Fredrick Zoller: propagandahjälten som inte accepterar ett nej

Fredrick Zoller kan verka blyg samtidigt som ett helt system behandlar honom som en kändis. Den kombinationen får hans enträgenhet att framstå som en personlig gest, trots att den stöds av ockupationsmakten.

En soldat förvandlad till offentlig profil

Fredrick Zoller, spelad av Daniel Brühl, är en tysk krypskytt vars militära insats omvandlas till filmpropaganda. Filmen tillskriver honom dödandet av omkring tvåhundrafemtio fiender under försvaret av en position. Det viktiga för hans dramatiska funktion är inte att göra siffran till historisk statistik, utan att förstå hur regimen använder en återberättad bedrift för att skapa en välkänd och beundrad person.

Zoller spelar sig själv i Nationens stolthet. Därmed suddas, till synes, avståndet ut mellan hjälten och skådespelaren som gestaltar honom. Hans ansikte kan synas på affischer, visas på filmduken och därefter presenteras för publiken som en garanti för äkthet. Filmen i filmen utnyttjar den kontinuiteten för att få kändisskapet att verka uppstå direkt på slagfältet.

Vardagliga samtal visar dock att berömmelse kräver ett annat slags arbete än strid. Zoller får uppmärksamhet, deltar i evenemang och rör sig nära människor med makt. Hans erfarenheter omarbetas till en berättelse som andra kan använda. Propagandamaskineriet nöjer sig inte med att belöna honom: det bestämmer var han ska synas, hur han ska uppfattas och vilket offentligt värde hans berättelser ska ha.

Brühl har ett ungdomligt utseende som gör det mindre självklart att tolka rollfiguren som ett hot. Zoller kan verka besvärad av hyllningarna eller intresserad av att prata om film. Den framtoningen förändrar inte vad uniformen står för. Spänningen uppstår genom att tittaren känner till ockupationssituationen, samtidigt som rollfiguren försöker uppföra sig som om personlig sympati kunde sätta den ur spel.

Hans enträgenhet gentemot Shosanna och makten bakom den

Hans närmanden till Shosanna Dreyfus möts av avvisande, men han behandlar inte det som ett tillräckligt tydligt besked. Han fortsätter att söka upp henne och utnyttjar de möjligheter som hans position ger honom. Deras relation utspelar sig inte i ett neutralt sammanhang där två personer har samma möjlighet att tacka ja eller gå därifrån. Hon lever under falsk identitet och kan inte fritt uttrycka allt hon tycker om honom och den regim som hyllar honom.

Zoller verkar uppskatta att den unga kvinnan inte bemöter honom som hjälten alla andra känner igen. Att hon inte beundrar honom ger honom en annorlunda upplevelse, men blir också något han vill ändra på. Filmen låter oss tolka hans enträgenhet som en oförmåga att acceptera att en annan persons åsikt inte beror på hans anseende. Offentlig anspråkslöshet och en känsla av att förtjäna uppmärksamhet kan existera sida vid sida.

Att premiären flyttas till Shosannas biograf visar hur tjänst och påtryckning blandas. Ur Zollers perspektiv kan det framstå som en möjlighet han erbjuder någon han är intresserad av. För henne innebär det att nazistiska myndigheter tar sig in på hennes arbetsplats och att hennes handlingsutrymme begränsas ännu mer. Initiativet visar att hans personliga önskan har tillgång till institutionella medel för att förändra livet för den person han försöker behaga.

Hans närhet till Goebbels gör den förmågan tydlig. Zoller behöver inte ge en direkt militär order för att hans önskemål ska få konsekvenser. Han kan föreslå, övertala och få andra att ordna det som ska ske. Rollfiguren visar en form av tvång som framförs med goda manér: den som får förmånen har inte bett om den och kan inte heller tacka nej utan att väga in faran.

Avståndet mellan att se sig själv på film och att umgås med en annan människa

Under visningen av Nationens stolthet, omges den hjältemodiga bilden av Zoller av publikens entusiastiska reaktioner. Han tar inte nödvändigtvis emot den skildringen med samma lätthet. Filmen skapar ett avstånd mellan att ha upplevt våldet och att se det omvandlas till underhållning. Obehaget gör rollfiguren mer komplex utan att automatiskt ursäkta hans handlingar eller attityder.

Projektionsrummet ställer honom åter inför en personlig gräns. Shosanna försöker hålla honom utanför ett utrymme som han vill komma in i. Hans enträgenhet blir allt hårdare och blottar det som den tidigare artigheten kunde dölja: han förväntar sig att hans position och det han gjort för henne ska ge honom rätt till hennes uppmärksamhet. För honom upphör ett nej att vara ett svar som måste respekteras.

Den dödliga konfrontationen gör inte i efterhand om hela relationen till en berättelse om olycklig kärlek. Zoller känner attraktion, medan Shosanna känner rädsla och avsky, och maktobalansen är ständig. Den korta medkänsla hon kan visa inför en sårad kropp hör till ett specifikt ögonblick; den innebär inte att hon accepterar relationen som han försökt tvinga på henne.

Zoller är kluven mellan flera bilder av sig själv: soldat, stjärna, till synes tillgänglig ung man och en man som inte kan tåla en gräns. Filmen behöver inte välja en enda av dem för att förklara de andra. Hans hotfullhet blir tydligare eftersom vissa av hans beteenden kan verka trevliga. Problemet uppstår när han anser att dessa egenskaper, hans berömmelse eller hans tjänster borde tvinga en annan person att besvara hans känslor.

Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.

Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike