Richard Fleischer och Tarantino: varför återvända till Mandingo

Fleischers försvar gör det nödvändigt att se på filmer som väcker obehag genom det de visar och genom sättet de engagerar åskådaren på.

En beundran som går att belägga

Quentin Tarantino har uttryckt sin beundran för Mandingo, regisserad av Richard Fleischer och premiärvisad 1975. På en presskonferens som AlloCiné återgav den 9 augusti 2012 nämnde han den bland regissörens favoritfilmer. New Beverlys officiella historik räknar också Fleischer bland de filmskapare som Tarantino har ägnat filmserier åt. Det är två olika sätt att lyfta fram honom: ett uttryckligt omdöme och en programläggningsaktivitet.

Det stödet berättigar inte till att hitta på ett uttalande om historiens mest underskattade regissör eller en recension av varje film i hans karriär. Uppskattningen kan beläggas med mer precisa fakta. En filmserie föreslår att en grupp verk förtjänar tid och uppmärksamhet; ett uttalande om Mandingo pekar ut en konkret preferens. Båda är mer informativa än ett allmänt superlativ utan datum eller sammanhang.

Fleischer arbetade i mycket olika genrer, vilket gör det särskilt användbart att granska valen i iscensättningen i stället för att leta efter en alltid likadan yta. Hans namn kan förknippas med äventyrsfilmer, science fiction eller kriminalberättelser. Mångfalden utesluter inte att man kan känna igen en berättarteknisk intelligens; den kräver att man letar efter den i hur rummet organiseras, informationen fördelas och åskådaren placeras inför beteenden som är svåra att ta till sig.

Mandingo och representationens obehag

Mandingo skildrar en slavägande värld där äganderätten gör anspråk på kroppar, känslor och fortplantning. De personliga relationerna präglas av en struktur som ger vissa människor makt över andra. Melodramat utspelar sig inte vid sidan av detta system: dess svartsjuka, begär och konflikter är beroende av det. Intimiteten genomsyras av en ojämlikhet som gör det omöjligt att förstå rollfigurernas beslut som om de alla hade samma frihet.

Filmen väcker obehag eftersom den förenar fördömande med spektakel. Att skildra förnedring kan avslöja brutaliteten i en samhällsordning, men sättet den skildras på kan också skapa en exploaterande upplevelse. Den spänningen löses inte genom att enbart hänvisa till regissörens avsikter. Man måste fråga sig hur stort utrymme berättelsen ger dem som lider, ur vilket perspektiv deras lidande betraktas och vilken sorts reaktion varje scen eftersträvar.

I sin artikel för TCM, publicerad den 26 juni 2018, påminner Sean Axmaker om filmens djupt splittrade mottagande och placerar den mellan exploateringsmelodramat och skildringen av slaveriet. Den kritikhistorien hjälper oss att förstå varför en återupptäckt av filmen inte bara handlar om att hitta en okänd titel. Det handlar också om att åter diskutera ett verk vars effekt väckte mycket olika omdömen.

Tarantinos försvar hör hemma i den diskussionen, men uttömmer den inte. En åskådare kan se den dramatiska kraften och samtidigt invända mot hur rollfigurerna skildras. En annan kan uppleva att filmens råhet bryter med tidigare sätt att idealisera det förflutna. Det viktiga är att precisera vilken bild eller relation som ligger till grund för varje tolkning. Filmen ska varken betraktas som en tillräcklig historisk rekonstruktion av slaveriet eller som dokumentärt bevis för alla handlingar den skildrar.

Bostonstryparen som formmässig kontrast

Bostonstryparen, som hade premiär 1968, ger möjlighet att se en annan sida av Fleischer. Hans användning av delad bildruta fördelar uppmärksamheten mellan handlingar, platser och utredningsprocesser. Åskådaren måste koppla samman fragment i stället för att alltid få en enda bild som organiserar all information. De många bilderna kan ge en känsla av omfattande aktivitet utan att skapa en fullständig förståelse av faran.

Effekten består inte bara i att visa flera saker samtidigt. Varje fragment har en plats och en varaktighet som påverkar dess betydelse. En bild kan bli isolerad medan andra tycks röra sig framåt; helheten kan förmedla samordning eller splittring. Det formella greppet blir en del av en upplevelse präglad av osäkerhet, där det ännu inte räcker att samla information för att förstå personen som har gett upphov till den.

Att jämföra den med Mandingo hjälper oss att undvika att reducera Fleischer till ett enda skandalöst ämne. I det ena verket koncentreras konflikten till maktrelationer inom en samhällsordning; i det andra måste utredningen skapa mening utifrån fragmentarisk information. Jämförelsen är ett kritiskt förslag, inte en recension som tillskrivs Tarantino om Bostonstryparen utan ett verifierbart belägg.

Hur informationen fördelas påverkar också omdömet: att få veta om ett hot före en rollfigur skapar rädsla; att upptäcka det efteråt tvingar oss att ompröva det förtroende vi hade för en respektabel fasad.

Det mest hållbara försvaret börjar med dessa skillnader. Att se en obehaglig film innebär inte att man måste acceptera alla dess effekter eller hålla med den som rekommenderar den. Det innebär att ge filmen tillräcklig uppmärksamhet för att urskilja vad den visar, hur den organiserar det och vilka frågor den lämnar öppna. Tarantinos dokumenterade intresse för Fleischer kan inleda det arbetet; den fortsatta bedömningen hör till varje åskådares möte med verken och med de diskussioner de har gett upphov till.

Se urvalet av filmskapare och skådespelare som Tarantino beundrar.

Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar