Utseendet i Once Upon a Time... in Hollywood kommer inte från ett enda gammalt objektiv eller ett gyllene filter. Robert Richardson och hans medarbetare byggde upp ett system av format, ljussättning och färg som kunde skilja vardagslivet från de bilder som rollfigurerna själva skapar.
Negativet och det huvudsakliga bildformatet
Huvuddelen av Once Upon a Time... in Hollywood spelades in på anamorfisk 35 mm-film med det breda bildförhållandet 2,39:1. Robert Richardson använde främst Kodak Vision3 500T 5219- och 200T 5213-negativ. De svartvita tv-rekonstruktionerna spelades in på Double-X 5222 med sfäriska objektiv. Det beskriver en produktion med flera visuella uttryck, vars utseende inte kan reduceras till en enda textur som används från början till slut.
Det breda bildformatet gör det möjligt att placera människor och landskap i samma bild. Under färderna genom Los Angeles får omgivningen utrymme runt bilen eller rollfiguren. Staden blir inte alltid bara en oskarp bakgrund: skyltar, trafik och andra samtidiga händelser kan bidra till bilden. Den här bredden främjar en betraktande upplevelse där ögat behöver tid för att utforska bildrutan.
I hemscenerna gör bredden det också möjligt att skildra avstånd mellan människor utan att nödvändigtvis skilja dem åt med klipp. Två rollfigurer kan dela bildruta och ändå befinna sig på olika känslomässiga avstånd från varandra. Fotot arbetar då med kroppar, möbler och ljusområden för att styra uppmärksamheten. Filmen registrerar scenen, men den dramatiska relationen beror på placering och bildkomposition – beslut som ingen filmemulsion fattar på egen hand.
Förändringarna i samband med tv, reklam och andra format hjälper oss att urskilja olika representationsnivåer. Publiken kan röra sig från världen där Rick arbetar till en bild som ingår i hans karriär. Den visuella skillnaden ger en omedelbar ledtråd, även om filmen ibland dröjer med att klargöra vad vi ser. Formatsystemet möjliggör den leken utan att hela berättelsen tappar sin sammanhållning.
Alla objektiv var inte gamla
Teamet kombinerade Panavision C-, E- och T-serierna. De två förstnämnda tillhör äldre generationer, medan T-serien lanserades 2017 och anpassades för filmkameror. Det vore alltså fel att beskriva inspelningen som gjord uteslutande med objektiv från 1960-talet. Jakten på ett tidstypiskt utseende tillät moderna verktyg när de gav det resultat som en viss bild krävde.
Objektiven påverkar hur ljus, kontrast och rum återges, men effekten beror på hur de används. Ett starkt ljus i bild kan ge olika reflexer beroende på objektivet, och fotografering på kort avstånd kräver en viss fokuseringsförmåga. Valet måste svara mot en konkret bild. Ett objektivs ålder, isolerad från sådana beslut, räcker inte för att förklara varför en scen känns varm, intim eller hotfull.
Richardson och kameraassistenten Gregor Tavenner genomförde tester för att jämföra de olika objektivfamiljerna. Dan Sasaki deltog i förberedelserna, och Yvan Lucas bidrog till färguttrycket och övervakade den digitala efterbearbetningen. Panavision dokumenterar den här kombinationen av specialkompetenser. Den färdiga bilden är resultatet av ett samordnat arbete där valet av objektiv måste samspela med exponering, ljussättning, framkallning och efterbearbetning.
Digital efterbearbetning motsäger inte heller bildens fotokemiska ursprung. Att spela in på negativ och senare justera en digital kopia är fullt förenliga steg. Tarantinos försvar av celluloidfilm blir lättare att förstå när man skiljer inspelningsmediet från de efterföljande arbetsmomenten. I den här filmen innebär förkärleken för film inte att varje steg i processen görs utan digitala verktyg.
Färg, ljus och en stad som kan ändra ton
Känslan av färgrikedom beror också på vad som placeras framför kameran. Det återskapade Hollywood Boulevard bidrar med ytor, skyltar och fordon; kostymerna tillför färger nära ansiktena; ljussättningen avgör hur de samspelar. En tidstypisk färgpalett kräver samordning mellan olika avdelningar. Kameran registrerar dessa relationer, men kan inte på egen hand återskapa en scenografi eller ett tyg vars materiella närvaro hör till en annan visuell värld.
De ljusa utomhusscenerna gör att filmen behåller en känsla av rymd och livsglädje. Rollfigurerna rör sig genom gator som verkar öppna för att levas i, även när deras bekymmer är stora. Ljuset används inte bara för att tidsbestämma berättelsen: det skapar en känslomässig relation till platser där människor arbetar, promenerar och kommer hem. Landskapets öppenhet bidrar till att det senare hotet känns som ett intrång i ett liv som vi redan har fått uppleva.
Natten skapar en annan struktur. Djupare svärta kan begränsa det synliga och samla uppmärksamheten kring ett ansikte, ett fönster eller en skylt. När neonskyltarna tänds förvandlas staden för ett ögonblick, vacker utan att oron försvinner. Filmen kan visa glädjen i en upplyst stad och samtidigt närma sig händelser som åskådaren fruktar. Färgen bidrar till denna dubbelhet.
Robert Richardson s bidrag märks särskilt i den här variationen av situationer som hålls samman av en gemensam identitet. Inspelningen av Lancer, besöket på ranchen, biosalongen och färderna genom natten får inte en utbytbar ljussättning. Varje plats förändrar uppmärksamheten och det känslomässiga läget. Fotot bygger upp ett igenkännbart förflutet med konkreta val, samtidigt som det låter detta förflutna rymma humor, vila, arbete och fara utan att bli ett enhetligt vykort.
Mer sammanhang finns i guiden till Once Upon a Time... in Hollywood.
Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film
