Cinema Speculation blandar minnen och kritik. Tarantino återvänder till filmer som präglade hans uppväxt för att diskutera hur de fungerar och hur de kunde ha sett annorlunda ut.
En filmbok byggd på erfarenhet
Cinema Speculation gavs ut på engelska den 1 november 2022 av Harper. Det är ett facklitterärt verk, olikt romanversionen av Once Upon a Time in Hollywood. Boken är upplagd kring amerikanska filmer, främst från 1970-talet, och förenar personliga minnen, kritiska omdömen och frågor om de beslut som formade verken.
Innehållsförteckningen ger en bild av bokens räckvidd utan att man förväxlar den med en heltäckande historia över årtiondet. Här finns kapitel om Bullitt, Dirty Harry, Deliverance, The Getaway, The Outfit, Taxi Driver och Rolling Thunder, bland andra titlar. Tidsmässigt sträcker sig urvalet från slutet av 60-talet till The Funhouse, från 1981. Dateringen ringar in en filmåskådares utveckling snarare än en strikt avgränsad period.
Den skillnaden spelar roll när man läser boken. Man kan inte kräva att en kritisk memoar fördelar utrymmet proportionerligt mellan alla rörelser inom världens film. Däremot kan man förvänta sig att entusiasmen bygger på iakttagelser och att hypoteser inte ersätter fakta. Bokens intresse ligger i samspelet: författaren berättar hur en film berörde honom och försöker sedan förklara varför den fortfarande förtjänar att diskuteras.
Läsningen blir rikare om man håller fast vid två tidsperspektiv. Dels finns barnets eller den unges möte med en filmvisning, dels den vuxne filmskaparen som återvänder till minnet med en annan yrkeserfarenhet. De kan belysa varandra, men de är inte likvärdiga. Ett ihågkommet intryck representerar inte alla publiker, och en senare förklaring återger inte den första upplevelsen oförändrad.
Skådespelare, genrer och filmer som kunde ha blivit till
I sin kommentar från november 2022 lyfte David Bordwell fram vilken betydelse skådespelarna, rollfigurerna, dialogen och publikens reaktion har i boken. Han betonade också kontrasten som Tarantino drar mellan filmskapare som ifrågasätter genrer och andra som vill förnya dem utifrån en kärlek till dem. Den iakttagelsen hjälper oss att förstå varför hans kritik kan dröja vid en skådespelarinsats eller en replik snarare än vid en teknisk beskrivning av kameran.
Skådespelaren framstår inte bara som någon som utför regissörens plan. Hen bär med sig förväntningar: sätt att röra sig, tidigare roller och en bild som publiken känner igen. Att tänka på Steve McQueen i Bullitt väcker frågan om hur mycket filmen är beroende av att se honom agera utan att förklara allt han tänker. Den frågan placerar skådespeleriet i centrum för upplevelsen i stället för att behandla det som en utsmyckning av handlingen.
Bokens titel får sin tydligaste konkreta innebörd i kapitlet där Tarantino föreställer sig Taxi Driver regisserad av Brian De Palma i stället för Martin Scorsese. Alternativet är en kritisk övning, inte ett påstående om att den versionen existerar. Poängen är att tvinga fram en precisering av vad som gör den verkliga filmen unik: vad som skulle förändras i tonen, relationen till huvudpersonen eller iscensättningen om en annan sensibilitet låg bakom den.
Samma metod kan användas för en påhittad rollbesättning eller ett manusbeslut, men det hypotetiska måste förbli tydligt. En möjlighet är tankeväckande när den synliggör något som tidigare gått obemärkt förbi. Den tappar sin kraft om den till slut ersätter analysen med en önskan om en film som aldrig funnits. Att läsa boken uppmärksamt innebär att uppskatta författarens fantasi utan att förvandla hans alternativ till produktionsfakta.
Kapitlen om verk som mer sällan förekommer på de vanliga listorna vidgar också läsarens karta. Innehållsförteckningen placerar The Outfit och Paradise Alley bredvid betydligt mer omtalade titlar. Det gör det möjligt att diskutera genrefilm utan att förvänta sig att alla dess kvaliteter ska ta formen av ett monumentalt verk. En skådespelarinsats, en relation mellan rollfigurer eller en upplösning kan förtjäna en uppmärksamhet som det allmänna anseendet inte har gett den.
Så får du ut mer av entusiasmen och meningsskiljaktigheterna
Boken fungerar särskilt bra som följeslagare till filmtittandet. Om man läser ett kapitel efter filmen kan man jämföra ett påstående med scener som fortfarande finns kvar i minnet. Läsning före filmen kan rikta uppmärksamheten, men också föregripa detaljer i handlingen. Boken är inte utformad för att systematiskt bevara alla överraskningar för den som inte känner till filmerna som tas upp.
Den personliga tonen kräver inte heller att man håller med. En tvärsäker formulering kan vara rolig och ändå behöva diskuteras. Läsaren kan hålla med om beskrivningen av ett grepp och samtidigt vara oense med värdet Tarantino tillskriver det. Den möjligheten skiljer kritik från en enkel uppmaning om vad man ska konsumera: det intressanta är vad den hjälper oss att se, även när den inte övertygar helt.
Sambandet med Pauline Kael som kritisk referens hjälper oss att placera den rösten, medan hennes filmrecensioner visar hur arbetet tar sig uttryck i texter av ett annat slag. Cinema Speculation erbjuder större utrymme för att knyta samman minnen, filmer och argument. Bokens främsta nytta ligger inte i att göra Tarantinos smak till en obligatorisk kanon, utan i att öppna ett konkret samtal om bilder som fortfarande väcker lust, obehag och oenighet.
Tillbaka till Tarantinos böcker, kritik och filmprojekt.
Visa alla artiklar i Tarantino som kritiker: böcker, poddar och biografer
