Det förbannade pansartåget knyter de båda filmskaparna direkt till varandra. Keoma ger en bredare bild av Castellari utan att hitta på en recension av Tarantino.
Hylla är inte detsamma som att göra en remake
Quentin Tarantino har erkänt sambandet mellan titeln på Inglourious Basterds och The Inglorious Bastards, Enzo G. Castellaris film från 1978, som är känd som Det förbannade pansartåget. Under frågestunden på Castro Theatre, som Michael Guillén återgav för ScreenAnarchy den 24 augusti 2009, berättade han om sin fascination för den titeln och för idén om en grupp på ett uppdrag i stort. Han beskrev inte sin film som en återgivning av Castellaris handling.
Förtydligandet undanröjer ett återkommande missförstånd. Två verk kan dela ett uttryck, en typ av berättelse eller en uttalad beundran utan att det ena förhåller sig till det andra som original och nyversion. En remake kräver en tydligare narrativ kontinuitet. En hyllning kan verka på ett annat plan: den erkänner en tradition och får publiken att tänka på en annan film när den kliver in i en ny berättelse.
Det filmade samtalet mellan Castellari och Tarantino, som ingår i 2008 års utgåva av The Inglorious Bastards , är ytterligare ett dokument som vittnar om sambandet. Det gör det möjligt att tala om ett filmintresserat utbyte, men ger inte grund för att fylla ut samtalet med lovord som inte har belagts. Relationen är tillräckligt intressant när den bygger på identifierbara möten och uttalanden.
Det förbannade pansartåget och gruppäventyret
Castellaris film handlar om soldater som blir till flyktingar och om ett uppdrag som gör gränsen mellan kriminalitet och hjältemod osäker. Gruppens sammansättning skapar konflikter redan innan slutmålet visar sig. Rollfigurerna har varken full tillit till varandra eller en bekväm ställning inom någon institution. De måste samarbeta samtidigt som de har olika intressen, temperament och sätt att reagera.
Den utgångspunkten skapar utrymme för action där initiativet kan växla händer. En person hittar en utväg, en annan ställer till planen och en tredje bidrar med en förmåga som behövs just då. Åskådaren behöver lära känna varje gruppmedlem tillräckligt väl för att förstå vad som förändras när personen ingriper. Karaktärsteckningen kan vara snabb och bygga på tydliga gester, samtidigt som den fyller en narrativ funktion.
Filmen använder kriget som en äventyrsmiljö, med en energi som inte liknar en högtidlig historisk rekonstruktion. Uniformer, vapen och fordon ger synliga spelregler, men fokus ligger på gruppens färd. Tonvalet kan diskuteras, men det viktiga är att se vad det är. Om man kräver att filmen ska fungera precis som ett vittnesmålsdrama missar man vilken sorts upplevelse den försöker skapa.
Tåget, både som mål och som maskin i rörelse, ger en särskilt fruktbar struktur för action. Det tvingar berättelsen att knyta samman tider, positioner och tillträdesvägar. En uppgift måste samordnas med en annan, och förflyttningen gör det svårare att stanna upp och organisera om allt. Spänningen uppstår när filmen låter oss förstå planen och sedan visar vilken del av den som blivit osäker. Farans geografi är lika viktig som antalet explosioner.
Keoma och en annan sida av Castellari
Keoma, som hade premiär 1976 och har Franco Nero i huvudrollen, erbjuder en användbar kontrast. Denna spaghettiwestern förenar återkomst, utanförskap och familjekonflikt i en betydligt mörkare stämning. Huvudpersonen kommer till en plats präglad av maktutövning och sjukdom, och hans ingripande ställer honom mot både en kollektiv ordning och personliga band som komplicerar känslan av tillhörighet.
Sättet som minnen och gestalter ur det förflutna skildras på förändrar handlingens kontinuitet. Minnet kan träda fram som en närvaro som delar nutidens känslomässiga rum, i stället för att bara fungera som förklarande information. Greppet gör att rollfigurens återkomst känns laddad med erfarenheter som inte har lämnats bakom honom. Äventyret genomsyras av en personlig historia som huvudpersonen tycks bära med sig i kroppen.
Musiken bidrar till en ton som kan upplevas som hypnotisk eller överdriven, beroende på vem som ser filmen. Den nöjer sig inte med att diskret ackompanjera scenerna, utan gör sig påmind som en röst som kommenterar eller förstärker rollfigurernas öde. Denna närvaro hjälper till att skilja Keoma från en enhetlig bild av den italienska westernfilmen. Genren rymmer stora skillnader i tempo, allvar och förhållandet mellan ord, bild och sång.
Jämförelsen berör också hur länge en gest varar: en paus kan ladda Keomas ansikte med ödesmättnad, medan en fördröjning under tåguppdraget hotar en samordning som måste fortsätta fungera. Tempot förändras med det dramatiska problemet.
Att jämföra Keoma med Det förbannade pansartåget ger en bild av Castellari bortom en enda etikett. Den första filmen skildrar en återkomst och ett öde, den andra bygger upp spänningen kring ett kollektivt uppdrag. Jämförelsen är inte avsedd att tillskriva Tarantino en särskild recension av Keoma som inte finns dokumenterad. Hans beundran och hyllningen av titeln öppnar dörren till en filmskapare med en egen filmografi, vars intresse inte beror på att varje film reduceras till en föregångare till en senare film.
Se urvalet av filmskapare och skådespelare som Tarantino beundrar.
Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar
