Diskussionen handlar om hur en film når publiken och blir en gemensam upplevelse, inte bara om skärmens storlek.
Kritiken i Cannes 2023
I sin intervju med Baz Bamigboye för Deadline under filmfestivalen i Cannes 2023 försvarade Tarantino biopremiären och ifrågasatte det kulturella avtrycket från produktioner som går direkt till plattformar. Han tog Netflix filmer med Ryan Reynolds som exempel och sa att han inte hade sett dem. Kommentaren uttryckte hans distans till den distributionsmodellen, inte en recension grundad på att han sett varje enskild titel.
Den skillnaden hjälper oss att undvika ett vanligt misstag: att framställa ett uttalat obekantskap med en film som en ingående bedömning av dess kvalitet. Det är också viktigt att skilja ett kontroversiellt uttalande från en bokstavlig beskrivning av publiken. Att ett verk inte har varit en del av Tarantinos upplevelse betyder inte att ingen har sett, kommit ihåg eller diskuterat det. Uttalandet uttrycker en kulturell preferens, men ger i sig ingen publikmätning.
Hans ståndpunkt blir tydligare om man skiljer mellan två moment: premiären och filmens fortsatta liv. Att förespråka att den första visningen ska ske på en biograf innebär inte att man förnekar att filmen senare kan ses hemma. Diskussionen handlar om vilken roll varje visningsfönster spelar för verkets identitet och spridning i offentligheten.
Vad förändras när upplevelsen delas i en biosalong
Filmvisningen samlar människor som har avsatt samma tidsperiod för att se en film. Starten, längden och slutet är inte upp till varje enskild åskådare. Det kan öka koncentrationen och göra att en lång paus eller en obekväm scen upplevs utan möjligheten att omedelbart byta film. Det garanterar inte fullständig uppmärksamhet, men skapar en gemensam ram.
Publikens reaktioner är också en del av den ramen. Ett skratt kan sprida sig; en tystnad kan bli märkbar när många människor slutar röra sig samtidigt. Åskådaren behåller sitt eget omdöme, men märker att scenen påverkar andra människor. Upplevelsen handlar inte enbart om att ta emot visuell och auditiv information.
Premiären skapar dessutom en gemensam tidsmässig referenspunkt. En film blir en del av samtalet vid en igenkännbar tidpunkt, med visningar, recensioner och möten som samlas kring dess premiär. Även plattformar kan skapa gemensamma händelser, men deras ständiga tillgänglighet formar på ett annat sätt relationen mellan premiär, upptäckt och varaktighet. Om man blandar ihop dessa distributionsformer blir det svårt att diskutera deras konkreta fördelar och begränsningar.
Att se film hemma ger verkliga möjligheter som den som försvarar biograferna måste ta hänsyn till. Alla bor inte nära ett varierat utbud eller har lätt att ta sig dit. Tillgänglighet i hemmet kan göra ett verk tillgängligt för människor som annars inte hade kunnat se det på premiären. Att erkänna den funktionen innebär inte att man måste betrakta upplevelserna som identiska eller sluta fråga sig vad som går förlorat när ett alternativ försvinner.
The Hateful Eight gör det omöjligt att tala om ett absolut avståndstagande
År 2019 berättade Tarantino för /Film om sin medverkan i den episodindelade versionen av The Hateful Eight för Netflix. Det ger en avgörande nyans: hans kritik av premiärer avsedda för plattformar kan inte omvandlas till påståendet att han aldrig har samarbetat med dem. Filmen hade redan visats på bio innan den presenterades i denna nya form.
Skillnaden hjälper oss att förstå två olika beslut. Det ena är att utforma ett verk för biopremiär; det andra är att senare se över hur det distribueras. Att båda kan förekomma samtidigt visar inte att regissören godkänner alla plattformars produktionsmodeller. Det gör inte heller automatiskt varje reservation han uttrycker inkonsekvent. För att bedöma sambandet måste man se till det specifika projektet och när han medverkar.
Något liknande gäller tanken på att spela in för tv. Ett uttryckt intresse, en möjlighet som nämns i en intervju och ett genomfört projekt är olika saker. Om man gör något av dem till ett definitivt löfte kan det uppstå konstgjorda motsägelser när man jämför samtal som skiljs åt av flera år. En filmskapares hållning kan rymma både stabila preferenser och särskilda beslut som kräver ytterligare sammanhang.
Uttrycket krig mot Netflix förenklar den här komplexiteten och förskjuter debatten till personlig fiendskap. Det som är värt att undersöka är vilka villkor han anser nödvändiga för den film han vill göra: en första offentlig upplevelse, en viss form av uppmärksamhet och en relation till åskådarens minne. Därefter kan man diskutera om sådana villkor bara kan finnas på biografer eller om de också uppstår, på andra sätt, i andra miljöer.
Försvaret av biografvisningar blir mer konkret när det handlar om att bevara möjligheten att välja. En film kan få ett långt liv i hemmet och ändå ha behövt en gemensam bioduk först; en annan kan främst hitta sin publik utanför biograferna. Tarantinos ståndpunkt ger den första upplevelsen företräde. Att förstå den prioriteringen gör det möjligt att diskutera hans argument utan att automatiskt nedvärdera de åskådare som upptäcker film via en plattform.
Läs guiden till Tarantinos böcker, kritik och filmprojekt.
Visa alla artiklar i Tarantino som kritiker: böcker, poddar och biografer
