
Inglourious Basterds skildrar flera berättelser om överlevnad, spionage och hämnd i det av nazisterna ockuperade Frankrike. Shosanna Dreyfus försöker skapa sig ett nytt liv; en grupp soldater vill sprida skräck bland sina fiender; skådespelare och agenter måste gestalta identiteter som kan avslöjas av minsta detalj. Filmen väver samman dessa livsöden kring filmen som yrke, offentlig underhållning och propagandaverktyg.
Hotet visar sig ofta genom ett samtal. Det räcker inte att tala flytande: accent, samtalspartner och förmågan att upptäcka vilken information som sätts på prov spelar också roll. Ett bord kan bli en lika farlig plats som ett slagfält. Spänningen byggs upp när samtalet drar ut på tiden, trots att någon behöver gå eller fruktar att nästa fråga ska avslöja något. Detta grepp samsas med humor och våldsutbrott i en fiktion som tillåter sig att skriva om historien. De historiska personerna och hänvisningarna till kriget ingår i en berättarkonstruktion vars upplösning inte är ett vittnesmål om verkliga händelser.
Inglourious Basterds, med originaltiteln Inglourious Basterds väver samman en personlig hämnd och en operation mot nazistmakten. Filmen utspelar sig i det ockuperade Frankrike, men är uppbyggd som alternativ historia. Historiska ledare och omständigheter samsas med påhittade personer och händelser som utformats för att förändra det förflutna inom berättelsen.
Berättelser som möts kring en biograf
I Cannes-synopsisen presenteras Shosanna Dreyfus, spelad av Mélanie Laurent, som en överlevare som driver en biograf i Paris. Hennes position rymmer både utsatthet och handlingskraft: hon måste hålla koll på vad andra vet om henne samtidigt som hon sköter en plats som är öppen för allmänheten. Vardagen på biografen tvingar henne att umgås med människor vars intresse kan bli ett hot.
Brad Pitt spelar Aldo Raine, ledare för gruppen amerikanska judiska soldater som kallas Bastarderna. Deras skrämseltaktik löper parallellt med Shosannas berättelse. I det officiella pressmaterialet presenteras även skådespelaren Bridget von Hammersmark, som samarbetar med de allierade, och britten Archie Hicox, en officer med erfarenhet som filmkritiker. Hans kunskaper om kultur har en praktisk funktion i uppdraget.
kapitelordningen i Inglourious Basterds fördelar uppmärksamheten mellan dessa berättelsespår. Varje skifte kan lämna ett hot olöst och föra oss till en grupp som inte känner till det vi just fått veta. Planerna löper samman utan att alla inblandade har tillgång till samma information. Denna obalans gör att en gest kan få konsekvenser för personer som inte ens är närvarande när den utförs.
Språk och artighet under press
Christoph Waltz spelar Hans Landa, en officer vars observationsförmåga kommer till uttryck genom frågor och skenbar omtanke. Cannes tilldelade honom priset för bästa manliga skådespelare 2009 för rollen. Det är svårt att skilja social charm från beräkning i hans gestaltning: ett leende kan lätta upp samtalet för ett ögonblick och samtidigt förlänga kontrollen över den som svarar.
Den inledande scenen i Inglourious Basterds bygger upp den relationen kring ett besök och ett samtal. Tiden som ägnas åt artighetsfraser gör obalansen mellan värd och gäst mer obekväm. Faran behöver inte uttryckas i varje replik, eftersom situationen redan visar vem som får ställa frågor och vem som måste överväga följderna av att besvara dem.
språken som vapen i Inglourious Basterds gör det möjligt att inkludera eller utestänga en lyssnare och pröva om någon behärskar rollen hen spelar. Skillnaden mellan att förstå ett språk och att kunna tas för att komma från en viss plats blir avgörande. En accent, en kulturell referens eller en reaktion kan få en till synes stabil identitet att börja verka tvivelaktig.
På krogen i Inglourious Basterds gör det gemensamma utrymmet och närheten till andra gäster det svårt att kontrollera mötet. Samtalet måste fortsätta även när det inte längre känns bekvämt. Användningen av frågor, pauser och prövningar knyter an till Tarantinos dialoger och berättarstruktur: samtalet kan vara scenens huvudsakliga handling och förändra möjligheterna att ta sig därifrån.
Propaganda, skådespel och bildens makt
Stolthet över nationen är en propagandafilm inom fiktionen. Visningen förenar politiska intressen, personlig prestige och iscensättningen av ett spektakel. Filmen får flera funktioner samtidigt: den förmedlar en heroisk bild, samlar en publik och kräver praktiskt arbete för att visningen ska bli av. Shosanna känner till hur det fungerar inifrån.
I Cannes presentation från 2009 anges Robert Richardson som filmfotograf, David Wasco för scenografin och Sally Menke som klippare. Scenografin knyter samman platser för visning och arbetsutrymmen: en salong, en entré och ett maskinrum visar olika sidor av samma händelse. Växlingarna mellan dem ger åskådaren mer information och håller samtidigt rollfigurernas kunskaper åtskilda.
soundtracket till Inglourious Basterds följer skiften mellan hot, förberedelser och spektakel. Musiken kan ge en entré högtidlighet eller synliggöra den känslomässiga drivkraften bakom ett beslut. Effekten är en del av Tarantinos filmgenrer och hyllningar, där orddueller, spionage och krigsäventyr bidrar med olika grepp för att upprätthålla samma spänning.
Den personliga hämnden och den militära operationen drivs inte av samma motiv, även om båda riktas mot nazistmakten. Filmen håller fast vid skillnaden mellan en intim upplevelse och en kollektiv strategi. Deras sammanflätning ger filmen en central roll: det är platsen där bilderna gör anspråk på auktoritet och där andra försöker utmana vem som kontrollerar skildringen av det som hänt.
I produktionsmaterialet anges en film av Enzo G. Castellari från 1978 som titelns föregångare. Internationellt är den känd som The Inglorious Bastards. Castellari själv skiljer berättelserna åt och förklarar att Tarantinos film inte är en nyinspelning av hans. Namnets koppling till en annan film hör hemma i dialogen mellan olika filmtraditioner.
Tarantinos originaltitel, Inglourious Basterds, har en särskild stavning i båda orden. Den formen identifierar ett specifikt verk och hör ihop med dess användning av krigsäventyrsestetik. Den spanska titeln, Malditos Bastardos, betonar på samma sätt en grupp med en trotsig identitet.
I berättelsen föregår namn och rykten också personerna själva. Ett öknamn kan sprida skräck, medan en yrkesidentitet kan ge tillträde till en plats eller väcka intresse. Titeln speglar den vikt som läggs vid hur man presenterar sig för andra: den lovar en berättelse om stridande, även om handlingen fördelar uppmärksamheten mellan soldater, en biografägare och personer som agerar under olika identiteter.




