The Hateful Eight använder ett storformat för att betrakta ett rum fullt av misstänkta. Den breda bilden passar både det snötäckta landskapet och avståndet mellan människor som försöker hålla uppsikt över varandra.
Vad 65 mm, 70 mm och 2,76:1 betyder
The Hateful Eight filmades på 65 mm-negativ med anamorfiska Ultra Panavision 70-objektiv. De fotokemiska visningskopiorna gjordes på 70 mm-film. De två siffrorna betecknar olika steg i processen och är ingen felaktig benämning. Systemets kommersiella namn innehåller 70, trots att materialet som passerar genom kameran är 65 millimeter brett. Om man blandar ihop negativ och kopia blir det svårare att förstå vad produktionen gjorde.
Bildens bildförhållande är cirka 2,76:1: för varje höjdenhet finns det 2,76 breddenheter. Det är ett särskilt panoramabrett format. Objektivens anamorfiska egenskaper komprimerar bilden horisontellt vid inspelningen och kräver en motsvarande utvidgning när den visas. Kombinationen av negativets yta och den optiska omvandlingen gör det möjligt att skapa den slutliga bildkompositionen. Det handlar inte bara om att beskära över- och underkanten på en vanlig bild tills den ser mycket bred ut.
Panavision tog fram och anpassade historiska objektiv för projektet. Enligt företagets dokumentation har APO Panatar-serierna en anamorfisk faktor på 1,25. Ingenjörsarbete krävdes för att integrera dem med kamerorna och inspelningens krav. Resultatet blev inte att en intakt kamera hämtades ut från ett museum och användes utan förberedelser. Den eftersträvade estetiken byggde på ett modernt arbete med utrustning vars konstruktion kom från en annan period i filmindustrin.
Formatet ska inte heller förväxlas med IMAX. Båda kan förknippas med storfilm, men den likheten innebär inte att de är samma system. The Hateful Eight använder Ultra Panavision 70 och en extremt bred bild. För att beskriva vad publiken ser är det mer användbart att ange systemet och dess bildförhållande än att använda ”storformat” som om alla dess metoder och resultat vore utbytbara.
Från det öppna landskapet till ett rum fullt av människor
I utomhusscenerna gör bredden det möjligt att ställa diligensen mot en vidsträckt snöyta som tycks göra varje framsteg svårt. Fordonet kan uppta en liten del av bildrutan medan bergen och terrängen ändå får ta plats. Den visuella skalan gör färdens utsatthet påtaglig. Bilden behöver inte fyllas med action: avståndet mellan gruppen och varje tänkbart skydd kan i sig skapa en förväntan om fara.
Inspelningen i Telluride gav en del av det materialet, men formatets betydelse upphör inte när man kommer in på Minnie's. Inne i lanthandeln gör bredden det möjligt att hålla flera personers positioner i samma bild. Ett samtal i förgrunden kan pågå samtidigt som en person lyssnar i bakgrunden. Åskådaren får information från bildens sidor och måste själv avgöra vilken gest som är värd att uppmärksamma. Bredden blir ett verktyg för övervakning.
Det betyder inte att alla personer är i fokus eller synliga hela tiden. Bildutsnitt, brännvidd, kamerans position och skärpan fortsätter att styra vilken information som visas. En bred bild kan visa mycket och samtidigt dölja något avgörande. Intrigen utnyttjar spänningen mellan känslan av att kunna överblicka rummet och omöjligheten att uppmärksamma allt som händer. Formatet utökar möjligheterna till bildkomposition; det tar inte bort berättelsens kontroll över vad vi ser.
Fotot i Robert Richardsons samarbete med Tarantino ger också ansiktet utrymme. En panoramabred närbild kan visa en person och samtidigt behålla referenser till omgivningen, eller låta personens blick svepa över en tom del av bildrutan. Ett mänskligt landskap kräver inte en totalbild. Ett uttryck på nära håll, som dröjer sig kvar under en replik eller en paus, kan dominera lika mycket som bergets skala i öppningsscenen.
Att ljussätta, röra kameran och bevara bilden
Bredden innebär praktiska utmaningar när interiörer ska ljussättas: en stor del av rummet är synlig och det finns färre ställen att gömma utrustning på. Richardson förklarade att kamerarörelserna förvärrade problemet. Lanthandeln behövde behålla en trovärdig ljuslogik medan personerna och kameran rörde sig genom dess olika delar. Ljussättningen formar volymer och riktningar så att rummet behåller sitt djup i stället för att förvandlas till en vägg av ansikten på rad.
Produktionen kombinerade den byggda interiören i Colorado med efterarbete i en kyld studio i Hollywood. Kontinuiteten mellan de båda miljöerna beror på scenografi, ljus, placering och atmosfär. Den synliga andedräkten och de kalla ytorna hjälper till att knyta ihop dem, men räcker inte i sig. Åskådaren måste uppfatta att det är samma plats även när inspelningen sker under olika förhållanden. Formatet fångar detaljerna i stor bredd och gör den rumsliga kontinuiteten särskilt viktig.
Visning i 70 mm kräver en lämplig kopia, optik och projektion. En digital överföring kan bevara bildförhållandet 2,76:1 utan att för den skull bli en fotokemisk projektion. Omvänt säger visningsformatet inte i sig vilken klippning man ser. Versionerna av The Hateful Eight har skillnader i längd och upplägg som bör skiljas från storleken på det material som används för att visa dem.
Valet är en del av Tarantinos argument för celluloid, men dess konkreta nytta går att se utan att hävda att ett medium alltid är överlägset ett annat. I den här filmen ställer bredden den yttre isoleringen mot den inre övervakningen; detaljrikedomen ger plats åt ansikten, tyger och föremål; och iscensättningen använder bilden för att fördela misstankarna. Formatet får sin betydelse genom dessa val, inte enbart genom kamerornas historiska sällsynthet eller en siffra på affischen.
Tillbaka till guiden till The Hateful Eight.
Visa alla artiklar i De hatfulla åtta: intriger och misstro under snön
