Jätteansiktets hämnd: Shosanna tar över duken

Jätteansiktet i det sista kapitlet är en inspelad bild av Shosanna som projiceras inför nazistledarna. Bildens storlek, röst och ihärdighet förvandlar salen till en plats där åskådarna förlorar kontrollen över det de ser.

Att förbereda en bild för en viss publik

Shosanna improviserar inte sitt framträdande på duken under premiären. Hon spelar i förväg in ett meddelande som ska avbryta visningen av Nationens stolthet. Handlingen gör hennes kunskap om film till ett berättargrepp: hon kan förbereda ett ingripande, infoga det i en visning och vända sig till människor som inte själva har valt att lyssna.

Mottagaren är lika viktig som innehållet. I salongen har samlats personer ur regimen som kommit för att fira en uppvisning av sin makt. Meddelandet når dem mitt i ett evenemang som arrangerats för att bekräfta deras överlägsenhet. Därför får avbrottet en annan kraft än ett uttalande på en annan plats: det rubbar en ceremoni som skulle tillhöra dem.

Identiteten hos Shosanna Dreyfus förändras också. Under en stor del av sitt liv i Paris har hon behövt dölja den under ett annat namn. Inspelningen låter henne framträda som judinna inför dem som förföljt hennes familj och hennes folk. Avslöjandet syftar inte till att hon ska bli erkänd socialt inom den rådande ordningen. Det är en del av ett brott som hon vet gör det omöjligt att fortsätta leva som förut.

Arbetet med Marcel placerar ingripandet i ett samarbete. Projektionen uppstår inte genom någon övernaturlig förmåga hos rollfiguren eller en teknisk slump. Den förbereds i filmens materiella värld, med människor som kan hantverket. Resultatets spöklika dimension vilar på en kedja av handlingar som ägt rum i förväg.

Kroppens död och inspelningens fortlevnad

Shosanna dör efter konfrontationen med Zoller i projektionsrummet, men hennes meddelande finns kvar och kan visas. Det är åtskillnaden mellan kropp och bild som är själva kärnan i effekten. Filmen återuppväcker inte rollfiguren bokstavligen. Den använder filmmediets förmåga att göra någon närvarande efter döden.

Kontrasten blir särskilt stark eftersom filmens publik vet vad som hände i projektionsrummet. Premiärpubliken möter en hotfull bild; vi ser dessutom hur en person som inte längre kan tala direkt lever vidare. Samma projektion får alltså två samtidiga betydelser, beroende på vad de olika publikerna vet.

Ansiktets storlek förändrar förhållandet mellan en förföljd kvinna och de makthavare som betraktar henne. På gården hade Shosanna befunnit sig i ett gömställe under golvet. Nu dominerar hennes avbild salongens synfält. Den rumsliga omkastningen upphäver inte hennes död, men ger hennes bild en position som regimen försökt förvägra henne som människa.

Skrattet bidrar till den här omkastningen. Det är inte en spontan reaktion på varje rörelse i salongen, utan ingår i det inspelade meddelandet. Att det fortsätter skapar en fruktansvärd likgiltighet inför paniken i rummet. Bilden går inte längre att avbryta med ett samtal, en artig befallning eller ett hot riktat mot den kropp som uttalade orden.

Propagandan får en annan duk

Visningen av Nationens stolthet hade gjort Zollers våld till ett skådespel att beundra. Shosannas framträdande använder samma apparat men vänder den åt ett annat håll. Åskådarna, som accepterat en heroisk skildring av döden, blir nu mottagare av ett hot. Filmen visar inom sig själv hur en bild kan styra publikens uppmärksamhet och nöje.

Ansiktet som dröjer sig kvar i röken har något overkligt och uttrycksfullt över sig. Den visuella effekten behöver inte förstås som en exakt återgivning av de optiska förhållandena i en brinnande salong. Dess funktion är att låta bilden behålla sitt grepp när det materiella rummet faller sönder. Duken är inte längre bara en stabil rektangulär yta; Shosannas närvaro tycks breda ut sig över den plats som hennes fiender hade intagit.

Den tolkningen innebär inte att filmen utan vidare likställer Shosanna med den nazistiska propagandamaskinen. Deras historiska och berättarmässiga positioner är olika. Det filmen däremot visar är att film kan göra våld till en upplevelse för en publik, och att åskådaren till Inglourious Basterds i sin tur deltar i en hämndfantasi.

Kapitlet rymmer andra planer och handlingar, men jätteansiktet har ett eget känslomässigt centrum. Bastardernas skott och Landas beslut hör till berättartrådar som möts samma kväll. Shosannas projektion är inte beroende av att de personerna förstår hennes historia. Hennes meddelande verkar i mötet utan att underordnas Aldos eller den tyske officerens förklaringar.

Strukturen med kapitel gör att det här sista avsnittet plockar upp en bild som planterades i det första: en överlevare som vi sett fly. I stället för att avsluta hennes historia med en försonande återförening ger filmen henne en postum närvaro av enorma dimensioner. Den fullständiga förklaringen av följderna hör till slutet på Inglourious Basterds, men jätteansiktets betydelse ligger i dess fortlevnad: offret lämnar efter sig en bild som bödlarna inte lyckas kontrollera.

Läs mer i guiden till Inglourious Basterds.

Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike