Nitraten i biografen i Inglourious Basterds: fiktion och filmmaterial

Inglourious Basterds gör filmerna som förvaras på biografen till en del av Shosannas och Marcels plan. Nitratets brandfarlighet har historisk grund; sekvensen är ändå en dramatisk konstruktion.

Filmmaterialet blir en del av handlingen

Shosannas biograf är inte bara platsen där Nationens stolthet visas. Där finns också kopior och material som hör till det dagliga arbetet med att visa film. Berättelsen riktar uppmärksamheten mot det fysiska filmstödet och gör det till en del av attentatet. Filmen är inte längre bara en följd av bilder, utan framställs som ett föremål som kan förvaras, transporteras och hanteras.

Cellulosanitrat användes i stor utsträckning under filmens första decennier. Bevarandeinstitutioner som George Eastman Museum beskriver materialets brandfarlighet och tendens att brytas ned. Den bakgrunden gör det trovärdigt att en samling äldre filmer kan utgöra en materiell risk. Alla celluloidfilmer är inte gjorda av nitrat, och alla filmstöd har inte samma egenskaper.

Att skilja mellan nitrat, acetat och andra material förhindrar en missvisande generalisering. Ordet ”celluloid” används ofta i vid bemärkelse, men handlingen i Inglourious Basterds bygger på ett specifikt historiskt filmstöd. Man bör inte automatiskt överföra dess egenskaper till vilken filmrulle som helst eller till ett modernt audiovisuellt arkiv.

Filmen förklarar faran mycket eftertryckligt eftersom publiken snabbt behöver förstå den narrativa möjligheten. Den spektakulära jämförelse som filmen använder bör inte betraktas som en fullständig vetenskaplig redogörelse. En fiktiv film kan utgå från en verklig egenskap och förenkla hur den fungerar för att skapa en tydlig sekvens.

Shosanna och Marcel använder det de känner till

Planen utgår från Shosanna Dreyfus s position som biografansvarig. Beslutet att förlägga premiären dit ger henne en unik möjlighet: att samla regimens ledande personer på en plats hon känner väl. Hon styr inte nazistisk politik och har inte från början planerat att alla gästerna skulle komma dit. Hon tar vara på en händelse som andra har tvingat in i hennes yrkesliv.

Marcel medverkar i förberedelserna och genomförandet. Hans roll bör inte reduceras till att han lyder i bakgrunden medan Shosanna gör allt. Slutet beror på att de båda agerar på olika platser och på att vissa handlingar kan fortsätta även om hon blir instängd i projektorrummet. Samarbetet gör att planen sträcker sig längre än sin upphovspersons fysiska närvaro.

Att stänga utgångarna har en tydlig berättarfunktion: en biograf förvandlas till en plats där besökarna inte fritt kan ta sig ut. För att analysera scenen behöver man inte beskriva tillvägagångssätt eller ge instruktioner om bränder. Det relevanta är hur den rumsliga makten vänds upp och ned. De som har kommit till biografen som privilegierade gäster förlorar kontrollen över sina rörelser där inne.

Visningen av Nationens stolthet är också en del av denna tidsmässiga struktur. Publiken är samlad och uppmärksam på en föreställning som har förberetts för att hylla regimen. Shosannas budskap avbryter denna ram med hjälp av samma apparat som upprätthöll den. Det materiella hotet och ingripandet på duken blir delar av samma händelse.

Trovärdighet är inte detsamma som dokumentär rekonstruktion

Sekvensen förenar eld, skottlossning och explosioner som härrör från olika planer. Det som visas kan inte tillskrivas enbart nitratet, som om det vore en isolerad demonstration. Klippningen sammanför orsaker och effekter för att nå ett kontrafaktiskt slut. Förstörelsens omfattning, hastighet och dramatiska samordning hör till denna filmiska konstruktion.

Att nitrat historiskt sett innebar en risk betyder inte heller att alla biografer på den tiden saknade skyddsåtgärder. Förvaring och visning av materialet kräver särskilda förhållanden, och historien omfattar försök att kontrollera faran. Fiktionen väljer ut den sårbarhet som passar handlingen. Den sammanfattar inte i sig hela yrkespraxisen på dåtidens biografer.

Bilden av filmerna som brinner tillför en paradox. Biografen ger Shosanna ett yrke och ett sätt att leva under en skyddad identitet, men den kan också bli ett redskap för hennes motreaktion. Arkivet slutar bevara bilder och blir i stället en del av en förstörelse. Den tolkningen bygger på föremålets funktion i berättelsen, utan att man behöver tillskriva regissören ett uttalande om att verkliga arkiv skulle brännas.

Det är också viktigt att skilja den fiktiva branden från hur den har skapats audiovisuellt. Ljud, ljussättning, effekter och klippning bygger upp en upplevelse som inte är detsamma som att betrakta en brand utan förmedling. Ljudet av brinnande celluloid är en del av den bearbetningen, medan uppgifter om inspelningen av kulissen kräver specifika vittnesmål och inte kan härledas ur scenens intensitet.

I slutet av Inglourious Basterdsknyter nitrat samman yrkeskunnande, minne och handling. Materialets närvaro gör det möjligt för biografägaren att agera utifrån den materiella värld hon känner. Den historiska bakgrunden förklarar varför greppet känns igen; filmens iscensättning förvandlar det till en hämndfantasi som medvetet förändrar krigets historia.

Mer bakgrund finns i guiden till Inglourious Basterds.

Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike