Innan föreställningen börjar gör Shosanna sig i ordning framför spegeln. David Bowies röst förvandlar väntan till en scen med en egen musikalisk identitet.
Inspelningen av Cat People och dess filmiska ursprung
Cat People (Putting Out Fire) skapades av David Bowie och Giorgio Moroder för Paul Schrader-filmen Cat People, som hade premiär 1982. Bowie står för text och sång; Moroder för musiken och produktionen av inspelningen. Den version som Tarantino använder i Inglourious Basterds är den som hör ihop med Schraders film, inte den nyinspelning som Bowie tog med på Let’s Dance 1983.
Skillnaden mellan versionerna förändrar lyssningen. Att de har samma titel och sångare innebär inte att arrangemanget, uppbyggnaden eller stämningen är exakt densamma. Originalinspelningen börjar lågmält och mörkt och växer sedan i styrka. Den utvecklingen ger Tarantino utrymme att skildra hur Shosanna förbereder sig innan handlingen når sin oåterkalleliga fas.
Låten skrevs inte för andra världskriget eller för Mélanie Laurents rollfigur. Den hör hemma i en annan genre och ett annat årtionde. Lånet försöker inte dölja avståndet, utan gör det till en tillgång. En välbekant popröst från 1980-talet träder in i en äldre historisk värld och förändrar upplevelsen av det som sker.
Kopplingen till eld blir särskilt stark i den nya berättelsen, men det finns ingen anledning att reducera låten till en bokstavlig förklaring av planen. Titeln och sångens intensitet väcker associationer; bilderna ger ett annat sammanhang. Betydelsen uppstår i mötet mellan dem, inte för att texten skulle ha förebådat en film som skulle spelas in flera decennier senare.
Att klä sig, sminka sig och fatta ett beslut
Sekvensen visar hur Shosanna Dreyfus gör sig redo för kvällen på sin biograf. Spegeln, klänningen och sminket bildar en ritual inför offentligheten, men musiken gör det omöjligt att se det som en neutral social rutin. Varje gest tycks vara en del av ett inre beslut. Rollfiguren formar den bild hon ska träda fram med under en kväll som hon vet kommer att bli avgörande.
Låten ger utrymme åt förberedelserna utan att scenen behöver förlita sig på förklarande dialog. Shosanna behöver inte säga högt allt hon tänker. Bowies framförande tillför ett känslomässigt tryck som samspelar med hennes koncentration. Scenen kan på samma gång visa yttre kontroll och underliggande våld.
Sminket innebär också att hon medvetet förändrar sitt ansikte. Shosanna bestämmer hur hon ska visa sig för andra, och klippningen ger den processen tyngd. Sångrösten följer en synlig förvandling utan att skådespelaren behöver förändra sitt ansiktsuttryck plötsligt. Hennes koncentration kan förbli återhållen, medan låten tillför en intensitet som hon inte behöver visa öppet för människorna omkring sig.
Klippningen knyter samman den privata sfären vid sminkbordet med operationens konkreta inslag. Musiken för samman dessa rum i en kontinuitet som inte enbart är kronologisk. Åskådaren uppfattar att utseendet, minnet och planen ingår i samma beslutsamhet. Förberedelserna blir inte längre en paus före handlingen, utan en dramatisk handling i sin egen rätt.
De musikaliska accenterna fungerar inte som ett underdånigt ackompanjemang till varje rörelse. Låten följer sin egen utveckling och tvingar bilderna att samspela med den. Den självständigheten bidrar till scenens kraft: vi hör ett stycke som skulle kunna existera utanför filmen, men som genom sin placering tycks uttrycka något specifikt om Shosanna just då.
En anakronism som förändrar perspektivet
Den musikaliska anakronismen är uppenbar och avsiktlig. Ingen rollfigur behöver höra Bowie inne i biografen för att sekvensen ska fungera. Låten hör till relationen mellan filmen och publiken. Därför är dess senare tillkomst inte ett misstag i miljöskildringen, jämförbart med ett modernt föremål som av misstag hamnat i scenografin.
Effekten lyfter fram Shosanna som mer än enbart ett lidande offer. Musiken ger henne en närvaro och beslutsamhet som åskådaren kan förknippa med senare former av populärkultur. Den suddar inte ut hennes historia eller förenklar våldet hon förbereder; den låter henne ta plats i bilden med en auktoritet som inte är beroende av förföljarnas blick.
I soundtracket till Inglourious Basterds utmärker sig Cat People också genom sin sångröst. Många andra stycken kommer från instrumentala filmmusikpartitur. Här skapar en igenkännbar röst en annan relation till känslorna, utan att bli en bokstavlig berättarröst. Låten kan antyda begär, hot och befrielse medan rollfiguren förblir tyst.
Scenen visar att ett musikval kan göra mer än att färga en tidsperiod. Tarantino hämtar en inspelning från en annan film och gör den till den tidsmässiga mittpunkten i en förberedelse. Bowies och Moroders förflutna förblir hörbart, men bilderna ger det en ny angelägenhet. När utdraget tar slut vet åskådaren inte bara att Shosanna är redo: hen har upplevt den intensitet med vilken hon har valt att bli det.
Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.
Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike
