Tarantino och celluloid: spela in, visa och bevara

Tarantinos försvar av celluloid förenar en estetisk erfarenhet med materiella val. För att förstå det behöver man skilja mellan hur en film spelas in, visas och bevaras.

Uttalandet i Cannes och vad diskussionen egentligen handlade om

På presskonferensen i Cannes den 23 maj 2014 uttryckte Quentin Tarantino sitt motstånd mot att fotokemisk projektion ersattes med digital. Han beskrev förändringen som att filmen sådan han hade känt den försvann och jämförde digital visning med tv. Det var en personlig bedömning av filmupplevelsen, inte en teknisk definition som godtas universellt.

Det är viktigt att vara noggrann när det gäller projektionen. Att spela in på film garanterar inte att publiken ser en fotokemisk kopia: bilderna kan digitaliseras och visas från en fil. Omvänt avslöjar visningskopians bärare inte nödvändigtvis alla processer som användes för att framställa den. Kamera, efterbearbetning och projektor hör till relaterade men olika steg.

Hans argument förstås bäst som ett försvar av en hel praktik. Inspelningsmediet bevarar en viss textur och vissa arbetsmetoder; den projicerade kopian tillför en materialitet; salongen formar publikens uppmärksamhet. För Tarantino påverkar förlusten av en av dessa delar helhetens innebörd. Man kan förstå den ståndpunkten utan att hävda att ett digitalt verk upphör att vara film eller saknar konstnärligt värde.

Det är också bra att skilja regissörens preferens från en kvalitetsjämförelse mellan två specifika visningar. Det publiken ser beror på materialens skick, hur kopian har förberetts, utrustningen och förhållandena i salongen. Formatet är ett viktigt val, men det ersätter inte visningsarbetet. Ett prestigefyllt namn på ett format kan inte i sig rätta till en dåligt presenterad bild.

The Hateful Eight: från preferens till premiärvisning

The Hateful Eight är ett av de tydligaste exemplen på denna vilja att värna det materiella. Filmen spelades in på 65 mm med systemet Ultra Panavision 70 och fick en särskild premiärvisning på 70 mm-kopior. Skillnaden mellan siffrorna är ingen motsägelse: de beskriver inspelnings- respektive visningsformat. Projektet krävde att man återupprättade visningsförhållanden som många biografer inte längre använde regelbundet.

Kodak ägnade två samtal åt inspelningen och visningen av filmen, publicerade i december 2015 och januari 2016. De handlade både om det fotokemiska arbetet och om utmaningarna med att åter börja visa 70 mm i olika salonger. Exemplet visar att beslutet inte var avslutat när kameran hade valts: det krävdes en kedja som kunde föra bilden till publiken i det avsedda formatet.

Bildens bredd är särskilt intressant i en film som domineras av en interiör och en grupp karaktärer. Ett bredbildsformat kan organisera samtidiga relationer, avstånd och blickar, utöver att visa landskap. Det finns inget estetiskt krav på att reservera storformat för berg eller arméer. Analysen av Ultra Panavision 70 i The Hateful Eight går närmare in på just den användningen.

versionerna av The Hateful Eight kräver ytterligare en åtskillnad: visningsmedium och klippning är inte samma sak. En visning kan ändra längd, struktur eller inslag i föreställningen, medan en annan skillnad gäller vilken kopia som används. Om man blandar ihop dessa två aspekter blir det svårt att veta vad varje åskådare har sett, och förändringar som beror på klippningen tillskrivs formatet.

New Beverly Cinema för över försvaret av visningsmediet till biografverksamheten. Genom att fortsätta visa filmkopior blir preferensen mer än bara uttalanden på festivaler. Beslutet påverkar vilka material som finns tillgängliga och hur varje visning presenteras. Publiken kan därmed jämföra faktiska upplevelser, i stället för att bara föreställa sig skillnaden utifrån en debatt.

Att bevara handlar inte om att välja sida

Bevarande medför egna problem. Fysisk film behöver förvaras och skötas under rätt förhållanden; en digital fil kräver hantering, kontroll och teknisk kontinuitet. Amerikanska filmakademin har studerat skillnaderna och framhåller att bevarandet av digitalt material kräver en aktiv infrastruktur, med uppdatering och överföring till nya medier. Att en fil finns innebär inte i sig att den överlever för alltid.

En visningskopia ersätter inte heller automatiskt originalnegativet eller bevarandematerialet. Den kan ha historiskt värde, bevara en version eller möjliggöra en visning, men dess användning och skick måste beaktas. Att samla, restaurera och bevara är relaterade verksamheter som inte kan ersätta varandra. Försvaret av en analog upplevelse utesluter inte nyttan av andra verktyg för att studera och återställa bilder.

I Tarantinos egna filmer förekommer celluloid också som ett berättande ämne. Biografen Le Gamaar i Inglourious Basterds gör visningen till en del av handlingen; effekterna av skadad film i Grindhouse väcker minnen av distribution och slitage. Det är uttrycksfulla grepp, inte tekniska bevis för att varje form av försämring gör ett verk bättre.

Tarantinos ståndpunkt kan alltså läsas som ett försvar av möjligheter som han inte vill förlora. Hans ord är medvetet kraftfulla; hans inspelningar och biografer gör det möjligt att se vad han gör med denna övertygelse. Diskussionen blir mer precis när den skiljer mellan smak, yrkespraktik och bevarande, i stället för att göra varje fotokemisk eller digital film till en obligatorisk företrädare för en enda estetik.

Tillbaka till Tarantinos böcker, kritik och filmprojekt.

Visa alla artiklar i Tarantino som kritiker: böcker, poddar och biografer