Shosanna har en dessert framför sig och mannen som är ansvarig för massakern på hennes familj. Scenen med strudeln bygger upp rädsla genom vardagliga handlingar som hon varken kan avböja eller tolka med säkerhet.
Ett möte som tittaren förstår innan hen kan förklara det
Samtalet mellan Landa och Shosanna på restaurangen präglas av en obalans i kunskap. Publiken vet vem hon är och vad som hände på gården. Shosanna känner igen översten och måste upprätthålla sin identitet som Emmanuelle. Det är fortfarande oklart hur mycket han känner igen. Scenen hämtar sin spänning ur den frågan utan att ge ett entydigt svar som skulle lösa den som en gåta.
Det offentliga sammanhanget ökar pressen. De befinner sig inte i ett förhörsrum, utan på ett ställe där det är normalt att beställa mat och prata artigt. Den fasaden tvingar Shosanna att följa de sociala konventionerna. En överdriven reaktion skulle kunna rikta uppmärksamheten mot det hon försöker dölja. Hennes rädsla måste uttryckas på ett sätt som översten inte enkelt kan utnyttja.
Mötet kommer efter samtal med koppling till premiären och de myndigheter som organiserar den. Den kontinuiteten är viktig eftersom den begränsar den unga kvinnans möjlighet att själv bestämma vem som får komma in i hennes liv. Hennes biograf och hennes identitet dras in i ett nät av beslut som fattas av mäktiga män. Landa framstår som ännu en person med befogenhet att ställa frågor om henne.
Mélanie Laurent gör ansträngningen att hålla ett passande ansiktsuttryck synlig. Scenen låter oss lägga märke till små fördröjningar, stelhet och uppmärksamhet på samtalspartnerns varje gest. Tittaren behöver inte få karaktären att förklara sin skräck i en monolog. Spänningen uppstår just för att hon inte kan säga vad hon vet eller öppet fråga om det hon fruktar.
Maten styr tiden och rätten att agera
Landa beställer strudel och bestämmer att de ska vänta på grädden. Fördröjningen gör en serveringsregel till en liten order. Shosanna har maten framför sig, men när hon får börja äta bestäms av överstens önskemål. Gesten verkar obetydlig utanför sitt sammanhang, men inom scenen visar den vem som bestämmer takten och vem som måste anpassa sig.
Mjölken får en tydlig laddning för tittaren som minns gården. Men att ett element upprepas bevisar inte i sig att Landa medvetet signalerar att han har känt igen henne. Det kan fungera som en visuell och narrativ association utan att bli ett bevis på vad han tänker. Om man blandar ihop dessa nivåer försvinner den osäkerhet som iscensättningen medvetet bevarar.
Det är också klokt att förhålla sig försiktigt till teorier som gör strudelreceptet till ett religiöst test. Scenen beskriver inte ingredienserna i detalj och anger ingen metod för att identifiera en judisk person utifrån desserten. En tolkning av mat och identitet är möjlig, men den bör inte framställas som en bekräftad förklaring till Landas plan. Hans förmåga att skrämma beror inte på om den teorin stämmer.
Ljudet av besticken, tuggan och pauserna riktar uppmärksamheten mot små handlingar. Att äta tvingar kroppen att anpassa sig till en situation som kräver ständig vaksamhet. Shosanna måste följa samtalet samtidigt som hon utför en vardaglig handling som kan avslöja hennes nervositet. Landa verkar däremot ha tid att njuta av maten. Den skillnaden gör den enes njutning till en förlängning av den andras rädsla.
Frågan som aldrig ställs och hotet som dröjer sig kvar
Frågorna om Shosannas biograf och liv rör sig nära känslig information utan att avslöja att översten vet allt. Han kan gå från en administrativ detalj till en paus som verkar förebåda något mycket allvarligare. Tittaren väntar på att han ska nämna hennes verkliga identitet. Scenen drar ut på den förväntan och får oss att tolka varje förändring i tonfall som ett möjligt tecken.
När Landa säger att han ville fråga något mer och verkar ha glömt vad det var, får tystnaden större tyngd än en uttrycklig anklagelse. Shosanna kan inte hjälpa honom utan att riskera att avslöja information, men hon kan inte heller visa sin lättnad för tidigt. Tiden tänjs ut eftersom hotet ännu inte har någon tydlig form. Osäkerheten gör det omöjligt att veta vilket svar som vore säkert.
När samtalet är över kan den unga kvinnan visa en del av den spänning hon har hållit tillbaka. Förändringen bekräftar att hon har varit rädd, inte vad översten tänkte. Analysen av Hans Landa måste hålla fast vid den skillnaden: hans kontroll över scenen går att observera, medan påståendet att han kände igen Shosanna och bestämde sig för att låta henne leva kräver belägg som mötet inte ger på ett entydigt sätt.
Maten fungerar här som en maktstruktur eftersom den styr väntan, turordningen och lydnaden. Landa behöver inte uttala ett direkt hot för att varje gest ska vara svår att avböja. Desserten ser fortfarande aptitlig ut, samtidigt som samtalet gör den obehaglig. Denna förening av njutning och skräck förklarar varför scenen förblir spänd trots att ingen av dem lämnar sin plats.
För Shosanna, väcker mötet också det förflutna till liv inom ramen för en identitet som byggts för att överleva nuet. Scenen drivs inte framåt av en avslöjande sanning som löser alla hennes hemligheter. Den låter dem bestå och visar vad det kostar att bära på dem. Tittaren lämnar scenen med större insikt i hur utsatt hon är, men kan fortfarande inte avgöra exakt vad mannen som just förhörde henne vet.
Tillbaka till Inglourious Basterds-guiden.
Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike
