Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film

Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film

Det var en gång i Hollywood skildrar nöjesvärlden genom människor som försöker hitta sin plats i den. Rick Dalton oroar sig för att hans bästa möjligheter redan är förbi; Cliff Booth låter en stor del av sitt liv kretsa kring arbetet med Rick; Sharon Tate njuter av en karriär som börjar ta fart. Deras dagar tar oss genom studior, längs vägar, in i hus och biografer. En stjärnas glamour samsas med arbetsuppgifter som ingen applåderar och ovissheten kring nästa jobb.

Filmen ägnar tid åt dessa rutiner eftersom de visar ett sätt att höra hemma i Hollywood. Att köra till en inspelning, förbereda en rollfigur eller sitta bland biobesökare kan väga lika tungt som ett avgörande samtal. Skildringen av Los Angeles knyter samman färderna med fasader, ljud och välbekanta ansikten. I det landskapet delar historiska personer och påhittade rollfigurer en berättelse där det förflutna används som stoff för fiktion. Närheten till en epok växer fram ur dess vardagliga detaljer, bilderna den skapar och drömmarna de väcker hos dem som lever av dem.

Det var en gång i Hollywood, som hade premiär 2019, placerar sina rollfigurer i Los Angeles år 1969. Rick Dalton, spelad av Leonardo DiCaprio, är en tv-skådespelare som oroar sig för sin karriär; Cliff Booth, spelad av Brad Pitt, är hans stuntdubbel och vän. Enligt Sonys presentation ställs de båda inför en bransch i förändring. Sharon Tate, spelad av Margot Robbie, visar på ett annat förhållande till samma miljö.

Rick, Cliff och Sharon: tre sätt att leva av film

Rick Daltons problem består i att fortsätta arbeta samtidigt som han väger varje möjlighet mot sin självbild. En roll kan kännas som ett steg nedåt och samtidigt kräva en betydande yrkesmässig insats. DiCaprio låter behovet av bekräftelse samexistera med stunder av precis yrkesskicklighet. Skådespelarens osäkerhet och hans skickliga insats i en scen kan ligga mycket nära varandra.

Cliff har en mindre synlig position. Hans arbete är beroende av kroppen, andras förtroende och uppdrag som sträcker sig bortom riskscenerna. Vänskapen mellan Rick och Cliff förenar vardaglig hjälp med ojämlika arbetsvillkor: den ene har ett hus och en offentlig image; den andre bidrar till att upprätthålla den bekvämligheten. Deras förtrolighet låter oss ana tillgivenheten utan att sudda ut skillnaderna mellan deras livsvillkor.

I Sharon Tates rollfigur får glädjen i att medverka i film ett öppnare uttryck. I scenen där hon går in i en biograf och ser publikens reaktion på sitt arbete möter en skådespelerska biobesökare. Att höra ett skratt eller se en reaktion ger en annan sorts bekräftelse än en intervju eller ett reklamfoto.

Historia, påhittade rollfigurer och filmer i filmen

Rick och Cliff är fiktiva rollfigurer; Sharon Tate var en verklig skådespelare. Tarantino sammanför dessa gestalter i en påhittad handling, med möten och situationer som hör till hans berättelse. Att känna igen ett historiskt namn innebär att man ser en hänvisning, men gör inte varje gest eller samtal i skildringen till ett biografiskt dokument. Filmen bygger dramatiska relationer mellan gestalter med olika ursprung.

Ricks påhittade karriär tillför ytterligare ett lager. Klippen från hans produktioner gör att han även kan finnas som stjärna på skärmarna som förekommer i berättelsen. När vi ser honom spela i en western följer vi både fiktionen han medverkar i och yrkespersonen som måste få en tagning i hamn. Övergången till New Hollywood blir därmed en konkret fråga om prestige, tillgängliga roller och fortsatt arbete.

Robert Richardson berättade för Kodak att huvudinspelningen gjordes på anamorfisk 35 mm-film, medan tv-inslagen även använde svartvit film; vissa hemmabilder spelades in på 16 mm och Super 8. Skillnaderna i textur och bildutsnitt hjälper oss att skilja mellan olika sätt att skapa och minnas bilder. Det förflutna visas genom flera medier, vart och ett med sitt igenkännliga utseende.

En stad att färdas genom, lyssna till och berätta om på nytt

Festivalens presentation från Cannes anger Barbara Ling som produktionsdesigner. Återskapandet av Hollywood Boulevard år 1969 ingår i ett landskap där reklamskyltar, butiker och affischer visar rollfigurernas ambitioner. Färderna ger staden tid och utrymme: avstånden mellan en studio, ett hus och en lokal påverkar hur dagen utvecklar sig.

Soundtracket till Det var en gång i Hollywood blir en del av dessa färder. Radion förenar låtar, röster och reklam, så att bilarna också förmedlar en gemensam upplevelse av tidsperioden. Ibland följer musiken med en aktivitet utan att avbryta den; andra gånger styr den klippningens rytm och gör en rad platser till en helhetsupplevelse.

Romanen Det var en gång i Hollywood, skriven av Tarantino och utgiven på spanska av Reservoir Books i juni 2021, förlänger denna värld i ett annat medium. Förlaget beskriver den som en utvidgning som omformar filmens berättelse. Prosatexten kan återge bakgrund och tankar på ett annat sätt än en blick, en röst eller ett klipp; det påverkar hur vi lär känna rollfigurerna.

Inspelningen i inspelningen låter oss se två olika måttstockar. Rick kan bedöma sin karriär utifrån hur stor en roll är, medan de som arbetar vid hans sida behöver att han klarar en viss scen. Att lära sig replikerna, lyssna på en motreplik och hitta tillbaka till koncentrationen är små uppgifter i jämförelse med drömmen om att bli en stjärna, men de avgör vad som till slut syns på skärmen.

Den här skillnaden gör misstagen uttrycksfulla. Ett avbrott avslöjar personen bakom rollfiguren; att återuppta tagningen kräver att man bygger upp en trygghet som vi redan sett gå förlorad. Filmen värdesätter ansträngningen utan att lova att en lyckad arbetsdag löser hela karriären. Ett väl utfört arbete kan samexistera med oro inför framtiden.

Det förändrar också vårt sätt att se på skådespeleriet. Vi kan känna igen Leonardo DiCaprio, följa Rick Dalton och betrakta rollfiguren som Rick spelar, allt i samma sekvens. Nöjet ligger i att se hur dessa nivåer samspelar och glider isär: en övertygande fiktion bygger på en yrkesperson som fortfarande kämpar för att övertyga sig själv.