Rick Dalton: rädslan för att inte längre vara någon i Hollywood

Rick Dalton har kvar ett hus och ett igenkännbart ansikte. Det han håller på att förlora är tryggheten i att karriären har en framtid.

En före detta stjärna som fortfarande arbetar

Rick Dalton, spelad av Leonardo DiCaprio, börjar inte Once Upon a Time... in Hollywood som utfattig eller utanför yrket. Han får fortfarande roller, bor i ett fint hus och har kvar berömmelsen från en tidigare period. Hans kris bottnar i avståndet mellan dessa omständigheter och den bild han har av sig själv. Att ha varit huvudrollsinnehavare gör det smärtsamt att dyka upp som gästskådespelare, avsedd att förlora mot hjälten i en annan serie.

Den fiktiva serien Bounty Law är ursprunget till hans anseende. Rick hade stått i centrum för en återkommande berättelse: hans rollfigur var anledningen till att publiken kom tillbaka. Övergången till episodroller förändrar hans ställning framför kameran och inför dem som anlitar honom. Han kan fortfarande vara skicklig, men han har slutat bestämma ramarna för hur han framträder.

Samtalet med Marvin Schwarz sätter ord på den rädslan. Agenten påpekar att han upprepar en bild av nederlag, inte att han helt saknar arbete. Rick tar emot beskedet som om han fått veta att han ska försvinna. Reaktionen blottlägger en identitet som bygger på offentlig synlighet: när branschen placerar honom i en biroll känner han att hela hans person håller på att bli sekundär.

Det är därför närheten till Roman Polanski fascinerar honom så mycket. Grannen står för en möjlig väg till en annan nivå av erkännande. Rick gör några meter gata till en inbillad möjlighet. Hans hopp är inte orimligt i ett yrke som bygger på kontakter, men det visar hur mycket han behöver en yttre signal som motsäger tanken på att han är färdig.

Osäkerheten blir ett sätt att spela

DiCaprio gestaltar Rick genom tvära kast. Han kan tala självsäkert om sitt arbete och bryta ihop i gråt kort därefter; han kan avfärda en yrkesmöjlighet och till slut tacka ja till den. Denna ojämnhet gör att han inte framstår som en entydig avdankad stjärna. Rollfiguren rymmer stolthet, fåfänga, förmåga och rädsla, och varje situation lockar fram en annan kombination av dessa egenskaper.

Alkoholen bidrar till att hans vardag förfaller. Filmen kopplar hans överdrifter till trötthet och svårigheter att göra sitt jobb på inspelningsplatsen. Det är bäst att beskriva beteendet utan att göra varje misstag till en klinisk diagnos. Dramaturgiskt är det viktiga att Rick ser sambandet mellan sina vanor och sina prestationer, men har svårt att bryta det. Att veta vad som skadar honom räcker inte för att han ska börja agera annorlunda.

Ricks utbrott i logen gör ett samtal han vanligtvis skulle ha med sig själv hörbart. Han förolämpar sig själv, hotar sig själv och dramatiserar misslyckandet med samma energi som han skulle kunna använda för en rollfigur. Scenen är komisk på grund av överdrifterna och smärtsam för det den avslöjar: han har gjort den yrkesmässiga bedömningen till ett personligt straff. I stället för att rätta till en tagning känner han att han måste döma hela sin existens.

Samtalet med Trudi Fraser leder in på en annan reaktion. Flickan tar arbetet på allvar, något han känner igen och som gör att han släpper sina vanliga försvar. Hennes senare beröm betyder något eftersom Rick uppfattar det som en bedömning av det han just har gjort, inte av hans forna berömmelse. För några ögonblick återfår han ett konkret mått på yrkesskicklighet: en tolkning kan fungera i dag, även om karriären fortfarande är oviss.

Vänskap som stöd och beroende

Cliff befinner sig någonstans mellan anställd, kollega och känslomässigt stöd. Han kör, löser praktiska problem och lyssnar på Ricks kriser. Vänskapen mellan Rick och Cliff är varm, men den suddar inte ut den ekonomiska ojämlikheten. Den ene äger huset och betalar; den andre lägger upp en stor del av sin dag kring hans behov. Filmen låter oss känna omtanken utan att låtsas som om de befinner sig i samma position.

Rick behöver den stabilitet från Cliff som han inte kan skapa själv. Stuntmannens lugn står i kontrast till Ricks tendens att göra varje motgång till en katastrof. Det betyder inte att Rick bara är svag och Cliff osårbar. De hanterar osäkerheten på olika sätt: Rick sätter ord på den och spelar upp den; Cliff brukar begränsa den till en konkret uppgift här och nu.

Yrkesresan till Italien visar att Rick fortfarande kan anpassa sig, även om hans första reaktion är att gå i försvar. Den italienska perioden i hans fiktiva karriär tar inte bort oron eller förvandlar automatiskt hans anseende. Den gör det möjligt för honom att fortsätta arbeta och skapa kontinuitet. Skillnaden mellan att överleva yrkesmässigt och att nå det framgångsideal han strävar efter förblir olöst.

Hans utveckling blir mer intressant om man undviker att sammanfatta den som en slutgiltig upprättelse. Rick upplever stunder av skicklighet, får känna tillgivenhet och hittar nya möjligheter, men får ingen garanti för resten av sitt liv. Filmen följer en skådespelare som måste börja tro på arbetet igen. Under den forna berömmelsen och stjärnmanéren finns fortfarande någon som kan lyssna på en instruktion, göra om en tagning och känna stolthet över att ha löst den.

Tillbaka till guiden till Once Upon a Time... in Hollywood.

Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film