Slutet på Inglourious Basterds sammanför två operationer som deltagarna inte har samordnat med varandra. Biografens förstörelse förändrar historien i filmens fiktion; den sista scenen hindrar Landa från att helt kontrollera berättelsen om sitt förflutna.
Två planer sammanfaller vid samma premiär
Shosanna och Marcel förbereder ett attentat mot de nazistiska ledare som har samlats i deras biograf. Tillfället uppstår i samband med premiären av Nationens stolthet, en propagandafilm som gör Fredrick Zoller till hjälte på vita duken. Samtidigt låter den allierade operationen medlemmar av Bastarderna ta sig in bland åskådarna. Projekten har samma mål och plats, men de härrör inte från något hemligt möte mellan Shosanna och Aldo Raine.
Detta oberoende förklarar varför slutet kan fortsätta även om den ena operationen förändras. Varje grupp känner bara till sin egen del av faran. Shosanna väntar inte på någon signal från Aldo; Bastarderna är inte där för att utföra en order från biografens ägare. Klippningen låter åskådaren sammanföra information som rollfigurerna håller åtskild.
Landa upptäcker Aldos mäns infiltration och använder det övertaget för att förhandla om sin framtid. Att han låter det allierade attentatet fortsätta betyder inte att han också har planerat Shosannas hämnd. Filmen visar inte att han känner till hennes identitet eller plan i biografen. Att tillskriva honom sådan kunskap skulle göra honom till en allvetande upphovsman till händelser som berättelsen framställer som sammanfallande.
Inne i byggnaden drabbar Shosanna och Zoller samman i projektionsrummet och båda skjuts till döds. Deras död sätter inte automatiskt stopp för planen, eftersom delar av aktionen redan är förberedda och Marcel har en egen uppgift. Shosannas inspelade meddelande kan visas utan att hon lever för att själv framföra det. Slutet skiljer därmed en persons fysiska närvaro från bildens fortsatta liv.
Biografen förändrar filmens historia
Propagandafilmen avbryts av Shosannas meddelande. Ansiktet på duken slutar hylla nazistmakten och vänder sig mot dem som företräder den i salongen. Omkastningen handlar inte bara om att byta ut en film mot en annan: den gör de privilegierade åskådarna till mottagare av ett hot som de inte längre kan kontrollera genom sin institutionella ställning.
Elden och Bastardernas attack överlappar varandra. Donny och Omar skjuter mot logen där Hitler sitter, samtidigt som explosionerna och branden ödelägger lokalen. Hitlers död lämnas inte som en tvetydig möjlighet utanför bild. Filmen visar den för att synliggöra brottet med den verkliga historien. Analysen av nitratfilm och branden skiljer filmmaterialets funktion från filmens dramatiska friheter.
Detta resultat hör hemma i en kontrafaktisk historia. Hitler dog inte på en biograf i Paris: filmen förändrar medvetet historiens gång i sin fiktion. Förändringen ska inte framställas som en alternativ dokumentär version av händelserna. Filmen använder historiska personer och en igenkännbar kontext för att föreställa sig en hämnd som de verkliga händelserna inte bjöd på på det sättet.
Valet av plats rymmer flera betydelser. Biografen samlar ledarna, sprider deras propaganda och ger Shosanna ett yrke som hon kan använda för att slå tillbaka. Duken som förhärligade en makthavare blir ett medium för en anklagelse mot honom. Sambandet mellan representation och vedergällning utvecklas i hämnden med det jättelika ansiktet, utan att hela slutet reduceras till en enda materiell orsak.
Förhandlingen som Landa inte lyckas avsluta
Landa försöker omvandla sitt sena samarbete till en ny identitet. Han förhandlar fram fördelaktiga villkor med de allierade och vill framstå som den som gjorde slutet möjligt. Hans skicklighet ligger i att upptäcka ett maktskifte och ställa sig på den sida han tror kommer att segra. Någon ånger över förföljelsen av familjen Dreyfus eller över hans övriga handlingar visas inte.
När han lämnar biografen får han inte kontroll över allt som händer därefter. Aldo dödar Landas följeslagare och ristar in ett hakkors i pannan på officeren. Gesten går emot hans förväntan om att kunna ta av sig uniformen och bli av med dess symboler. Landas förhandling med de allierade förklarar överenskommelsen; den sista scenen visar gränsen som Aldo på egen hand sätter.
Märket knyter an till en metod som introducerats tidigare i filmen. Det är inte en infallsgrej i sista minuten: det återupptar frågan om hur man känner igen någon som inte längre bär symbolerna för sin tillhörighet. hakkorset i pannan gör kroppen till ett register som Landa inte själv har valt, även om filmen skildrar detta register genom ett våld som också förtjänar att granskas kritiskt.
Aldos sista omdöme om sitt arbete får en självreflexiv klang: det kan höras som en kommentar som filmen riktar mot sitt eget skapande. Den läsningen tar inte bort repliken från dess omedelbara betydelse i scenen. Aldo betraktar det han just har gjort och hävdar sitt beslut. Ironin låter båda nivåerna finnas samtidigt, utan att repliken blir ett dokumentärt uttalande från regissören.
Slutet fördelar sina avslut på olika sätt. Shosanna dör, men hennes bild fullbordar hämnden; de Bastarder som är kvar i salongen dör under attacken; Landa överlever, men lyckas inte gå därifrån med den rena identitet han hoppats på. Segern återupprättar inte de ursprungliga offren. Den skapar en påhittad historia där deras förövare förlorar kontrollen över duken och minnet.
Läs mer i guiden till Inglourious Basterds.
Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike
