Tarantino och tv-serier: entusiasm, minne och formatets begränsningar

Hans förhållande till tv präglas av både beundran och reservationer. Att reducera det till ett avvisande av alla moderna serier döljer vad han faktiskt har sagt.

Yellowstone: en kritik som börjar med entusiasm

I The Joe Rogan Experience den 10 december 2024 pratade Tarantino, tillsammans med Roger Avary, om sina erfarenheter av Yellowstone. Han hyllade den första säsongen, Kevin Costners närvaro och manuset; han hade fortsatt att titta på serien och även på 1883. Sedan ifrågasatte han hur länge sådana berättelser stannar kvar i minnet. Hans kommentar utgick inte från en ovilja att se på tv.

Den nyansen förändrar diskussionens innebörd. Det går att uppskatta en serie medan man tittar på den och samtidigt tycka att den lämnar ett svagare avtryck än en film. Det betyder inte att han tyckte att alla säsonger var dåliga eller att han förnekade att tv-regi kan ha ett filmiskt uttryck. Frågan han tog upp gällde den samlade upplevelsen och hur man minns den efteråt.

I samma samtal lyfte han också fram den första säsongen av Homeland, även om han uttryckte reservationer mot att serier dras ut på tiden. Det är en personlig åsikt om längd och dramatisk utdelning, inte ett bevis för att alla tittare minns berättelser på samma sätt. Minnet påverkas också av var man befinner sig i livet, av uppmärksamheten och av den relation man utvecklar till karaktärerna.

Tv-westernserier och episodens dragningskraft

När Tarantino talade med Kim Morgan för Sight & Sound 2015 kopplade han The Hateful Eight till tv-westernserier som Bonanza och The Virginian, i synnerhet till hur gästande karaktärer introduceras. Det intresset hjälper oss att förstå hans uppskattning av tv-berättelser som bygger koncentrerade konflikter kring besökare, misstankar och tillfälliga förändringar i en välbekant gemenskap.

En karaktär som dyker upp under ett avsnitt kan introducera ett hot utan att publiken känner till hela personens bakgrund. Gästskådespelaren bidrar med en igenkännbar närvaro, men berättelsen måste snabbt klargöra vad karaktären vill och hur mycket av det hen säger som går att tro på. Den ekonomin gynnar scener där ett samtal förändrar förtroendet innan något avgörande händer.

En series kontinuitet ger samtidigt en stadig grund. Tittaren känner vissa karaktärer och platser, så även en liten förändring kan få betydelse. En besökare tvingar fram en omprövning av regler som verkade självklara. Episodisk tv kan skapa variation just genom att återanvända en ram och förändra konflikten som utspelar sig inom den.

Det här skiljer sig från en berättelse som skjuter upp lösningen på sitt huvudproblem under många avsnitt. Ingen form är nödvändigtvis bättre än den andra. Ett fristående avsnitt kan skynda fram en lösning; en lång serie kan utveckla relationer med en rikedom som är svår att nå på två timmar. Den kritiska frågan är vad ett verk vinner på sin längd och vilka kostnader som följer med att hålla det vid liv.

Skillnaden mellan kontinuitet och kulmen

En film ber ofta tittaren att uppfatta dess speltid som en avgränsad helhet. Scenerna hänger samman med ett slut som omtolkar det man har sett, även om det inte besvarar alla frågor. Den koncentrationen kan skapa ett starkt minne av en gest eller ett beslut. Slutet ger en utgångspunkt för att i tanken gå tillbaka genom berättelsen.

En serie kan fungera på ett annat sätt. Samvaron med karaktärerna, relationernas gradvisa förändring och väntan mellan avsnitten är en del av upplevelsen. Värdet ligger inte alltid i att föra varje beståndsdel fram till en enda kulmen. Ibland är det viktiga att vistas i en berättelsevärld under en längre tid och uppfatta förändringar som en kortare form hade behövt komprimera.

Tarantinos kritik uppmuntrar oss att undersöka när kontinuiteten blir till ett rent uppskjutande. En konflikt kan hållas vid liv för att den fortfarande leder till upptäckter, eller för att berättelsen behöver behålla ett skäl att fortsätta. Skillnaden märks i konsekvenserna: om ett beslut förändrar relationerna tillför tiden något; om allt gång på gång återgår till samma punkt kan tittaren känna att den utlovade utvecklingen dröjer utan motsvarande utdelning.

Det är också viktigt att skilja den visuella kvaliteten från berättarformen. En serie kan använda genomarbetat foto, avancerade kamerarörelser och exakt ljuddesign utan att vara uppbyggd som en film. Gemensamma uttrycksmedel suddar inte ut skillnaderna i längd, produktion och relation till publiken. På samma sätt blir en film inte mer filmisk enbart för att den bjuder på spektakulära bilder.

Kontrasten mellan hans kärlek till klassiska westernfilmer och hans reservationer mot vissa nutida serier behöver inte ses som en motsägelse. Den kan förstås som en förkärlek för konflikter som når en tydlig form innan de förnyas. Tittaren kan dela den förkärleken eller uppskatta just den kontinuitet han ifrågasätter. I båda fallen är uttalandena mer användbara när vi behåller deras exempel och nyanser.

Den sista frågan är vilken sorts tillfredsställelse vi söker: en berättelse som når sin kulmen, en värld att återvända till eller en kombination av båda. Tarantino har tydligt uttryckt att han prioriterar filmupplevelsen, men har också berättat att han fastnar för serier. Den kombinationen beskriver hans hållning bättre än föreställningen att han utan åtskillnad avvisar dagens tv.

Läs guiden om Tarantinos böcker, kritik och filmprojekt.

Visa alla artiklar i Tarantino som kritiker: böcker, poddar och biografer