Robert Richardson: ljus, format och samarbete med Tarantino

Celluloid är en viktig del av samarbetet, men förklarar inte i sig bilder som förändras radikalt från film till film.

Robert Richardson inledde sitt samarbete med Quentin Tarantino med Kill Bill och fortsatte med Inglourious Basterds, Django Unchained, The Hateful Eight och Once Upon a Time in Hollywood. De två delarna av Kill Bill räknas som separata långfilmer i hans yrkesmeriter. Death Proof är ett undantag: där var Tarantino själv filmfotograf. Samarbetet med Richardson är omfattande, men det berättigar inte till att automatiskt tillskriva honom alla filmer som gjordes under de åren.

Hans arbete omfattar beslut om ljussättning, exponering, optik och visuell organisering tillsammans med regissören och kamerateamet. Att bara tala om en förkärlek för celluloid skulle utelämna en stor del av det ansvaret. Två produktioner som fotograferats på film kan ha helt olika färger, kontraster och rumsliga relationer. I det här samarbetet samverkar filmformatet med en vilja att byta visuellt uttryck inom ett och samma verk.

Kill Bill och variation som visuell princip

Kill Bill är en särskilt tydlig ingång. Ett slagsmål i hemmiljö, ett sjukhus och en restaurang om natten kräver inte samma förhållande mellan ljus och rum. Filmen gör dessa förändringar till en del av sin identitet. Kontrasten mellan vardagliga ytor och tydligt stiliserade kompositioner låter berättelsen växla från obehagligt nära våld till stridsfantasi utan att kräva en enhetlig naturalism.

En guide till Kill Bill placerar dessa förändringar i en film som använder stilistisk mångfald som en del av berättandet.

Att uppmärksamma Richardsons arbete innebär inte att varje bildruta ska tillskrivas honom ensam. Filmkompositionen samlar regi, foto, scenografi, kostym och action. Ljuset kan synliggöra glansen i ett tyg som en annan avdelning har valt; ett objektiv kan utnyttja en kuliss som byggts för att möjliggöra en viss kamerarörelse. Resultatet gör det möjligt att studera samarbetet, men inte att fördela privata beslut som källorna inte har dokumenterat.

Django Unchained ställs inför en annan utmaning: att hålla ihop ett storslaget äventyr utan att mildra de förtryckande miljöer det rör sig genom. De öppna landskapen och interiörerna på Candyland fyller inte samma funktion. I de förstnämnda lovar rörelsen möjligheter; i de sistnämnda gör dörrar, bord och blickar den skenbara rymden till ett system för övervakning. Djangos foto och visuella uttryck utvecklar dessa relationer utan att reducera dem till en etikett som retrostil.

The Hateful Eight och Ultra Panavisions återkomst

The Hateful Eight fotograferades på 65-millimetersnegativ med anamorfiska Ultra Panavision 70-objektiv, ett system förknippat med 70-millimeterskopior för biografvisning. Skillnaden mellan inspelning och projektion förebygger en vanlig missuppfattning. Panavision dokumenterar hur dessa objektiv togs fram igen för filmen; arbetet krävde företagets medarbetare och anpassning av utrustningen. Det handlade inte bara om att plocka fram en gammal kamera ur förrådet och börja filma.

Formatet ger en ovanligt bred bildruta som kan verka stå i motsats till berättelsens instängdhet. Det blir intressant just inne i rummet. Flera personer kan dela bild utan att bilda en sammansvetsad grupp. En person nära kameran och en annan längre bort står i ett synligt förhållande till varandra, och åskådaren får utrymme att iaktta reaktioner som dialogen inte kommenterar. Bredden fördelar misstankar samtidigt som den visar landskapet.

Närbilder försvinner inte heller för att man arbetar i storformat. Ett ansikte kan uppta en dominerande del av bildrutan samtidigt som den återstående ytan ger information om omgivningen. Beslutet förenar intimitet och sammanhang. Analysen av The Hateful Eight i Ultra Panavision 70 gör det möjligt att skilja dessa möjligheter från den konkreta upplevelsen av varje visningssystem; filmen visades också i andra format än roadshow-versionen.

Hollywood: att låta olika bildepoker samexistera

Once Upon a Time in Hollywood kräver att man skiljer staden år 1969 från de fiktiva produktioner som Rick Dalton arbetar med. Åskådaren rör sig mellan upplevelser som inte behöver se ut att vara fotograferade på samma sätt. Svartvit tv, en inspelning av en västern och färderna genom Los Angeles hör till närbesläktade men urskiljbara uttryck. Fotot hjälper oss att se när vi betraktar ett liv och när vi ser en professionellt tillverkad bild inuti det.

Panavision har sammanställt de objektivtester som Richardson och hans team gjorde inför produktionen. Det förarbetet påminner om att ett tidsenligt utseende skapas genom prövade val, inte genom en vag uppmaning att få allt att se gammalt ut. En scens känslomässiga verkan bestäms dock inte heller automatiskt av hur gammal en lins är. Avståndet till skådespelaren, det tillgängliga eller skapade ljuset och hur länge vi stannar kvar i bilden spelar också in.

Fotografin i Once Upon a Time in Hollywood visar ett samarbete som kan anpassa sina uttrycksmedel efter den värld som skildras. Försvaret för fotokemisk film hör hemma i debatten om Tarantino och celluloid, men det är klokt att undvika kategoriska påståenden om hela Richardsons karriär eller om att digitala processer skulle saknas. Hans bidrag i samarbetet med Tarantino känns igen i konkreta bilder: ljus som skiljer åt, bredd som skapar relationer och visuella förändringar som gör det möjligt att vistas i mer än en sorts film inom samma verk.

Mer information: Tarantinos filmteam.

Visa alla artiklar i Tarantinos filmteam och varje yrkesrolls arbete