Innan Rick Dalton började oroa sig för sin framtid var han Jake Cahill. Klippen från Bounty Law visar auktoriteten hos en gammal tv-stjärna och hjälper oss att förstå varför det är så svårt för honom att lämna den identiteten bakom sig.
En påhittad serie med en välbekant tradition
Bounty Law är en fiktiv serie med Rick Dalton i huvudrollen i Once Upon a Time... in Hollywood. Hans rollfigur, Jake Cahill, hör hemma i tv-westernens värld med korta avsnitt och lätt igenkännliga hjältar. Klippen är utformade för att likna delar av ett tv-program som dåtidens publik skulle ha känt igen, men de kommer inte från någon bortglömd historisk serie som Tarantino har återskapat i sin helhet.
Wanted: Dead or Alive är en användbar referens för att förstå traditionen. I en intervju med Deadline 2020 nämnde Tarantino den serien tillsammans med The Rifleman och Tales of Wells Fargo som några av de program han tittade på för att komma in i Bounty Laws berättarlogik. Han intresserade sig för hur de korta avsnitten koncentrerade dramatiken. Det gör det möjligt att tala om en grupp förebilder utan att reducera uppfinningen till en exakt kopia av ett enda verk.
Jake Cahill står för en stabil yrkesidentitet för Rick Dalton. Ett rollfigursnamn, en kostym och ett sätt att bemöta andra kunde återkomma varje vecka och bli välbekanta. Tv:n förde det ansiktet in i hemmen. Framgången gjorde honom igenkänd, men det blev också svårt för publiken att föreställa sig skådespelaren utanför den roll den hade vant sig vid att förvänta sig.
Den inledande intervjun med Rick och Cliff visar mekanismen utifrån. Reklamen presenterar stjärnan och hans stuntman och antyder arbetet bakom en person som tycks klara sig helt på egen hand. Cahill kan verka kapabel att själv lösa varje fara eftersom det finns ett konkret samarbete bakom hans image. Serien ger den ene berömmelse och båda ett arbete.
Svartvitt ger en yrkesmässig dåtid en konkret form
Den visuella skillnaden gör att vi känner igen Bounty Law som en bild inuti en annan. Svartvitt skiljer programmet från vardagsmiljöerna år 1969 och för tankarna till en tidigare period i karriären. Greppet behöver inte slå fast att allt som filmats så är mer autentiskt. Det hjälper i stället tittaren att skilja tv-framställningen från livet kring huvudpersonen.
Klippen gör också en meritlista trovärdig som annars skulle ha kunnat stanna vid exponerande dialog. Det är en sak att höra att Rick var berömd och en annan att se ett exempel på rollfiguren han spelade. Filmen låter oss förstå varför han fortfarande har beundrare och varför han själv fortfarande mäter sina möjligheter mot den framgången. Den gamla auktoriteten har en synlig form, inte bara ett sentimentalt värde.
Tv-westernens berättarekonomi gynnar tydliga gester. Entréer, konfrontationer och verbala repliker visar snabbt vem som tar plats. Jake Cahill måste gå att känna igen på kort tid. Den tydligheten kan vara effektiv, men senare bli en bur när skådespelaren vill visa upp en bredare repertoar. Det som befäster en offentlig personlighet begränsar också förväntningarna på den.
Kontrasten mot Ricks arbete i Lancer kräver inte att man nedvärderar den ena serien för att uppskatta den andra. Där måste skådespelaren skapa en rollfigur som inte har Cahills självklara auktoritet. Han måste kliva in i ett program som tillhör någon annan och hitta ett sätt att sticka ut inom dess ramar. Förändringen påverkar både hans position i ensemblen och hans känslomässiga trygghet.
Popularitet garanterar inte en stabil karriär
Samtalet med Marvin Schwarz gör det tv-förflutna till en strategisk fråga. Att ha varit huvudrollsinnehavare ger honom ett namn att bygga vidare på, men rollerna som erbjuds kan förändra hur det namnet uppfattas. Filmen gestaltar oron hos någon som fortfarande blir igenkänd, samtidigt som han misstänker att branschen använder honom för att lansera hans ersättare.
Gästrollerna i The F.B.I. gör situationen tydligare. Rick kan göra ett jobb som både han och Cliff tycker om att se på tv, och ändå fortsätta oroa sig för sin karriär i stort. Tillfredsställelsen i en scen suddar inte ut skillnaden mellan att vara gästskådespelare och att leda ett program. Båda känslorna kan finnas samtidigt en och samma kväll framför tv:n.
Möjligheten att spela huvudrollen i italienska filmer sätter relationen mellan prestige och en central position i ett nytt ljus. Rick är rädd för att lämna den marknad han känner, trots att erbjudandet åter ger honom den främsta platsen på affischen. Bounty Law förblir en måttstock för den position han anser vara hans rättmätiga. Att tacka ja till en annan filmindustri kräver att han inser att en fortsättning kanske inte tar den form han föreställt sig.
Den fiktiva serien ger oss ingen fullständig filmografi över skådespelaren och gör det inte möjligt att återskapa hela säsonger utifrån några klipp. Dess funktion är att ge en känsla av en karriär som föregår berättelsens början. Tittaren får veta tillräckligt för att förstå vad Rick saknar, vilka resurser han har och varför en ny merit kan kännas som en degradering, trots att den visar att han fortfarande har arbete.
Jake Cahill lever vidare i minnet hos dem som såg honom. Rick måste däremot kliva upp varje morgon och förhålla sig till erbjudanden som inte styrs av det minnet. Bounty Law samlar avståndet mellan en bild som kan upprepas och en människa som åldras. Stjärnan måste bevara värdet av sitt förflutna utan att kräva att nuet bara ska upprepa det.
Tillbaka till guiden till Once Upon a Time... in Hollywood.
Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film
