Hans Landas uppgörelse och Aldo Raines slutliga svar

Landa försöker omvandla upptäckten av ett attentat till en personlig belöning. Uppgörelsen via radio erbjuder honom en utväg, men garanterar inte att Raine accepterar den hedervärda identitet som översten vill ta med sig till USA.

Från att avslöja en konspiration till att förhandla om sin fortsatta framtid

Hans Landa går in i förhandlingen med ett övertag som han genast vet hur han ska formulera: han har upptäckt infiltratörerna och kan hindra operationen från att fortsätta. I stället för att stoppa den helt föreslår han att låta den genomföras i utbyte mot villkor för sin framtid. Samtalet förändrar därmed hans roll. Officeren med ansvar för säkerheten erbjuder sig att underlätta det resultat han skulle ha förhindrat.

Raine och Utivich är nödvändiga samtalspartner, men de har inte tillräckliga befogenheter för att bevilja allt han begär. Landa kräver att få tala med de allierades befälhavare via radio. Den förflyttningen blir avgörande: han vill att beslutet ska fattas över huvudet på de män han håller fångna. Den militära hierarkin kan erbjuda honom ett skydd som ett personligt löfte från Raine inte skulle inge honom förtroende för.

Översten framställer det möjliga resultatet som ett utomordentligt förhandlingsvärde. Hans kalkyl bygger på att de allierade anser det vara värt att acceptera obehagliga villkor för att nå ett större mål. Scenen fungerar inte som en förhandling mellan jämlikar i moraliskt avseende. En ansvarig för förföljelse försöker skaffa sig fördelar genom att använda information och kontroll som han fått i tjänst hos regimen.

Hans Landas förmåga att Hans Landa ändra samtalets ramar framträder här särskilt tydligt. Han försöker ersätta frågan om sina tidigare brott med en annan: vilken belöning förtjänar den som bidrar till att avsluta kriget? Det draget suddar inte ut det förflutna, men syftar till att låta nuets strategiska intresse avgöra hur historien ska berättas.

Materiellt skydd och en officiell biografi efter egna önskemål

Hans villkor omfattar flera slags förmåner. Han kräver erkännande för att ha varit dubbelagent ända sedan Operation Kino inleddes, skydd mot straff, en pension motsvarande hans grad och hedersbetygelser för sitt bidrag till regimens fall. Han begär också amerikanskt medborgarskap och en fastighet på ön Nantucket. Han ber inte bara om att få fly: han planerar ett framtida liv med trygghet, resurser och prestige.

Anspråket på att framstå som medarbetare ända från början är särskilt avslöjande. Landa vill att den officiella historieskrivningen ska omtolka hans agerande. Om den versionen godtas kan tillfället han utnyttjar i slutet framställas som en del av ett tidigare hemligt arbete. Förhandlingen syftar till att skapa en hedervärd kontinuitet där filmen har visat ett opportunistiskt beslut.

Utmärkelserna och fastigheten fullbordar denna förvandling. En medalj skulle ge berättelsen offentlig synlighet; en pension och ett hus skulle göra den till en materiellt tryggad situation. Listan blottlägger rollfigurens föreställningsvärld: han tänker på hur han kommer att behandlas, vad han kommer att kunna visa upp och var han ska bo. Hans tillfredsställelse kommer av att han tror sig ha löst allt detta genom ett samtal.

Radion för in en auktoritet som hörs utan att dela förhandlarnas rum. Det avståndet gör det möjligt att formulera ett strategiskt beslut utan att påverkas av Raines personliga hat. Uppgörelsen ordnar Landas och hans radiooperatörs överlämnande och kapitulation. Översten litar på att befälsordningen ska göra hans tidigare fångvaktare till verkställare av hans säkra avfärd.

Vad Raine går med på – och vad han vägrar sudda ut

När de väl har nått de allierades linjer förändras maktförhållandet. Landa lämnar ifrån sig sina vapen och väntar sig att överenskommelsen ska följas. Raine dödar radiooperatören, vilket översten uppfattar som ett brott mot villkoren. Löjtnanten svarar inte med någon utförlig tolkning av avtalet. Hans agerande visar att han är beredd att ta disciplinära följder hellre än att uppträda så som Landa har förutsett.

Filmen behöver inte framställa detta agerande som juridiskt oklanderligt. Slutscenen är intressant genom kollisionen mellan en institutionell lösning och en personlig straffprincip. Landa har förhandlat med en organisation, men befinner sig fysiskt i händerna på en man som inte delar hans önskan att lägga det förflutna bakom sig genom förmåner och nya benämningar.

Raine frågar vad som ska hända med uniformen. Översten kan ta av sig den när hans nya liv börjar och därmed ta bort ett synligt tecken på sin tillhörighet till SS. Märket som löjtnanten skär in i hans panna är ett svar på den möjligheten. Det förvandlar den identitet som Landa ville styra genom en berättelse till ett kroppsligt kännetecken som inte beror på vilka kläder han väljer att visa sig i inför andra.

Gesten sluter en motivtråd som etablerats av Bastarderna: att lämna en permanent märkning på dem som överlever. Här får den en mottagare som till och med hade försökt kontrollera hur han skulle bli ihågkommen. Raine upphäver inte hela avtalet genom en ny förhandling; han ingriper i hur Landa ska kunna dra nytta av det. Filmen slutar utan att visa hur överstens liv därefter skulle utvecklas.

Det här slutet bör skiljas från det övergripande filmslutet. Där sammanfaller attentatet och historiens omskrivning; här avgörs tvisten om Landas identitet. Den sista bilden koncentrerar ett personligt nederlag: en man som hade använt språket för att definiera andra upptäcker att hans egen identitet kan fastställas av en vilja som han inte förmår övertyga.

Tillbaka till De hänsynslösa-guiden.

Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike