Shosanna överlever genom att dölja sin identitet och får till slut en hel salong att lyssna till sitt namn. Mellan dessa båda ögonblick finns ett vardagligt arbete på biografen, en relation med Marcel och ständig vaksamhet inför vad hon kan avslöja.
Emmanuelles identitet som överlevnadsvillkor
Shosanna Dreyfus första framträdande präglas av flykt. Den unga kvinnan undkommer massakern på sin familj och försvinner ur Landas sikte. När berättelsen återvänder till henne i Paris lever hon under namnet Emmanuelle Mimieux och driver en biograf. Ellipsen spelar roll: den färdiga filmen skildrar inte steg för steg hur hon skaffade sig den nya tillvaron. Om man fyller detta mellanrum med händelser från manusversioner riskerar man att tillskriva klippningen sådant som den inte visar.
Hennes falska identitet är inte en lek som hon kan lägga åt sidan när ett uppdrag är slutfört. Den gör det möjligt för henne att arbeta, prata med kunder och ta sig genom en ockuperad stad. Varje fråga om hennes förflutna kräver att hon håller fast vid Emmanuelles berättelse. Spänningen kring karaktären uppstår ur denna kontinuitet: även ett till synes vardagligt samtal kan få konsekvenser, eftersom hennes överlevnad hänger på att hon inte gör ett misstag som väcker igenkänning.
Mélanie Laurent gestaltar en stor del av den här pressen genom återhållsamhet. Shosanna kan verka kärv eller avståndstagande mot den som försöker komma henne nära, men åskådaren känner till skälet till att hon misstror en tysk uniform. Skillnaden mellan vad publiken vet och vad hennes samtalspartner vet gör hennes svar begripliga. Hennes avvisande behöver ingen förklarande bekännelse för att gå att förstå.
Arbetet på biografen ger henne också en positiv identitet, bortom hemligheten. Hon sätter samman filmprogram, sköter fasaden och känner till hur filmvisning fungerar. Denna förtrogenhet med yrket gör att byggnaden inte bara framstår som en scen som står redo för hämnd. Det är en plats för liv, arbete och relationer som ockupationen till slut införlivar i sin prestigeapparat.
Zollers påtryckningar och rädslan för Landa
Relationen med Fredrick Zoller präglas av en obalans som han tenderar att blunda för. Hans ställning som krigshjälte öppnar dörrar för honom och låter honom omvandla personliga önskemål till officiella beslut. Shosanna har däremot inte möjlighet att säga nej utan att det får konsekvenser. Att han använder en vänlig ton upphäver inte makten han har med sig och innebär inte att hans envishet ska tolkas som en besvarad romans.
Beslutet att flytta premiären till biografen gör hennes handlingsutrymme ännu mindre. Det som utifrån kan verka som en yrkesmöjlighet för in nazistiska befälhavare i hennes rum och utsätter henne för granskning. Biografen, som gav henne en vardagsrutin, blir en samlingsplats för regimen. Hotet och möjligheten att agera uppstår ur samma omständighet, trots att Shosanna från början inte har valt att ta emot dessa gäster.
Mötet med Landa väcker en annan sorts rädsla. Shosanna måste sitta mittemot mannen som förknippas med mordet på hennes familj. I scenen med strudelnkräver det att hon behåller Emmanuelles ansiktsuttryck och uthärdar frågor och pauser utan att visa vad hon känner igen. Filmen låter oss se hennes skräck, men bekräftar inte definitivt hur mycket översten känner igen henne. Den osäkerheten är en del av karaktärens upplevelse.
Marcel erbjuder en relation som inte bygger på att låtsas inför ockupationsmakten. Han är hennes partner och deltar i arbetet på biografen och i förberedelserna inför attentatet. Hans närvaro hindrar berättelsen om Shosanna från att reduceras till två män som trakasserar henne. Beslutet att agera blir ett gemensamt projekt med konkreta uppgifter och risker som påverkar dem båda, även om hämndens offentliga bild kommer att kretsa kring hennes ansikte.
Från att gömma sig till att ingripa i filmvisningen
Shosanna använder sina kunskaper om film för att förbereda en handling som andra karaktärer inte kan kontrollera. Medan militärerna ser salongen som en scen för propaganda eller som målet för en operation känner hon till hur den fungerar inifrån. Filmvisningen gör det möjligt att samordna ett framträdande och en signal. Det tekniska arbetet blir en berättande förmåga: hon kan bestämma vad publiken får se och när kvällens innebörd ska förändras.
Hennes förberedelser inför premiären förändrar också hennes yttre. Galaklänningen och stunden framför spegeln gör det tydligt att hon vill träda in i ceremonin med en självvald framtoning. Förvandlingen bör inte reduceras till en entydig koppling mellan rött, blod och hämnd. Klädseln hör till evenemangets etikett och förstärker samtidigt närvaron hos en kvinna vars vardagsliv krävde att hon undvek vissa blickar.
Det filmade ingripandet bryter uppdelningen mellan den offentliga och den dolda identiteten. Ansiktet som salongen ser ber inte längre om lov och besvarar inga säkerhetsfrågor. Hon berättar vem hon är och vänder sig till åskådarna från en position där de inte kan avbryta henne. Hennes död i projektorrummet upphäver inte ingripandet: inspelningen bevarar en röst som fortsätter att verka när kroppen inte längre kan göra det.
Det finns en särskild hårdhet i slutet. Shosanna får ingen avslutande scen där hon konfronterar Landa och hinner inte bevittna alla följder av sin plan. Berättelsen undviker att framställa hämnden som en fullständig upprättelse för hennes liv. Det hon lyckas med är att ta plats i det rum för representation som besökarna trodde tillhörde dem. Den överlevande som behövde ett annat namn tar till slut över filmduken med en identitet som regimen hade försökt sudda ut.
Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.
Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike
