Zarah Leander finns med i filmen genom en sång. Hon spelar inte någon av Tarantinos rollfigurer, och hennes röstliga närvaro ska inte förväxlas med ett samtal om henne mellan Goebbels och Zoller.
En sångerska på soundtracket
Zarah Leanders konkreta koppling till Inglourious Basterds är användningen av Davon geht die Welt nicht unter. Hennes röst hörs i bakgrunden på krogen La Louisiane. Sången finns också med på soundtrackalbumet. Det är en påvisbar förekomst, något annat än att påstå att Goebbels och Zoller har ett särskilt samtal om skådespelerskan.
Titeln kan ungefär översättas med ”världen går inte under för det”. Sången förknippas med Die große Liebe, den tyska filmen från 1942 med Leander i huvudrollen. När man identifierar dess ursprung blir det tydligt att inspelningen hör till den musik- och filmkultur som skildras, till skillnad från andra anakronistiska inslag på soundtracket.
Leander var en verklig sångerska och skådespelerska. I Tarantinos fiktion gestaltas hon inte av någon annan skådespelare som en person som kliver in på krogen eller samtalar med huvudpersonerna. Det som når platsen är hennes inspelning. Genom att skilja på dessa nivåer undviker man att tillskriva den historiska personen fiktiva handlingar, åsikter eller relationer.
Sången som en del av en kväll på krogen
Musiken bidrar till att skildra lokalen som en plats där soldaterna dricker, spelar och fördriver tiden. Den vardagliga stämningen behövs för att de infiltrerades möte ska kunna döljas bland aktiviteter som verkar helt vanliga. Sången avslöjar inte öppet det hemliga uppdraget och förklarar inte för de andra rollfigurerna vad som står på spel.
Att sången hör hemma i miljön skiljer den från ett musikstycke som bara åskådaren hör. En inspelning som är en del av livet på krogen kan fortsätta medan samtalen får olika innebörd vid de olika borden. De närvarande hör samma musik, men har inte samma information. Den skenbara musikalisk tryggheten samexisterar med en situation som blir allt osäkrare.
Den lugnande innebörden i titeln blir ironisk när man tänker på våldet som till slut drabbar krogen. Man behöver inte återge sångtexten eller göra den till en detaljerad profetia. Motsättningen mellan underhållning och fara räcker för att visa hur vardaglig musik kan bli oroande genom sammanhanget den hörs i.
Man ska inte heller utgå från att alla rollfigurer lyssnar medvetet på sången. Bakgrundsmusiken kan påverka åskådaren samtidigt som den hamnar i bakgrunden för dem som samtalar. Den skillnaden gör att ljudet kan bidra till stämningen utan att kräva uttryckliga reaktioner eller dialog där någon kommenterar musiken.
Det är Leander som framför sången, medan den tillskrivs Michael Jary och Bruno Balz. Genom att hålla isär sångerskan, kompositörerna och rollfiguren kan man identifiera inspelningen utan att göra sångerskan till upphovsperson till alla dess delar.
Den inspelade rösten har ytterligare en särprägel: den kan finnas i rummet utan att sångerskan har någon kontroll över situationen där den spelas upp. Filmen använder ett kulturellt material som cirkulerar och placerar det bland fiktiva rollfigurer. Det gör inte Leander till vittne till mötet och innebär inte att man kan tillskriva henne en reaktion på det som kommer att hända. Röstens närvaro är materiell och konkret, men motsvarar inte ett personligt deltagande i handlingen.
Sången hjälper också till att skilja krogens vardagliga verksamhet från det ovanliga möte som publiken vet äger rum. För soldaterna som roar sig är musiken en del av kvällen. För infiltratörerna skapar samma kväll både hinder och möjligheter: den ger dem ett socialt skydd, men fyller lokalen med blickar och potentiella avbrott. Sången bidrar till att faran inte utspelar sig i ett tomt rum som bara är till för spioner. Uppdraget måste samsas med människor som lyssnar, dricker och spelar av egna skäl. Denna vardagliga myllrande miljö gör föreställningen om att huvudpersonerna kan styra situationen efter eget behag mer bräcklig.
Kopplingen till regimens filmindustri
Die große Liebes ursprung knyter inspelningen till en filmindustri som verkade under den nazistiska regimens kontroll. Denna historiska koppling kräver precision: en sång, en filmproduktion och en konstnärs hela karriär är inte samma sak. Att låten används i Inglourious Basterds är i sig ingen biografi över Leander eller någon heltäckande bedömning av hennes personliga beslut.
Filmen använder flera namn och verk ur den tyska filmen, men de måste identifieras var för sig. En verklig hänvisning till en annan skådespelerska bevisar inte att det är Leander man talar om. På samma sätt innebär förekomsten av Fredrick Zoller som en fiktiv propagandastjärna inte att han har någon påhittad personlig relation till den historiska sångerskan.
Den mest välgrundade tolkningen fokuserar på det som faktiskt hörs. En igenkännbar röst från tidens film gör krogens nöjesliv till en specifik kulturell miljö. Dagens publik kan lyssna på inspelningen med kännedom om dess sammanhang och samtidigt följa intrigen vid ett möte där nästan alla försöker spela en roll. Sången hör till den värld av skenbar normalitet som samtalet håller på att rubba.
Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.
Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike
