Quel maledetto treno blindato, regisserad av Enzo G. Castellari, distribuerades på engelska under titeln The Inglorious Bastards. Tarantino hämtade inspiration till titeln från den, men utvecklade en annan historia och en annan struktur.
Den dokumenterade kopplingen börjar med titeln
Enzo G. Castellaris film hade premiär 1978 och är känd i Spanien som Aquel maldito tren blindado. Den engelska distributionstiteln, The Inglorious Bastards, är den tydligaste beröringspunkten med Inglourious Basterds, som Quentin Tarantino hade premiär på 2009. Stavningsvariationen i den senare titeln hjälper till att skilja två verk åt som inte berättar samma historia.
I produktionsanteckningarna till Tarantinos film finns ett uttalande från Castellari där han beskriver den som ett annat verk, inte som en ny version av hans handling. Tarantino förklarade också vid ett samtal att han lockades av titeln och traditionen med en grupp män på ett uppdrag. Dokumentationen gör det möjligt att tala om inspiration utan att framställa filmen från 1978 som ett manus som har anpassats scen för scen.
Ordet remake kan användas informellt för att syfta på en hyllningskoppling, men här blir det missvisande om man menar en upprepning av handlingen. Shosanna, Landa och Aldo är inte direkta motsvarigheter till rollfigurer i Castellaris film. Deras konflikter och funktioner hör till en ny skapelse.
Kopplingen till Enzo G. Castellari innefattar Tarantinos beundran för hans filmer och den italienske regissörens framträdande i en liten roll i filmen från 2009. Denna synliga uppskattning bekräftar en dialog mellan filmskapare, men innebär inte automatiskt att alla likheter i genre är specifika lån.
Från en grupp förrymda fångar till flera sammanflätade berättelser
Aquel maldito tren blindado följer en grupp amerikanska soldater som hålls fångna och lyckas fly mitt under kriget, för att sedan dras in i ett uppdrag. Kärnan är ett krigsäventyr om män som står utanför den konventionella disciplinen. Händelserna, vändningarna och målet som har med ett tåg att göra formar gruppens färd.
Inglourious Basterds skildrar också en okonventionell grupp stridande, men låter inte gruppen vara berättelsens enda centrum. Filmen inleder med ett avsnitt om en förföljd familj och utvecklar en omfattande berättarlinje kring Shosanna, hennes identitet i Paris och hennes biograf. Aldos grupp delar långfilmen med en berättelse om överlevnad och hämnd som inte kommer från Castellaris film.
Kapitelstrukturen förstärker skillnaden. Tarantino kan lämna Bastarderna åt sidan en stund för att följa ett möte mellan Shosanna och Zoller eller en förhandling med Landa. Löftet om ett militärt uppdrag finns kvar, men filmen fördelar uppmärksamheten mellan rollfigurer som inte alltid känner till varandras planer. Åskådaren måste pussla ihop berättarlinjer som till viss del löper oberoende av varandra.
Miljöerna visar också på olika prioriteringar. Hänvisningen till tåget leder tankarna till ett konkret mål i ett krigsäventyr. Hos Tarantino blir en bondgård, en krog och en biograf scener för utdragna samtal där någons identitet kan avslöjas. Vapnen är fortfarande viktiga, men faran växer ofta innan de används.
Gemensam genre, olika slut och metoder
Båda filmerna anknyter till en tradition av militära äventyr med rollfigurer som inte passar in i idealbilden av den disciplinerade mönstersoldaten. Den gemensamma grunden gör det lättare att förstå varför titeln kunde tilltala Tarantino. Beröringspunkterna innebär inte att händelseförloppet eller sättet att skildra kriget sammanfaller.
En stor del av spänningen i filmen från 2009 bygger på språk, accenter och socialt skådespeleri. En person kan vara beväpnad och ändå vara beroende av en gest eller ett ord för att hålla uppe sin förklädnad. Betoningen på skådespeleri skapar en koppling till filmen som medium inne i själva berättelsen: skådespelare, kritiker och åskådare deltar direkt i operationen.
Tarantinos slut innebär en tydlig historisk omskrivning när den nazistiska ledningen förintas under en filmvisning. Den verkliga historien blir stoff för en hämndfantasi. Castellaris film hör till en annan sorts äventyr och skildrar inte samma attentat mot Hitlers historia. Att framställa filmerna som likvärdiga berättelser skulle sudda ut en av deras mest uppenbara skillnader.
Våldet följer också olika rytmer. Tarantino drar ut på samtal och väntan så att en kort explosion kan förändra hela scenen. Castellaris äventyr bygger på en följd av militära förvecklingar och gruppaktioner. Det är användbara tendenser när man jämför filmerna, inte regler som kräver att varje bildruta i det ena verket ska stå i motsats till varje bildruta i det andra.
Den gemensamma titeln fungerar bättre som en inbjudan att utforska en tradition än som ett löfte om att hitta samma film med andra skådespelare. Den som söker efter det bokstavliga ursprunget till Landa, familjen Dreyfus eller bilden av Shosanna som projiceras på biografduken i filmen från 1978 kommer inte att hitta det. Det som förenar verken är en dialog om smak och genre, som filmskaparna själva har bekräftat; det som skiljer dem åt är den konkreta historia som var och en väljer att berätta.
Mer bakgrund finns i guiden till Inglourious Basterds.
Visa alla artiklar i Inglourious Basterds: språk, film och hämnd i det ockuperade Frankrike
