Hugo Stiglitz behöver inte hålla något tal för att de andra soldaterna ska veta vem han är. Hans presentation avbryter berättelsen och gör hans våldsamma bana mot nazistiska officerare till en omedelbar merit.
Ett rykte som korsar stridslinjerna
Hugo Stiglitz, spelad av Til Schweiger, är en tysk soldat som till slut ansluter sig till Aldo Raines grupp. Berättelsen presenterar honom genom hans attacker mot Gestapoofficerare och anger att han dödat tretton. Den uppgiften hör till den fiktiva biografi som filmen presenterar; den beskriver inte en historisk person vars militära bana kan rekonstrueras som om det handlade om en dokumentär.
Figurens entré använder sig av ett avsiktligt avbrott. Ett namn i blickfånget, berättarrösten, musiken och korta bilder av hans verksamhet avbryter det pågående samtalet för att förklara varför hans närvaro väcker igenkänning. Effekten liknar ett meritregister: tittaren får snabbt veta varför en tysk kan vara värdefull för en grupp som ägnar sig åt att bekämpa nazisterna.
Skillnaden mellan nationalitet och politisk lojalitet blir konkret genom hans anslutning. Stiglitz passar inte in i en uppdelning där alla tyskar utgör ett identiskt block och alla motståndare till regimen kommer utifrån. Filmen utvecklar ingen fullständig berättelse om hans övertygelser, men hans handlingar ställer honom mot officerare i den egna armén och mot den repressiva apparaten som de är knutna till.
Raine tolkar hans bana som en användbar förmåga. Rekryteringen har en ton av professionellt erkännande, färgad av löjtnantens humor. Scenen förvandlar en enskild bana av attacker till en organiserad verksamhet inom en grupp. Stiglitz behöver inte dela sina nya kamraters verbala stil för att bli accepterad: det han redan har gjort fungerar som ett tillräckligt visitkort.
Tystnad, minne och återhållna gester
Schweiger gestaltar till stor del figuren genom blicken och ett återhållet ansiktsuttryck. Jämfört med Raines pratsamhet eller Donowitz teatraliska sida verkar Stiglitz spara på krafterna. Hans tystnad betyder inte att han saknar åsikter och gör det inte möjligt att slå fast ett specifikt psykologiskt tillstånd. Det är ett skådespelarval som gör att hans få repliker och rörelser får större uppmärksamhet.
Filmen innehåller bilder av våld han utsatts för och attacker han utfört, men de ordnas inte till en uttömmande förklaring av hans beteende. Fragmenten knyter figuren till extrema kroppsliga erfarenheter. Att göra dem till en sjukdomshistoria eller en enda orsak till alla hans beslut skulle gå utöver det som visas. Minnet framträder som en press i scenen, inte som en akt som slutgiltigt avgör tolkningen.
Hans attityd förändrar också dynamiken i kommandot. Medan andra gärna pratar eller skämtar håller han sig avvaktande, vilket kan göra honom svårare att läsa. Den skillnaden hindrar gruppen från att bli en samling utbytbara personligheter. Stiglitz bidrar med ett hot som inte behöver tillkännages om och om igen, och en förtrogenhet med fienden som kommer av att själv ha tillhört dess led.
Det korta musikstycket i hans presentation förstärker känslan av ett abrupt inträde. Musiken ska inte återge ljudbilden i en soldats vardag under perioden, utan markera en entré inom filmens formspråk. Den särskilda användningen av Slaughter i Hugo Stiglitz presentation gör det möjligt att utveckla den kopplingen utan att förvandla porträttet av figuren till en katalog över musikaliska referenser.
Infiltrationen kräver att han håller tillbaka det som gör honom igenkännbar
Uppdraget på tavernan ställer Stiglitz inför en annan uppgift än hans tidigare attacker. Han måste sitta kvar, upprätthålla en militär fasad och stå ut med ett samtal som blir allt farligare. Våldskapaciteten som gjorde honom värdefull löser inte i sig problemet med att hålla täckmanteln. Under större delen av mötet innebär effektiv handling att ännu inte handla.
Hans närvaro tillsammans med Wicki och Hicox har också en språklig och kulturell betydelse. Gruppen behöver män som kan klara sig på tyska, men att tala språket garanterar inte att hela situationen är under kontroll. De enskildas kunskaper måste passa ihop med de andras svar och gester. En enda ledtråd kan äventyra alla, även om var och en utför sin del på olika sätt.
I scenen på tavernan, blir Stiglitz ansikte spänt av närheten till en officer som han måste bemöta enligt tidens sociala konventioner. Hans motvilja behöver inte utvecklas till en lång förklaring. Klippningen låter tittaren uppfatta den uppdämda energin bakom en förhållandevis orörlig hållning och invänta ögonblicket då återhållsamheten inte längre är möjlig.
Scenens upplösning förbrukar den förmågan i ett alltför trångt utrymme för att erbjuda en ren utväg. Stiglitz deltar i våldsutbrottet, men hans rykte skyddar honom inte från följderna. På så sätt bevarar filmen skillnaden mellan att vara fruktad och att vara osårbar. Figuren förenar ett antytt förflutet, en erkänd förmåga och en stram närvaro som får sin innebörd just därför att han inte behöver förklara den styrka som andra redan tillskriver honom.
Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.
Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike
