den avslöjar information som kanske var avsedd att komma längre fram. Ett publicerat manus ger ett annat perspektiv: det är ett skrivdokument och kan innehålla lösningar som skiljer sig från den premiärvisade klippningen.
Korta synopsis gör det lättare att välja film utifrån dess grundidé. Analyser av slutet fyller ett senare behov och bör helst vänta tills man har sett filmen, särskilt när avslöjanden förändrar tolkningen av tidigare scener.




