Bruce Lee mot Cliff Booth: ett fiktivt slagsmål och dess kontrovers

Konfrontationen mellan Mike Moh och Brad Pitt återskapar inte ett historiskt slagsmål. Den använder en verklig person för att mäta styrkan hos en påhittad figur.

En utmaning på inspelningen av The Green Hornet

Slagsmålet mellan Bruce Lee och Cliff Booth dyker upp i en tillbakablick som handlar om Cliffs svårigheter att få jobb. Mike Moh spelar Lee i miljön kring The Green Hornet, serien där kampsportaren gestaltade Kato. Duellen med Booth hör till Tarantinos fiktion. Det är ingen historisk händelse som filmen återskapar utifrån en känd dokumentation.

Scenen börjar med ett samtal där Lee visar hur säker han är på sin förmåga. Cliff skrattar, och den verbala spänningen övergår i en utmaning. Den övergången framställer styrka som en fråga om rykte: båda upplever att den andre har ifrågasatt deras ställning inför omgivningen. Konflikten uppstår på en arbetsplats, men upphör att handla om vad en tagning kräver.

Konfrontationen är uppdelad i ronder. Lee fäller Cliff i den första; i nästa utnyttjar stuntmannen angreppet för att slunga honom mot en bil. Slagsmålet fortsätter innan det avbryts. Att därför sammanfatta det som en officiell och fullständig seger för Cliff är en förenkling av det som visas. Sekvensen ska visa att han kan stå upp mot Lee, inte skildra en avslutad sportmatch med ett fastställt resultat.

Bilen gör kollisionen till en synlig och komisk konsekvens. De materiella skadorna för tillbaka situationen till inspelningen: något har gått sönder och någon måste ta ansvar för det. När Janet plötsligt dyker upp bryts duellen mellan två exceptionella män, och vi påminns om att ett sådant beteende är oacceptabelt på arbetsplatsen.

Vad scenen tillför Cliffs karaktär

Den mest omedelbara funktionen är att ge ett mått på den fysiska förmågan hos Cliff Booth. Publiken känner igen Bruce Lees namn och image, så det behövs ingen lång förklaring för att förstå hur svår motståndaren är. Scenen använder den kulturella igenkänningen som en genväg. Stuntmannen får en närmast extraordinär dimension genom att stå emot någon vars skicklighet lever kvar i folkminnet.

Scenen bekräftar också ett beteendeproblem. Cliff kan vara mycket skicklig och samtidigt ställa till problem för dem som anlitar honom. Slagsmålet visar inte att han är lätt att passa in i vilket team som helst. Hans vanliga lugn går hand i hand med en vilja att anta en provokation och skada någon annans egendom. Episoden breddar bilden av honom bortom den lojala vän som kör Rick.

Inramningen som ett minne har gett upphov till tolkningar där scenen ses som en förskönad version berättad av Cliff. Det är en rimlig tolkning av perspektivet, men man bör inte göra den till en uttrycklig förklaring av filmen. Ingen andra, objektiv version visas som rättar varje detalj. Klippningen låter oss diskutera graden av subjektivitet utan att ge oss något entydigt sätt att skilja fakta från fantasi.

Även om man väljer den tolkningen är det ändå bilden av Lee som publiken får se. Subjektiviteten kan förklara ett berättargrepp, men den undanröjer inte dess kulturella effekt. Scenen ställer en välkänd historisk person mot en påhittad man och fördelar arrogans, humor och skicklighet mellan dem. Det är just den fördelningen som utlöste kontroversen.

Shannon Lees invändning och fiktionens gränser

I en intervju med TheWrap som publicerades i juli 2019 kritiserade Shannon Lee att hennes far framställdes som en arrogant karikatyr. Hon berättade också att det hade gjort ont att höra publiken skratta. Hennes invändning gällde skildringen av en person vars karriär innefattade särskilda svårigheter i Hollywood. Hon ifrågasatte inte bara vem som vann ett slagsmålsutbyte.

Tarantino försvarade offentligt sin gestaltning. Meningsskiljaktigheten kan inte lösas genom att slå fast att den ena parten beskrev ett verkligt slagsmål: båda diskuterade hur en historisk person används på film. Friheten att hitta på en scen gör inte frågan om vilka egenskaper man väljer att framhäva irrelevant, särskilt när påhittet använder någons rykte för att stärka en annan karaktär.

Mike Moh spelar i sin tur en roll som skrivits inom ramen för den utformningen. Att skilja hans insats från bedömningen av manuset hindrar oss från att personligen tillskriva honom alla beslut kring gestaltningen. Hans kroppshållning, rörelser och självsäkra repliker gör filmens Lee igenkännbar; hans funktion i berättelsen bygger på ett större samspel mellan regi, manus och klippning.

Sekvensen kan analyseras som en effektiv introduktion av Cliff och samtidigt som en diskutabel bild av Bruce Lee. Båda observationerna handlar om olika aspekter av samma material. Den fysiska energin och komiken innebär inte att vi måste bortse från den asymmetri som ligger till grund för scenen: en verklig persons legend används för att höja en fiktiv hjältes status. Därför har några minuters film gett upphov till en mycket större diskussion.

Tillbaka till guiden till Once Upon a Time in Hollywood.

Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film