Rick Dalton hör hemma i en fiktion omgiven av verkliga namn, platser och filmer. Hans kopplingar till andra verk av Tarantino fungerar på olika nivåer: gemensamma varumärken, visuella ekon och lek med själva filmen som medium.
En påhittad skådespelare i en igenkännbar bransch
Rick Dalton är en fiktiv skådespelare vars karriär utspelar sig i Hollywood 1969. Hans Bounty Law-serie och rollfiguren Jake Cahill ingår i denna påhittade biografi. Däremot fanns flera av personerna och produktionerna som filmen förknippar honom med på riktigt. Kombinationen får Rick att framstå som en yrkesman som skulle kunna ha haft en undanskymd plats i en välkänd historia.
Den blandningen kräver att man skiljer mellan olika nivåer av fiktion. Ett verkligt namn i dialogen blir inte en skapelse av Tarantino bara för att det nämns i samma sammanhang som Rick. Sergio Corbucci, Antonio Margheriti och Sam Wanamaker var verkliga filmskapare. Filmen kan hitta på att Dalton samarbetade med dem utan att hitta på personerna. Att beskriva dem som fiktiva regissörer förväxlar greppet som gör hans karriär trovärdig.
Utdragen ur hans verk skapar ett skenbart arkiv. Vi ser Rick agera i olika genrer, miljöer och uttryck, som om filmen plockade fram material från en tidigare karriär. Greppet gör det möjligt att förstå hans rykte och rädsla för att vara på nedgång utan att räkna upp en hel filmografi. Publiken känner igen modeller från tv och populärfilm, även om titlarna som förknippas med rollfiguren hör till berättelsen.
Profilen för Rick Dalton skildrar den här yrkeskrisen. För att undersöka hans kopplingar till Tarantinos universum är det viktiga att Rick kan befinna sig i en fiktion och skapa annan fiktion inom den. Det gör att en referens kan leda åt flera håll: den kan knyta samman varumärken i den skildrade världen, påminna om en film av regissören eller helt enkelt efterlikna en historisk stil.
Red Apple knyter samman filmerna genom ett igenkännbart varumärke
Red Apple-reklamen som förekommer i anslutning till eftertexterna är den tydligaste kopplingen till ett återkommande varumärke i Tarantinos filmer. Rick gör reklam för cigaretterna både som skådespelare och genom minnet av rollfiguren han spelar. Produkten hör till fiktionen, men dess utformning och namn hade redan förekommit i andra filmer. Den som känner igen dem ser genast den visuella kontinuiteten.
Reklamen får en humoristisk dimension genom att visa skillnaden mellan reklamskådespelet och skådespelarens reaktion utanför det. Rick kan marknadsföra en produkt med professionell entusiasm och sedan uttrycka en helt annan åsikt. Kontrasten förlänger ett centralt tema i Hollywood: bilden någon säljer stämmer inte nödvändigtvis överens med vad personen känner medan den skapas.
Varumärket Red Apple fungerar både som en signatur från regissören och som en del av miljön. Att det återkommer gör det möjligt att föreställa sig en gemensam materiell kultur mellan berättelserna, på samma sätt som en snabbmatskedja eller en radiostation kan göra en fiktiv stad mer bekant. Det betyder inte att alla rollfigurer som använder produkten känner varandra eller att deras handlingar måste korsas.
Varumärket ger inte heller i sig en helt sammanhängande kronologi. Rekvisita kan anpassas till olika tidsperioder och komiska behov. För att slå fast ett grundläggande datum, ett moderbolag eller en detaljerad affärshistoria skulle det krävas uppgifter som berättelsen faktiskt fastställer. Igenkänningen kan ge nöje utan att varje cigarettpaket behöver bli ett historiskt dokument över berättelsens universum.
Visuella ekon är inte detsamma som släktskap
Ricks krigsfilm, där han spektakulärt använder en eldkastare mot nazister, kan påminna om det revisionistiska våldet i Inglourious Basterds. Likheten inbjuder till jämförelser mellan bilder, genrer och segerfantasier. Utdraget presenteras dock som ett verk där Dalton medverkar. Det visar inte att Rick deltog i händelserna i den andra filmen eller att vi ser en hemlig uppföljare med dess rollfigurer.
Skådespelare återkommer också i Tarantinos filmografi. Brad Pitt spelar Cliff Booth efter att ha spelat Aldo Raine, och Leonardo DiCaprio hade spelat Calvin Candie innan han blev Rick. Sådana upprepningar hör till rollbesättningen och det konstnärliga samarbetet. Att samma skådespelare ger ett fysiskt intryck av likhet räcker inte för att slå fast släktskap mellan rollfigurer med olika bakgrunder och identiteter.
Rick och människorna omkring honom knyts också samman genom sin filmkärlek. Rollfigurerna känner igen stilar, jämför karriärer och pratar om vad de har sett. Den gemensamma kulturen påminner om den som präglar andra samtal hos Tarantino. Kontinuiteten kan vara tonmässig och tematisk, även om det inte finns någon konkret uppgift i handlingen som bokstavligen förenar två berättelser.
Den filmiska kopplingen har dessutom en asymmetri: Rick kan känna till filmer från den verkliga världen, medan publiken känner igen en skådespelare som aldrig har existerat utanför denna fiktion.
Rick vidgar regissörens universum genom att låta oss se hur underhållningen som andra rollfigurer kan tänkas konsumera blir till. Hans westernfilmer, reklamfilmer och krigsfilmer existerar sida vid sida med det vardagliga Los Angeles i berättelsen. Den mest givande kopplingen finns i detta flöde mellan liv, arbete och bild: ett återkommande varumärke kan röra sig genom flera filmer, medan en påhittad skådespelare lär sig att fortsätta existera i en bransch full av verkliga referenser.
Tillbaka till Once Upon a Time in Hollywood-guiden.
Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film
