Tarantino har berättat att Pauline Kaels formuleringar till slut blev en del av hans minne. Hennes inflytande visar hur kritik kan bli en upplevelse som följer med åskådaren efter att boken har slagits igen.
En filmläsare som blev en referenspunkt
Pauline Kael började publicera texter i The New Yorker 1967 och blev tidskriftens filmkritiker 1968, efter att ha försvarat Bonnie and Clyde. Hon fortsatte där fram till sin pensionering 1991. Hennes texter samlades i böcker som I Lost It at the Movies och Kiss Kiss Bang Bang, vilket gjorde det möjligt att läsa hennes omdömen även efter att de slutat vara dagsaktuella.
För Quentin Tarantino blev hennes skrivande en bestående referenspunkt. I samtalet med Lynn Hirschberg, publicerat den 29 januari 2020 i Five Things, berättade han att han hade läst så mycket av Kael att hennes idéer och formuleringar dök upp spontant i hans tankar. Minnet beskriver ett inflytande som blivit en del av hans minne, inte bara en avlägsen beundran för en ansedd person.
Skillnaden är betydelsefull. En kritiker kan rekommendera en film och sedan försvinna ur den fortsatta filmupplevelsen. Men kritikern kan också ge oss ett sätt att ställa frågor om filmen: Vad gör en skådespelare? När förändras tonen? Varför känns en scen så stimulerande? I det senare fallet förändrar läsningen vår uppmärksamhet, även när åskådaren inte längre minns vilken artikel en iakttagelse kommer ifrån.
Det finns ingen anledning att göra den här relationen till en fråga om personlig undervisning. Att läsa en författare under många år ger en långvarig skolning utan att det finns en kurs, en handledare eller ett godkännande av varje framtida verk. Kaels dokumenterade inflytande på Tarantino handlar framför allt om läsning och om det sätt att tänka kring film som läsningen gjorde möjligt.
Nöjet som kritisk utgångspunkt
Kael förespråkade ett skrivande som kunde erkänna nöjet i populärfilm utan att kräva att den skulle ge ett högtidligt intryck. Värdet kunde finnas i ett skådespeleri, en rytm eller en blandning av toner som en förhandsbestämd kategorisering avfärdade som lättsam underhållning. Den inställningen hjälper oss att förstå varför hennes namn är så relevant när man talar om en filmskapare som intresserar sig för filmer med vitt skilda genrer och anseenden.
Ett konkret exempel är relationen till Bande à part, av Jean-Luc Godard. I en tillbakablick publicerad av Air Mail i november 2022 beskrivs hur Kaels sätt att skildra den poetiska förvandlingen av en populär kriminalhistoria påverkade Tarantino. Intresset låg i vad en film kunde hitta i material som ansågs vulgärt, snarare än i att överge materialet för att bli rumsren.
Lärdomen kan formuleras som en läsfråga: Vad åstadkommer den här scenen som inte går att förklara genom att sammanfatta handlingen? Att säga att två personer pratar eller att någon flyr beskriver knappt vad som händer. Skådespelarens röst, ett avbrott, längden på en paus eller en annan rollfigurs reaktion kan förvandla händelsen till något helt annat. Kritik blir användbar när den gör den skillnaden märkbar.
David Bordwell kopplade 2022 samman Tarantinos kritik med Kaels utifrån deras intresse för skådespeleri, dialog, genre och publikens reaktion. Denna samhörighet innebär inte att de bedömer alla filmer likadant. Den pekar på en gemensam utgångspunkt: åskådarens upplevelse spelar roll, och entusiasmen inför en scen kan inleda resonemanget i stället för att bara dyka upp som ett slutomdöme.
Det kräver eftertanke att beskriva den här stilen som antiakademisk. En levande röst utesluter inte noggranna iakttagelser; en vardaglig formulering kan rymma en komplicerad distinktion. På samma sätt garanterar en provokativ ton inte i sig att en åsikt är klarsynt. Det intressanta med relationen är inte att ersätta analys med spontanitet, utan att hålla personen som betraktar synlig.
Inflytande, oenighet och ett eget skrivande
Relationen märks särskilt tydligt i Cinema Speculation, där Tarantino blandar minnen, filmkommentarer och spekulationer. Läsaren möter en röst som inte försöker dölja sina preferenser. Det valet gör dem möjliga att diskutera direkt: vi vet vad som entusiasmerar författaren, vad som irriterar honom och utifrån vilka erfarenheter han formulerar en del av sina frågor.
Risken med ett så personligt skrivande är att den verbala självsäkerheten kan framstå som tillräcklig i sig. Ett slagkraftigt omdöme kan peka på något verkligt eller ge uttryck för en alltför hastig uppfattning. Det blir mer givande att läsa Kael och sedan Tarantino om man behåller möjligheten att tycka annorlunda. Beundran innebär ingen skyldighet att hålla med om varje avfärdande omdöme eller försvara en film av lojalitet mot kritikern.
Avståndet mellan att kritisera och att skapa spelar också roll. En filmskapare kan lära sig något av en recension utan att överföra den ordagrant till en scen. Orden vägleder frågor; filmer måste besvara dem med bilder, ljud och skådespeleri. Det finns ingen automatisk motsvarighet mellan en beundrad formulering och ett konkret beslut under inspelningen, och det krävs mer än en liknande ton för att kunna hävda ett sådant samband.
Om du vill börja utforska det här inflytandet kan du läsa en av Kaels recensioner av en välkänd film och jämföra hennes iakttagelser med din egen upplevelse. Jämför sedan med ett kapitel av Tarantino om en närbesläktad film. Då blir relationen synlig i konkreta grepp: hur de beskriver ett skådespeleri, hur de motiverar ett nöje och hur mycket utrymme de ger åt oenigheten som en film väcker.
Tillbaka till Tarantinos böcker, filmkritik och filmprojekt.
Visa alla artiklar i Tarantino som kritiker: böcker, poddar och biografer
