Att beundra Rolling Thunder är inte detsamma som att tillskriva filmens första manusförfattare alla aspekter av filmen. Den skillnaden står i centrum för diskussionen om Schrader.
Manuset och filmen är inte samma sak
Quentin Tarantinos kritiska förhållande till Paul Schrader kretsar kring filmer som regisserats av andra och skillnader mellan olika versioner av en berättelse. Taxi Driver, från 1976, skrevs av Schrader och regisserades av Martin Scorsese. Rolling Thunder, från 1977, regisserades av John Flynn och har Schrader och Heywood Gould angivna som manusförfattare. Att utgå från dessa eftertexter hindrar oss från att förvandla beundran för ett filmiskt resultat till ett exklusivt erkännande av en av filmens medarbetare.
I Cinema Speculation, som publicerades 2022, granskar Tarantino båda filmerna och diskuterar berättartekniska och moraliska val. Momentary Cinemas recension från den 22 oktober 2023 tar upp hans intresse för skillnaderna mellan huvudpersonen i manusversionen av Rolling Thunder och karaktären som spelas av William Devane. Den sammanfattar också hans tolkning av Taxi Driver som en film om en rasistisk man, en distinktion som inte innebär att man förklarar verket rasistiskt enbart genom att identifiera sig med huvudpersonen.
Det handlar om upphov och mottagande. Ett manus föreslår handlingar, dialog och en struktur för berättelsen; filmen tillför kroppar, röster, varaktighet och bilder. Dessa val kan förstärka en aspekt, förskjuta en annan eller skapa en sympati som manuset inte löste på samma sätt. För att bedöma resultatet måste man se på den här omvandlingen, inte låtsas att texten överfördes oförändrad till filmduken.
Taxi Driver: närhet utan frikännande
Travis Bickle har ett fientligt förhållande till staden och ordnar sina upplevelser genom en röst som gör anspråk på att förklara den. Åskådaren får tillgång till hans tankar, men det garanterar inte att han är en tillförlitlig observatör. Filmen låter oss uppfatta motsägelser mellan vad han säger, vad han förstår och vad han gör. Att komma nära någons medvetande innebär inte att man måste godta personens världsbild.
Karaktärens ensamhet rättfärdigar inte heller automatiskt hans handlingar. Den kan väcka medkänsla och samtidigt bli ett sätt att stänga in sig i allt stelare tolkningar. Det dramatiskt intressanta ligger i hur isoleringen hänger samman med viljan att handla. Travis söker en uppgift åt sig själv och kan förväxla styrkan i sitt behov med legitimiteten i ett uppdrag.
Robert De Niros tolkning komplicerar den relationen. Där finns tafatthet, sårbarhet, obekväm humor och hotfullhet. Inget av dessa uttryck upphäver de andra. En scen kan föra oss närmare karaktären, medan nästa tvingar oss att ompröva den närheten. Den rörelsen gör att upplevelsen inte kan reduceras till ett enkelt val mellan att beundra honom eller ta avstånd från honom från första början.
Våldet väcker sedan en fråga om hur vi betraktar det. En sekvens kan skapa upphetsning genom klippningen och skiftningarna i intensitet samtidigt som den visar en skrämmande handling. Att diskutera den blandningen kräver inte att man låtsas att alla i publiken reagerar likadant. Filmen formar möjliga reaktioner, men varje åskådare kan uppleva förhållandet mellan spänning, lättnad och avsky på olika sätt.
Rolling Thunder och svårigheten att återvända
I Rolling Thunder återställer inte en krigsfånges återkomst hem det liv han hade före fångenskapen. Den offentliga ceremonin och den privata upplevelsen sammanfaller inte. Karaktären kan välkomnas som en hjälte och ändå vara oförmögen att åter knyta an till relationerna han lämnade bakom sig. Avståndet mellan erkännande och tillhörighet ger djup åt en berättelse som senare tar formen av en hämndhistoria.
William Devane bidrar med en återhållsamhet som får oss att läsa in betydelse i minsta detalj. Avsaknaden av ett tydligt ansiktsuttryck betyder inte att lidandet saknas. Den kan antyda en erfarenhet som karaktären inte vet eller kan förmedla på det sätt som omgivningen förväntar sig. Filmen gör det vardagliga hemlivet främmande och får vissa relationer att framstå som mer begripliga för honom i en våldsam miljö än i vardagen.
Närvaron av kamraten som spelas av Tommy Lee Jones för in en annan form av igenkänning. Människor som delar en erfarenhet kan förstå varandra utan långa förklaringar. Denna återhållsamhet är dramatiskt kraftfull, men också oroande: att lätt kunna börja handla tillsammans igen innebär inte att handlingen leder till återhämtning. Ett beslut kan verka tydligt just för att det undviker känslomässiga problem som är mycket svårare att lösa.
En bekännelse och en våldshandling kan ge motstridiga bilder av samma man. Manuset blir mer komplext när motsägelsen får bestå i stället för att lösas genom en definitiv psykologisk förklaring.
Diskussionen om Schrader måste behålla den komplexiteten. Det räcker inte att hylla ett brutalt manus eller att använda ordet hämnd som en fullständig förklaring. Det intressanta är skillnaderna mellan versionerna, åskådarens position och hur en film förvandlar våld till en känslomässig upplevelse. Tolkningen i Cinema Speculation gör det möjligt att placera Tarantinos omdömen i ett bredare samtal, där beundran för ett verk också kan innebära att diskutera centrala beslut i dess manus.
Se urvalet av filmskapare och skådespelare som Tarantino beundrar.
Visa alla artiklar i Filmskaparna och skådespelarna som Quentin Tarantino beundrar
