Hugo Stiglitz introduktion förändrar filmens energi på ett ögonblick. Slaughter tillför en sjuttiotalskänsla av actionfilm till en karaktär som befinner sig under andra världskriget.
En karaktär som introduceras med en smäll
Slaughter av Billy Preston ackompanjerar den tillbakablickande introduktionen av Hugo Stiglitz och hans våldshandlingar mot tyska officerare. Låten förknippas med filmen Slaughter från 1972. Dess användning i Inglourious Basterds skapar ett avsiktligt tidsglapp mellan karaktärernas era och den musiktradition som publiken upplever hans entré genom.
Introduktionen avbryter scenens flöde för att ge ett koncentrerat porträtt. Åskådaren lär känna Stiglitz inte genom ett långt samtal om hans bakgrund, utan genom utvalda handlingar, en berättarröst som strukturerar informationen och en musikalisk energi som ger honom en omedelbar identitet. Entrén fungerar som ett litet avsnitt med egna berättartekniska regler.
Låten kommer inte från en radio som Stiglitz lyssnar på och är inte tänkt att tillhöra den repertoar som fanns tillgänglig i hans historiska omgivning. Dess funktion är extradiegetisk: den riktar sig till filmens publik. Därför är den relevanta frågan inte om den kunde ha spelats på fyrtiotalet, utan vad den tillför porträttet när den hörs över bilderna.
Svaret börjar med rytmen. Funkens driv gör att introduktionen rör sig framåt med en annan självsäkerhet än samtalet runt omkring. Stiglitz presenteras som en actionfigur innan han blir en del av en grupp. Musiken förklarar inte hans psykologi, men erbjuder ett sätt att uppfatta hans handlingar: kraftfulla, snabba och frikopplade från den lydnad som förväntades av en tysk soldat.
Rytm, våld och rykte
Avsnittet samlar handlingar som skulle bilda en annan sorts berättelse om de återgavs var för sig och i sin fulla längd. Klippningen förvandlar denna anhopning till ett rykte. Musiken hjälper till att förena fragmenten och framställa karaktären som någon det redan går historier om. Vi ser inte en neutral rapport om hans beteende; vi bevittnar hur filmiskt kändisskap skapas.
Det betyder inte att man ska tillskriva karaktären alla egenskaper som musikgenren antyder. Låten kan förmedla fräckhet och styrka utan att bevisa att Stiglitz känner sig precis så i varje ögonblick. Energin hör också till det sätt på vilket filmen presenterar honom för åskådaren. Att skilja mellan dessa nivåer gör att man inte förväxlar en spektakulär introduktion med en personlighetsdiagnos.
Slaughters ursprung knyter an till den afroamerikanska actionfilmen från sjuttiotalet. Den kopplingen kan analyseras som ett lån av ton och filmhistoriskt minne. Den gör inte den tyska karaktärens historiska erfarenhet likvärdig med huvudpersonernas i de filmerna. Tarantino överför ett sätt att göra entré, en rytm och en audiovisuell attityd; de berättarmässiga omständigheterna är fortfarande olika.
Introduktionen av Hugo Stiglitz får också kraft av hans fåordighet. En ljudmässigt expansiv entré kan ge relief åt en karaktär som förblir tillbakadragen i andra scener. Publiken bär med sig den koncentrerade informationen från porträttet när den åter ser honom vara tyst. Musiken har byggt upp en förväntan som fortsätter att verka även efter att den tystnat.
Berättarrösten och låten bidrar inte heller med samma slags information. Rösten kan förmedla bakgrund; musiken strukturerar en reaktion på hur den bakgrunden presenteras. Om en av dem togs bort skulle porträttet fortfarande säga något, men balansen mellan förklaring och närvaro skulle förändras. Samspelet mellan dessa båda grepp gör att introduktionen kan vara kort utan att bli anonym.
Anakronismen som ett perspektivval
Användningen av Slaughter gör det tydligt att soundtracket inte bara försöker återskapa vad man hade kunnat höra i det ockuperade Frankrike. Filmen skildrar händelserna genom en repertoar från senare film. Anakronismen hör till berättandet och dess dialog med åskådaren, inte till ett föremål som av misstag placerats i scenografin.
Denna skillnad hjälper oss att förstå varför låten fungerar trots att den inte hör till tiden då handlingen utspelar sig. Rytmen hjälper till att strukturera klippningen, och låtens kulturella associationer bidrar till hur en våldsam figur presenteras. Båda funktionerna bygger på det aktuella samspelet mellan bild och ljud, utan att karaktären behöver känna till musiken.
I användningen av soul och funk i Tarantinos filmer, har avsnittet en särskilt kort och koncentrerad uppgift. Det följer inte Stiglitz genom hela hans liv och blir inte en ständig kommentar till hans beslut. Det markerar en entré. Dess intensitet beror också på denna avgränsning: det dyker upp för att etablera en närvaro och låter de följande scenerna utveckla den med andra grepp.
Det är också värt att uppmärksamma skillnaden mellan att beundra en introduktions effektivitet och att acceptera hans handlingar som förebildliga. Klippningen kan vara spännande samtidigt som den skildrar extremt våld. Filmen spelar på denna spänning och ställer publiken inför en figur som konstrueras med hjälp av spektakulära grepp. Slaughter bidrar till konstruktionen genom att förvandla en bakgrundsbeskrivning till en entré som man minns för sin rytm och sitt abrupta tonfallsskifte.
Gå tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.
Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike
