Charles Bernsteins stycke bryter in när Shosanna möter Hans Landa igen. Dess kraft kommer av att ett skräckljud förs in i en till synes kontrollerad social situation.
Rätt scen utspelar sig på restaurangen
Bath Attack av Charles Bernstein används i Inglourious Basterds när Shosanna får syn på Hans Landa igen på restaurangen. Det ska inte förväxlas med musiken som avslöjar gesten med tre fingrar på krogen. Förväxlingen blandar ihop två spänningssekvenser, men faran byggs upp på olika sätt i dem.
Kompositionen kommer från skräckfilmen The Entity från 1982. Ursprunget är viktigt för materialets hotfulla karaktär, men innebär inte att handlingen i den tidigare filmen ska överföras till Shosannas möte. Återanvändningen bygger på en ljudupplevelse som kan antyda ett plötsligt intrång, fara och förlorad kontroll i ett annat sammanhang.
Titeln Bath Attack beskriver inte heller något som händer på restaurangen. Det är namnet på stycket i sitt ursprungliga sammanhang. Att leta efter ett badrum eller ett motsvarande överfall i Inglourious Basterds vore att tolka titeln som en anvisning skriven för den nya scenen. Det som spelar roll här är musikens effekt när den hörs samtidigt som Landa känns igen.
Ett hot som Shosanna känner igen innan hon kan sätta ord på det
Landas närvaro knyter restaurangens offentliga miljö till en erfarenhet som Shosanna inte kan avslöja. Publiken vet varför det är skrämmande för henne att se honom. De andra gästerna har inte den informationen. Musiken förmedlar skillnaden utan att tvinga rollfiguren att berätta sin historia eller genast överge den identitet hon lever under.
Kontrasten mot omgivningen är avgörande. Ett bord, omsorgsfull service och umgängesformerna vid en sammankomst kan förmedla normalitet. Ljudet förändrar intrycket och gör att platsen upplevs som hotfull. Scenen behåller sin sociala yta, samtidigt som Shosannas upplevelse invaderas av ett annat tonläge.
Musiken bevisar inte att Landa har känt igen henne. Den visar vilken effekt hans uppdykande har på henne och på tittarens uppmärksamhet. Den skillnaden hindrar ett spänningsgrepp från att förvandlas till ett bevis i handlingen. Man kan känna en överhängande fara utan att filmen bekräftar alla frågor kring den.
Den musikaliska chocken koncentrerar också upplevelsen av tid. Mötet har en social varaktighet, präglad av ankomster, presentationer och samtal, men för Shosanna kan det kännas som ett abrupt avbrott. Stycket gör denna spricka påtaglig. Artigheterna fortsätter utåt sett, medan minnet av faran förändrar hur varje ord låter.
Styckets rytmiska envetenhet gör att chocken inte bara beror på en enstaka ton. En upprepad puls kan hålla trycket uppe i bilden och förlänga larmkänslan efter det första igenkännandet. Lyssnandet upptas av något som inte löses upp av nästa artighetsfras. Det hjälper till att skilja den känslomässiga chocken av att se Landa från det sociala samtal som måste fortsätta runt honom.
Förhållandet mellan buller och förfining förändras också. Restaurangen verkar vara inredd för ett behärskat samtal, där servicen och bakgrundsmusiken ackompanjerar utan att avbryta. När en hotfull ljudbild dyker upp bryts denna kontinuitet för publiken. Gästerna behöver inte höra samma sak: kontrasten kan skapas av berättandet, som för oss nära Shosannas upplevelse medan de andra fortsätter att uppföra sig som om sammankomsten vore helt normal. Scenen delas därmed mellan en gemensam yta och ett larm som inte går att uttrycka fritt.
Ett skräckstycke i en verbal spänningsscen
Skräckmusiken tillför en intensitet som inte bygger på att ett omedelbart överfall visas. Landa kan förbli lugn och situationen ändå kännas outhärdlig. Spänningen uppstår ur skillnaden mellan hans synliga beteende och det Shosanna vet om honom. Ljudet gör att skillnaden känns innan dialogen har utforskat alla dess möjligheter.
I soundtracket till Inglourious Basterds, fyller denna användning av Bernstein ett annat behov än musiken i eftertexterna eller vid en rollfigurs introduktion. Den ska inte skapa en allmän stämning, utan tränga igenom ett specifikt ögonblick. Effekten koncentreras till det förflutnas intrång i Shosannas nu.
Sekvensen visar också varför musikaliska lån måste identifieras utifrån exakt var de förekommer. Om Bath Attack tillskrivs krogen, går kopplingen till igenkännandet och minnet förlorad. Där byggs faran upp genom dolda identiteter, accenter och gester. På restaurangen uttrycker stycket chocken i att återse någon som redan har utsatt en för välbekant våld.
I Charles Bernstein s karriär ingår musik som Tarantino återanvänder med olika funktioner. Det är inte lämpligt att reducera den till ett enda utbytbart hotfullt ljud. Här ligger intresset i den precisa sammanfogningen: ett stycke som har sitt ursprung i skräck förvandlar ett artigt möte till en alarmerande upplevelse, utan att rollfiguren behöver frångå de former hon förväntas hålla sig till.
Gå tillbaka till Inglourious Basterds-guiden.
Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike
