Nationens stolthet: visningen som Shosanna gör till sitt ingripande

Salongen samlar sina gäster för att fira en propagandafilm. Shosanna smyger in ett annat filmmaterial i visningen och förändrar förhållandet mellan duken och åskådarna, som trodde att de hade kontroll över händelsen.

En ceremoni kring en heroisk bild

Nationens stolthet, med den tyska titeln Stolz der Nation, är en fiktiv film i Inglourious Basterds. Den skildrar Fredrick Zoller som en militär hjälte och låter regimen förvandla en krigshandling till en offentlig hyllning. Premiären samlar myndighetspersoner och personer ur nazistkretsar på en plats där det politiska stödet kan uttryckas genom applåder, skratt och gemensam beundran.

Visningen ger gästerna en bekväm position i förhållande till våldet. De ser skottlossning och dödsfall från sina fåtöljer, skyddade av avståndet mellan den filmade handlingen och platsen där de sitter. Tarantinos film använder deras reaktioner för att visa att avståndet också är moraliskt: fiendens död tas emot som en seger och underhållning under ett elegant evenemang.

Närvaron av Fredrick Zoller skapar en koppling mellan duken och salongen. Mannen som blivit en bild kan betrakta sin egen gestaltning och få uppskattning från människorna omkring sig. Denna överensstämmelse suddar inte ut gränsen mellan erfarenhet och propaganda. Klippningen låter oss ana att det kan väcka en annan reaktion att se sig själv som en offentlig hjälte än den som hyllningen förväntar sig.

Biografen är också en plats präglad av hierarkier. Logerna och fåtöljerna placerar gästerna efter deras betydelse. Duken verkar vara en gemensam blickpunkt för alla, men rummet suddar inte ut skillnaderna mellan dem som bestämmer och dem som följer med dem. Attentatet kommer att utnyttja denna maktkoncentration utan att gästerna inser hur sårbara deras placering gör dem.

När filmmaterialet byts ut förändras vem som har rätt att tala

Shosanna förbereder ett filmat ingripande som fogas in i visningen. Tilltaget utnyttjar en mekanism som hör till filmvisningen: publiken har gått med på att betrakta en bild och lyssna till en röst från en annan plats och en annan tid. När hennes ansikte dyker upp består denna beredskap, men innehållet tjänar inte längre ceremonin. Duken blir ett medium för ett budskap som gästerna inte har godkänt.

Närbildens skala förändrar förhållandet mellan kvinnan och männen som samlats. Hon, som tidigare varit tvungen att besvara frågor och upprätthålla en falsk identitet, framträder nu som ett ansikte större än någon kropp i salongen. Bilden kan inte tystas genom ett artigt avbrott eller förhöras som på restaurangen. Den är redan inspelad och fortsätter sitt lopp.

När Shosanna Dreyfus identifierar sig bryter hon den anonymitet som skyddat hennes vardagsliv. Hennes judiska identitet, som regimen förföljer, blir ingripandets uttalade kärna. Scenen vänder på vem som får namnge vem: gästerna slutar definiera henne med sina institutioners auktoritet och får i stället höra henne presentera sig själv och peka ut dem som mottagare av hennes handling.

Inspelningen skiljer också budskapets verkan från den som uttalar dets överlevnad. Shosanna behöver inte befinna sig fysiskt framför publiken för att framträdandet ska äga rum. Filmen bevarar en kroppslig handling och återger den senare. I sekvensens sammanhang gör denna egenskap det möjligt för en röst att fortsätta verka även när personen inte längre kan kontrollera vad som sker i salongen.

Bilden i röken och åskådarens trygghet går förlorad

Marcel genomför den del av planen som gäller branden. Ingripandet på duken och den fysiska handlingen är samordnade, men fyller olika funktioner: det ena tillkännager och ger identitet åt hämnden; det andra förvandlar visningslokalen till en fälla. Nitratfilmens roll i biografbranden hör till sekvensens fysiska mekanism och bör inte misstas för en metafor utan materiella konsekvenser.

När elden når duken förblir ansiktsbilden förknippad med röken som fyller rummet. Effekten gör den yta instabil som publiken betraktade som en kontrollerad fiktion. Shosannas skratt och ansikte tycks dröja sig kvar medan salongen faller samman. Framställningen är inte längre begränsad till en trygg rektangel utan blir en synlig del av kaoset som omger åskådarna.

Klippningen väver samtidigt in Donnys och Omars handlingar och våldet mot gästerna. Filmen för samman planer som inte utgår från ett enda samordnande centrum. Det är viktigt att skilja denna samtidighet från den totala kontroll som tillskrivs en enda person. Shosanna planerar sitt ingripande och branden tillsammans med Marcel; hon styr inte varje beslut som de andra angriparna fattar från visningsrummet.

Förändringen i åskådarnas position är sekvensens kärna. De som njöt av ett avlägset våld utsätts nu för ett våld på nära håll. Duken, som skulle bekräfta regimens herravälde, visar identiteten hos ett offer som den inte lyckades utplåna. Analysen av slutet på Inglourious Basterds utvecklar de berättarmässiga följderna, medan denna visning visar det konkreta ögonblick då biografen slutar bekräfta en auktoritet och börjar förstöra dess ceremoni.

Gå tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.

Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike