Vad tycker Tarantino om Oscarsgalan och filmer som görs för att vinna?

Tarantino skiljer mellan att en film får erkännande och att den utformas för att få erkännande, även om den gränsen går att diskutera.

Längtan efter att vinna försvinner inte för att man kritiserar priserna

I sin intervju med Zach Baron för GQ, publicerad i december 2015, uttryckte Tarantino sin ambition att vinna fler Oscar för manus. Han medgav också att han var besviken efter kampanjen för Inglourious Basterds och satte gränser för hur mycket kampanjarbete han ville upprepa. De uttalandena gör att det inte går att framställa honom som helt likgiltig inför Akademins erkännande.

Spänningen är mer intressant än en enkel motsättning mellan konstnär och priser. En filmskapare kan vilja att verket ska uppmärksammas och samtidigt misstro de villkor som gör ett sådant erkännande mer sannolikt. Att delta i en ceremoni visar inte att man ställer sig bakom alla dess beslut, och att kritisera en kampanj betyder inte att ett pris saknar värde för den som tar emot det.

Det är också viktigt att skilja hans ambitioner från resultaten. Ett uttalande om att vilja vinna ännu en Oscar hör till ett visst skede i hans karriär. Det ska inte förvandlas till ett pris han redan har fått eller användas för att automatiskt uppdatera hans meritlista. Uttalandena beskriver hans förhållande till tävlan, medan Akademins register kan användas för att kontrollera konkreta nomineringar och priser.

Biografiska filmer och misstanken om en film utformad för att ge skådespelaren ett pris

I The Talks den 28 oktober 2013 kritiserade Tarantino biografiska filmer som skildrar ett helt liv och kopplade dem till jakten på skådespelarpriser. Han föreslog ett annat alternativ: att koncentrera sig på ett avgörande ögonblick, med Elvis Presleys ankomst till Sun Records som hypotetiskt exempel. Det var en preferens för ett visst dramatiskt upplägg, inte ett tillkännagivande om en egen Elvisfilm.

Invändningen väcker en konkret fråga om berättande. Att sammanfatta ett liv innebär att välja ut milstolpar och knyta samman skeden som kanske kräver olika konflikter. Berättelsen kan till slut ägnas åt att bekräfta att välkända händelser har ägt rum, med lite tid för att utforska osäkerheten kring var och en. En film som fokuserar på en kort period kan ge mer utrymme åt beslut vars betydelse personerna ännu inte känner till.

Elvisexemplet skiljer också en biografi från en uppräkning av framgångar. En dag kan rymma en förväntan som ännu är osäker, medan en rad välkända milstolpar lätt bekräftar ett redan utstakat öde.

Det bevisar inte att alla biografiska filmer är dömda att misslyckas. Ett urval av händelser kan formas till ett särpräglat uttryck, och en berättelse som utspelar sig under en enda dag kan också bli konventionell. Poängen med kritiken är att fråga vad den valda strukturen åstadkommer, inte att göra en genre­beteckning till en dom innan filmen ens har setts.

Skådespelarinsatsen väcker ytterligare en fråga. En fysisk förvandling eller en igenkännbar imitation kan fånga uppmärksamheten eftersom den omedelbart kan jämföras med en verklig person. Men en skådespelarinsats handlar också om att lyssna, upprätthålla en relation och göra en motsägelse trovärdig – sådant som är svårare att sammanfatta i en reklambild. För att bedöma en insats måste man se hur den fungerar i filmen, utöver att lägga märke till likheten med en förlaga.

Kampanjer, eftermäle och gränsen för vad andra kan bedöma

I augusti 2015 ifrågasatte Tarantino i en intervju med Lane Brown på Vulture dåliga filmer som siktar på Oscar och deras kulturella eftermäle. Frågan om hur länge ett anseende består bör hållas isär från resultatet av en omröstning. En vinst kan öka ett verks synlighet, men avgör inte definitivt hur det kommer att betraktas flera decennier senare.

En kampanj utspelar sig inom en viss tidsram och riktar sig till en bestämd grupp väljare. Filmminnet förändras med nya generationer, restaureringar, nypremiärer och skiftande värderingar. En film kan väcka debatt när den har premiär och senare hitta en annan publik. Den kan också tappa sin centrala ställning utan att det gör den känsla den väckte hos dem som belönade den mindre äkta.

Därför behöver man precisera vems bedömning det handlar om när man talar om en historisk orättvisa. Att en film som Tarantino föredrog inte vann bevisar inte att han offentligt fördömde resultatet. Att föredra ett verk och att uttryckligen kritisera en omröstning är två olika påståenden. Man bör inte fylla i listor över påstådda oförrätter enbart med hjälp av hans rankningar eller andra kritikers åsikter.

Samma försiktighet gäller akademiledamöternas motiv. Resultatet visar vilket bidrag som vann priset, men ger ingen direkt insyn i varje väljares skäl. Att skylla en förlust på rädsla, bitterhet eller kollektiv oförmåga kräver belägg som en skillnad i smak inte ger. Man kan uttrycka sin oenighet skarpt utan att hitta på en psykologisk förklaring till väljarkåren.

Tarantinos hållning rymmer en fruktbar motsägelse: han vill ha erkännande för ett manusförfattande som han beskriver som styrt av sina egna intressen, samtidigt som han misstror skapande som underordnas ett pris. Läsaren kan diskutera om den åtskillnaden håller i varje enskilt fall. Men det finns ingen anledning att välja mellan bilden av ett totalt avståndstagande och bilden av fullständig underkastelse under Akademin. Hans uttalanden visar ett tävlingsinriktat, kritiskt och föränderligt förhållande, alltid förankrat i specifika samtal och tidpunkter.

Läs guiden om Tarantinos böcker, kritik och filmprojekt.

Visa alla artiklar i Tarantino som kritiker: böcker, poddar och biografer