Cliff verkar känna sig bekväm i nästan alla situationer. Filmen gör den självsäkerheten till en källa till både förtroende och oro.
En stuntman som också arbetar utanför inspelningen
Cliff Booth är stuntman och vän till Rick Dalton, som spelas av Brad Pitt i Once Upon a Time... in Hollywood. När berättelsen börjar sträcker sig hans vardagliga uppgifter längre än arbetet framför kameran: han kör, följer med Rick, lagar saker och tar hand om hushållsärenden. De utökade arbetsuppgifterna visar en karriär som inte enbart bygger på stuntuppdrag. Närheten till skådespelaren är också ett sätt att få kontinuitet i arbetet.
Relationen till Rick Dalton bygger på deras olika temperament. Rick sätter ord på sin rädsla för att förlora sin plats; Cliff brukar svara lugnt och praktiskt. Filmen gör inte motsättningen till en intellektuell tävling. Den ene behöver bli lyssnad på, och den andre vet när han ska ingripa, när han ska skämta och när han ska låta en oro ebba ut av sig själv.
Vänskapen mellan dem har ändå en ojämlik materiell grund. Cliff kan stå Rick nära utan att ha hans pengar, hus eller erkännande. Att han verkar acceptera situationen innebär inte att den saknar konsekvenser. Han finns tillgänglig i någon annans liv, och publiken får lära känna en stor del av hans identitet genom det han gör för den personen.
Yrket förklarar också hans förhållande till kroppen. En stuntman måste få en handling att verka trovärdig och hantera fysiska risker som stjärnan inte alltid tar. Filmen använder den förmågan för att skildra Cliff som någon som naturligt lägger märke till avstånd, balans och hinder. När han lagar antennen på taket får vi se det utan att filmen behöver iscensätta en regelrätt actionscen.
Lugn är inte detsamma som oskuld
Brad Pitt tonar ner gesterna och låter hållningen, blicken och svarstiden bära många scener. Cliff kan le i situationer som skulle göra andra obekväma. Den sparsamma kommunikationen får oss att lita på honom eftersom han verkar ha kontroll, men den begränsar också vår insyn i hans tankar. Rollfiguren förklarar inte hela tiden vad han känner och försvarar inte sitt beteende fullständigt.
Misstankarna kring hans hustrus död lägger till en grundläggande reservation. Klippningen presenterar information i fragment och lämnar en fråga öppen som påverkar hans yrkesmässiga anseende. Pitts väcker sympati, men det löser inte den moraliska frågan. Publiken måste förhålla sig till en sympatisk person vars historia rymmer en mörk sida, i stället för att få ett intyg på hans godhet som ursäktar varje senare handling.
Hans våld förekommer inte heller enbart som svar på en extrem fara. Slagsmålet med Bruce Lee och besöket på Spahn Ranch visar att han kan trappa upp en konfrontation och använda sin fysiska överlägsenhet. Det rör sig om olika situationer, men båda gör det omöjligt att förväxla hans lugn med pacifism. Cliff behöver inte skrika särskilt länge för att göra någon illa.
Filmen anspelar på militär erfarenhet som bidrar till hans aura av att vara förberedd på allt. Det ger oss inte rätt att fylla ut hans filmiska biografi med alla äventyr som skildras i den senare romanen. Filmens rollfigur har medvetna luckor. För att förstå vad han gör räcker det att uppmärksamma hans reaktioner och den bakgrund som klippningen själv ger oss, utan att tillskriva honom obegränsade förmågor bara för att han är veteran.
Ett eget liv i stjärnans utkant
Scenerna med Brandy låter oss se honom utanför tjänsten hos Rick. Hundens mat, kommandona och livet tillsammans i ett anspråkslöst utrymme bildar en vardag man känner igen. Det är inte bara förberedelser inför en senare handling. De för in omsorg, disciplin och sällskap i ett liv som annars skulle kunna verka helt definierat av arbetet och den fysiska styrkan.
Drive-in-biografen som Cliff bor intill ger hans position i Hollywood en konkret form. Han befinner sig nära bilderna, men långt från bekvämligheten hos dem som står i centrum. Den materiella närheten gör honom inte till en ständig förlorare: han fortsätter att köra, arbeta och njuta av små rutiner. Filmen ställer levnadsvillkor mot varandra utan att kräva att de två vännerna beskriver sin situation på samma sätt.
Lojaliteten är en tydlig dygd, men den omfattar inte hela hans personlighet. Cliff kan stötta Rick och ändå vara oroande på andra områden. Att bara läsa honom som en heroisk vapendragare suddar ut motsägelserna som ger honom djup. Att bara se honom som ett hot bortser från tålamodet och omtanken med vilka han finns där för någon som går igenom en svår period.
Rollfiguren fungerar just för att dessa sidor finns sida vid sida. Pitt ger Cliff en avslappnad närvaro som gör hans sällskap lockande, samtidigt som berättelsen lämnar tillräckligt många frågetecken för att vi inte helt bekvämt ska kunna identifiera oss med honom. Hans självsäkerhet är användbar när världen faller samman, men den är varken en moralisk förklaring eller en automatisk ursäkt för allt han gör. Filmen lämnar publiken med denna blandning av värme, förmåga och våld.
Tillbaka till guiden till Once Upon a Time... in Hollywood.
Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film
