Varför Tarantino ifrågasätter 80-talets Hollywoodfilm

Hans bedömning av en epok är ett kontroversiellt inlägg om Hollywood, inte ett förbud mot att hitta fantastiska filmer från den.

Uttalandet från 2022 och dess räckvidd

I november 2022, under ett samtal i The Video Archives Podcast, placerade Tarantino 80-talet och 50-talet bland de Hollywoodepoker han uppskattade minst. Han lade till den samtida perioden i jämförelsen och medgav att 80-talet var en tid då han själv gick mycket på bio. Uttalandet rapporterades bland annat av NME och Rolling Stone.

Poddens sammanhang spelar roll: Tarantino och Roger Avary diskuterar filmer utifrån sina erfarenheter som biobesökare och tidigare anställda i en videobutik. Avsnittet om Star 80, som publicerades den 8 november 2022, visar att en ifrågasatt epok kan ägnas stor uppmärksamhet. Programmets beskrivning lyfter särskilt fram deras diskussion om Bob Fosses film och Eric Roberts rolltolkning.

Även den geografiska räckvidden måste preciseras. Ett påstående om Hollywood är inte detsamma som en dokumenterad bedömning av hela världens filmproduktion. Att utan vidare utsträcka det till Japans, Frankrikes, Hongkongs eller Latinamerikas filmindustrier skulle förändra påståendet. Det finns inte heller något enda objektivt mått som kan användas för att rangordna hela decennier efter kvalitet. Det vi har är ett kritiskt omdöme som går att diskutera utifrån filmer, sammanhang och kriterier.

En industriell epok är inte en enskild film

I Cinema Speculation preciserar Tarantino en av sina invändningar: pressen att göra huvudpersoner som kan vara själviska och osympatiska mer behagliga eller ge dem en försonande utveckling. Utdrag som IndieWire och NME återgav i november 2022 använder Bill Murrays komiska personlighet för att diskutera den förändringen. Tarantino anser inte att en karaktär nödvändigtvis blir mer intressant av att dess vassa kanter slipas bort.

Kritiken riktar sig mot en sorts moralisk upplösning. En berättelse kan under större delen av sin speltid tillåta ett obekvämt beteende och sedan lösa det genom en omvändelse som åter gör personen acceptabel för publiken. Problemet är inte att en karaktär förändras, utan att förändringen verkar vara ett krav från berättelsen snarare än en övertygande följd av det personen har varit med om.

Det kriteriet hjälper oss att förstå hans förkärlek för gestalter som inte erbjuder någon trygg identifikation. Åskådaren kan dras till en personlighet och samtidigt förkasta dess handlingar, eller se en intelligens utan att vilja efterlikna den. När manuset behöver undanröja den ambivalensen för att knyta ihop berättelsen går en av de spänningar som gjorde karaktären särpräglad förlorad. Det här är en specifik förklaring till hans aversion, inte ett bevis för att alla komedier från decenniet använder samma grepp.

Jämförelsen med 70-talet, som får stort utrymme i Cinema Speculation, tillför också ett personligt perspektiv. Filmer som man ser under sin uppväxt som åskådare kan bli ett bestående mått på intensitet och frihet. Att erkänna den kopplingen ogiltigförklarar inte en bedömning, men hjälper oss att förstå att filmhistorien och historien om en persons smak inte är exakt samma berättelse.

Problemet uppstår när en preferens förvandlas till en lag som suddar ut de interna skillnaderna. Tidiga och sena år i ett decennium har inte nödvändigtvis samma förutsättningar, och olika genrer kan reagera på skiftande publiksmak på olika sätt. En familjekomedi, en thriller och ett oberoende drama erbjuder inte samma möjligheter för dem som skapar dem. Tidsperiodens etikett kan hjälpa oss att orientera oss, men den bör inte ersätta sådana skillnader.

Så kan tesen prövas utan att andra åsikter tillskrivs honom

En redaktionell jämförelse kan visa periodens mångfald utan att låtsas att Tarantino har godkänt alla exempel. E.T., av Steven Spielberg, och Blade Runner, av Ridley Scott, hade premiär 1982 och erbjuder mycket olika förhållningssätt till det extraordinära. Den ena låter en stor del av sin känslomässiga kraft kretsa kring omsorg och separation; den andra gör identitet och igenkännande till frågor som är svåra att få någon slutgiltig lösning på.

Att sådana upplevelser existerar sida vid sida gör det omöjligt att beskriva ett års filmer med en enda enhetlig känsla av optimism eller mörker. Det uppmuntrar oss också att skilja mellan kommersiell framgång, det första mottagandet och senare anseende. En film kan få en central plats i vårt minne av en epok utan att ha dominerat samtalet vid premiären på samma sätt. I efterhand väljer och omorganiserar historien.

Blue Velvet, av David Lynch, som hade premiär 1986, väcker en annan sorts fråga: vad händer när ett igenkännbart vardagligt yttre rymmer ett våld som är svårt att ta till sig? Filmens värde i den här jämförelsen kommer från själva filmen, inte från att tillskriva Tarantino ett uttalande som inte har belagts här. En seriös diskussion kan ta upp egna motexempel utan att göra dem till rekommendationer från någon annan.

Detsamma gäller 50-talet. Kommersiella konventioner eller historiska begränsningar tar inte bort det unika i en films iscensättning. Att hävda att en period är svag kräver en förklaring av hur dess allmänna förutsättningar hänger ihop med de konkreta resultaten. Om varje undantag automatiskt avfärdas går tesen inte längre att pröva, utan blir en preferens som skyddas mot alla invändningar.

Tarantinos inlägg är mer givande när det öppnar den diskussionen än när det används för att sätta punkt. Hans filmkunskap och erfarenhet som åskådare gör åsikten intressant, men inte till ett bindande utslag. Debatten om 80-talet ger oss anledning att fråga vad vi förväntar oss av populärfilm: överraskning, risktagande, känslor, ambivalens eller kontinuitet med en tradition. Svaren kan skilja sig även mellan åskådare som beundrar många av samma filmer.

Läs guiden om Tarantinos böcker, filmkritik och filmprojekt.

Visa alla artiklar i Tarantino som kritiker: böcker, poddar och biografer