Hans Landa: intelligens, opportunism och våld bakom artigheten

Hans Landa kontrollerar sina samtalspartner innan han höjer rösten. Christoph Waltz bygger upp hotet med artighet, språkbyten och en uppmärksamhet som gör varje svar till material för nästa angrepp.

Ett samtal där bara en person bestämmer reglerna

Hans Landa är en SS-officer vars effektivitet beror på hans förmåga att läsa av andra människor. När han träffar LaPadite kommer han inte för att utbyta åsikter: han har beväpnade män utanför, makt över området och tid att dra ut på besöket. Hans vänlighet fungerar inom ramen för denna ojämlikhet. Att be om lov, ta emot en dryck eller berömma värden minskar inte hotet; det tvingar bonden att spela den gästfria värden samtidigt som han försöker räkna ut hur mycket han kan gömma.

Det intressanta med karaktären är avståndet mellan hans sätt och hans handlingar. Landa lyssnar som om han ville förstå, men använder förståelsen för att hitta en sårbarhet. Han omformulerar frågan, gör jämförelser och iakttar reaktionen innan han fortsätter. Samtalet verkar öppet eftersom han anpassar tempot. Utfallet är däremot redan påverkat av det våld han när som helst kan beordra.

I den inledande scenen i Inglourious Basterds får strategin en rumslig form: det som sägs i rummet får konsekvenser för dem som håller sig gömda därunder. Landa riktar sig till flera olika grupper inom ett och samma samtal. Hans omedelbara samtalspartner förstår hotet; andra kan lyssna utan att ha all information. Överstens intelligens blir därmed ett sätt att kontrollera tillgång, förståelse och tystnad.

Waltz tolkning undviker ett ständigt olycksbådande uttryck. Han kan visa nyfikenhet, barnslig entusiasm eller tillfredsställelse över ett svar. Den här variationen gör att publiken aldrig kan slappna av: ett leende garanterar inte mildhet, och en skenbar distraktion kan föregå den mest besvärande frågan. Tonväxlingen är farligare än en jämn aggressivitet, eftersom den tvingar oss att hela tiden omvärdera vad han är ute efter.

Nöjet i att veta mer än andra

Språkkunskaperna förstärker hans övertag. Landa nöjer sig inte med att förmedla information på flera språk; han väljer vem som kan följa med och prövar dem som säger sig behärska språken. Greppet gör att en social scen kan ändra karaktär utan att någon lämnar sin plats. Vid mötet förvandlas en påstått obetydlig presentation till ett identitetstest, eftersom värden kan språket som gästerna bara knappt kan låtsas behärska.

Han tycker också om att styra osäkerheten. När han möter Shosanna letar publiken efter tecken på att han känner igen henne, men får ingen entydig bekräftelse. Det är bäst att bevara den tvetydigheten när man analyserar scenen med strudeln: man behöver inte hävda att Landa vet allt för att förklara den unga kvinnans skräck. Det räcker att hon känner till hans förmåga och inte kan veta hur mycket han har upptäckt. Karaktärens makt växer i det mellanrummet.

Hans förfinade manér bevisar inte heller någon moralisk överlägsenhet. Kultur, språklig skicklighet och uppmärksamhet på detaljer samexisterar med förföljelse och mord. Filmen låter oss inte likställa bildning med godhet. Landa kan rätt tolka en annan människas känslor och använda den kunskapen för att skada. Hans intellektuella empati, förstådd som förmågan att förutse reaktioner, är inte detsamma som solidaritet med den som lider.

Konfrontationen med Bridget blottlägger gränsen för den artiga fasaden. När han bestämmer sig för att använda direkt våld behöver han inte låta någon annan utföra det. Scenen motsäger bilden av en utredare som står utanför regimens brott: hans förhållande till våldet är aktivt och personligt. Det eleganta samtalet är ett verktyg han kan använda, inte en etisk barriär som hindrar honom från att gå över vissa gränser.

Opportunisten som försöker skriva sin egen frikännedom

Slutet visar hans opportunism tydligt. Landa inser att Tredje rikets ställning kanske inte längre gynnar honom och gör en avslöjad konspiration till ett förhandlingsläge. Han vill få skydd och erkännande i utbyte mot att låta de allierade nå ett gynnsamt resultat. Hans mål handlar om mer än att överleva: han vill kontrollera den offentliga berättelsen om sitt agerande och framställa sig själv som en avgörande faktor bakom segern.

Det berättigar inte till påståendet att han aldrig trodde på nazismen. Filmen ger oss inte full insyn i hans innersta övertygelser eller någon politisk biografi som avgör frågan. Däremot visar den att han är beredd att tjäna förföljelsemaskineriet och överge det när han hittar en fördelaktig utväg. Den opportunism vi ser upphäver inte hans ansvar för tidigare handlingar och bevisar inte att de var ideologiskt neutrala.

I Hans Landas förhandling med de allierade försöker orden skapa en ny identitet: hemlig medhjälpare, välgörare och en man värd att belöna. Raine svarar på detta genom att brännmärka honom på ett sätt som inte går att ta av tillsammans med uniformen. Den slutliga motsättningen står mellan en förhandlingsbar berättelse och ett kroppsligt märke som ska omöjliggöra att hans tillhörighet till regimen suddas ut.

Landa misslyckas just där hans metod verkade som starkast. Han har räknat ut befälhavarnas strategiska intressen, men tar för givet att alla kommer att hålla sig till överenskommelsen. Hans förmåga att läsa människor är enastående, men inte ofelbar. Säkerheten med vilken han bestämmer över framtiden bryts när han möter någon som är beredd att ta konsekvenserna av att trotsa honom. Till slut ställs karaktären inför en maktform som han inte längre kan styra genom samtal.

Tillbaka till Inglourious Basterds-guiden.

Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike