Aldo Raine leder Bastarderna med enkla order, ett våld som aviseras i förväg och en humor som är lika obehaglig som hans hot. Hans effektivitet förändras när uppdraget kräver att han låtsas vara någon annan.
En ledare som i förväg förklarar vad han förväntar sig av sina män
Aldo Raine gör entré i filmen med en mycket tydlig röst. Brad Pitt drar ut på ljud, förskjuter betoningen i meningarna och använder en framskjuten käke som gör karaktären igenkännlig även när han står stilla. Hans ursprung i Tennessee är en del av hans sätt att tala och uppträda. Han framstår inte som en kosmopolitisk militär: kontrasten mot de europeiska salongerna och de flerspråkiga officerarna etableras redan i hans första tal.
Rekryteringsscenen etablerar en överenskommelse med gruppen. Raine vill ha amerikanska judiska soldater till ett uppdrag som går ut på våld mot nazisterna. Han beskriver vad de ska göra och vilken rädsla han vill väcka. Han lovar inget rent krig eller exemplariskt uppförande gentemot fienden. Denna rättframhet ringar in karaktären: hans sätt att få lydnad är att undanröja tvivlen om arbetet som krävs.
Hans auktoritet har också en kollektiv dimension. Männens svar och reaktioner på skämten förvandlar utläggningen till en tillhörighetsceremoni. Raine behöver inte förklara någon komplicerad doktrin. Han erbjuder en fiende, interna regler och ett mått på hur väl de följs. Det inledande talet till sina soldater utvecklar den logiken; i porträttet av löjtnanten är det viktigt hur han omvandlar den till en gemensam identitet.
Smeknamnet Apache knyter hans metoder till en bild av irreguljär krigföring hämtad ur westernens föreställningsvärld. Referensen hör till karaktärens och filmens retorik, inte till en tillförlitlig beskrivning av ursprungsfolk. Skalperingen fungerar som ett skrämseltecken inom denna krigsfantasi. Att framställa den som en historielektion om apachernas sedvänjor skulle blanda ihop den filmiska konstruktionen med en etnografisk förklaring.
Att göra rädslan synlig och lämna tecken på tillhörighet
Raine vill att varje handling ska påverka även dem som inte har bevittnat den. En överlevande kan föra berättelsen vidare; ett märke kan hindra uniformen från att senare bli en förklädnad som man bara kan ta av sig. Våldet har därför både en omedelbar och en mer avlägsen mottagare. Fångarna är också viktiga som bärare av ett rykte som ska spridas bland de tyska trupperna.
I det systemet har kommandogruppens medlemmar olika uppgifter. Löjtnanten talar och organiserar; andra översätter, skrämmer eller verkställer. Hans ledarskap går ut på att använda förmågor som han själv inte har i samma utsträckning. Filmen framställer honom varken som den bästa språkbegåvningen eller som den mest diskreta mannen. Hans auktoritet består eftersom han känner till varje medlems nytta och formulerar ett mål som alla kan förstå.
Brutaliteten ska inte förväxlas med brist på beräkning. Raine vet hur han ska få fram information, avgör vem han vill låta leva och gör frågorna till tydliga alternativ. Men hans beräkningar rör sig på en omedelbar nivå: en patrull, en fånge, en order. Jämfört med någon som Landa, som kan förhandla fram ett sidbyte och en fullständig officiell berättelse, framstår hans tänkande som mer rakt på sak och mindre anpassningsbart till diplomatiska formaliteter.
Det finns också delar som berättelsen lämnar oförklarade. Ärret på halsen antyder tidigare erfarenheter, men ger inget underlag för att skapa en detaljerad biografi utifrån gissningar. En analys av Aldo Raines ärr bör skilja mellan det som syns och hypoteserna om dess ursprung. I porträttet av karaktären tillför märket en bakgrund utan att göra den till en berättad historia som rättfärdigar varje beslut i nuet.
Komiken i en man som inte kan försvinna in i sin roll
Försöket att utge sig för att vara italienare prövar Raines främsta styrka: en personlighet som är omöjlig att ta miste på. För ett hemligt uppdrag blir samma personlighet ett problem. Accenten som tidigare höll gruppen samman gör det nu omöjligt att upprätthålla förklädnaden. Pitt behåller löjtnantens stelhet medan scenen visar hur otillräckliga hans språkkunskaper är, vilket skapar komik utan att faran försvinner.
Det roliga ligger inte i att Raine tror sig ha perfekt uttal, utan i att han måste göra så gott han kan med det han har. Varje ord han uttalar inför Landa ökar risken att bli avslöjad. Hans fysiska närvaro, så effektiv när han förhör en fånge, hjälper knappt när fienden bestämmer reglerna för ett socialt framträdande. Karaktären tappar inte helt sitt självförtroende, men han blir fångad på mark som han inte behärskar.
I slutet återtar han en sorts initiativ som passar hans metoder. Han kan acceptera att befälen har slutit en överenskommelse med Landa och samtidigt vägra att låta uppgörelsen sudda ut vem översten var. Hans svar är varken en juridisk invändning eller ett mer vältaligt tal. Han ger sig på motståndarens kropp och gör en återkommande idé – att nazistidentiteten inte går att ta av sig som ett plagg – till slutpunkten för sin utveckling.
Det slutet förvandlar inte Raine till en förebild för den vanliga rättvisan. Det hör hemma i den straffantasi som formar hans insats i filmen. Hans konsekvens ligger i att hålla fast vid sin personliga regel även när myndigheterna föredrar en annan lösning. Löjtnanten är komisk, grym och ihärdig eftersom han tillämpar samma logik i situationer med helt olika möjliga följder, från kommandogruppens utbildning till det sista samtalet med fienden.
Tillbaka till guiden till Inglourious Basterds.
Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike
