Lancer: den verkliga serien och skådespelarna som Tarantino återskapar

Lancer var en verklig tv-serie, men Rick Daltons arbete i den tillhör Tarantinos fiktion. Genom att skilja mellan historiska skådespelare, tv-seriefigurer och dagens skådespelare blir det lättare att förstå scenen utan att blanda ihop dess olika nivåer.

En serie som fanns innan Rick Dalton

Lancer sändes på den amerikanska tv-kanalen CBS mellan 1968 och 1970. Serien kretsade kring familjen Lancer och en ranch, med Andrew Duggan som Murdoch Lancer och James Stacy och Wayne Maunder som hans söner. Serien tillhör den tradition av tv-western som fortfarande hade en viktig plats i branschen när Once Upon a Time in Hollywood utspelar sig.

De två skådespelarnas roller måste skiljas åt noggrant. James Stacy spelade Johnny Madrid Lancer; Wayne Maunder spelade Scott Lancer. I Tarantinos film gestaltar Timothy Olyphant Stacy och Luke Perry gestaltar Maunder. Var och en föreställer alltså en historisk skådespelare som i sin tur spelar en fiktiv rollfigur i serien. Scenens iscensättning låter dessa tre nivåer samexistera.

Sam Wanamaker regisserade pilotavsnittet av den verkliga serien. I filmen spelas han av Nicholas Hammond och syns när han arbetar med Rick och hans rollfigur. Hans närvaro ger den återskapade inspelningen en konkret historisk koppling, men gör inte alla repliker i sekvensen till dokumentära utskrifter. Tarantino placerar sin påhittade huvudperson bland verkliga personer och titlar för att skapa en egen dramatisk situation.

Rick Dalton, skurken han spelar och relationen han bygger upp med den unga Trudi är delar av denna fiktiva bearbetning. Det återskapade avsnittet ska inte användas som en exakt kopia av originalprogrammet eller som bevis för att Dalton medverkade historiskt. Filmen tar en verklig serie och förvandlar inspelningen till en plats där man kan undersöka osäkerhet, disciplin och erkännande i skådespelaryrket.

Regissören tvingar Rick att överge sin vanliga image

Wanamaker vill att Rick ska skapa en annan närvaro än den som gjorde honom känd. Kläderna, frisyren och den föreslagna attityden känns obekväma för honom eftersom de hotar en yrkesidentitet som han fortfarande värdesätter. Samtalet gör förberedelserna inför rollen till en konflikt: för att göra ett bra jobb måste Rick acceptera att hans ansikte kan passa till något annat än hjälten han spelade i sin egen serie.

Jämförelsen med Bounty Law hjälper oss att förstå vad som står på spel. Där stod Rick i centrum för en produktion som byggde kring hans rollfigur. I Lancer kommer han som gäst och måste passa in i en värld som inte kretsar kring honom. Förändringen i position får både praktiska och känslomässiga följder. Hans tidigare berömmelse låter honom inte bestämma alla villkor för den nya rollen eller slippa andra yrkespersoners bedömning.

Trudi ger ytterligare ett perspektiv på arbetet. Hennes allvar och koncentration står i kontrast till Ricks rädsla och utmattning. Åldersskillnaden hindrar henne inte från att ställa höga krav på skådespeleriet. Scenen låter inte lärandet bara gå från veteranen till flickan: Rick kan hos sin motspelare finna en yrkesmässig närvaro som han behöver återfinna för att klara arbetsdagen.

Misstaget under en tagning synliggör avståndet mellan bilden av den kompetenta skådespelaren och hans nuvarande upplevelse. Rick vet att han misslyckas och reagerar hårt mot sig själv. Filmen ger frustrationen utrymme, så att det som följer inte framstår som en automatisk återkomst av talangen. Skådespeleriet kräver att han går in i scenen igen, lyssnar och håller fast vid den efter att ha tappat självförtroendet inför teamet.

Åskådaren går in och ut ur inspelningen

I vissa partier låter Tarantino Lancer-scenen fylla duken med kontinuiteten hos en fristående fiktion. Åskådaren kan följa westernuppgörelsen innan ett avbrott påminner om inspelningen som skapar den. Nivåskiftet gör skådespelararbetet märkbart. En övertygande känsla kan finnas i en tagning och sedan avbrytas av en teknisk instruktion eller en bortglömd replik.

Den inspelade eldstriden och regissörens erkännande får sin kraft av det som byggts upp tidigare. Rick måste bevisa något i en konkret situation, inför kollegor som har sett hans sårbarhet. Berömmet löser inte hans karriär en gång för alla, men ger ett omedelbart mått på hans yrkesvärde. Under några ögonblick kan skådespelaren inse att han fortfarande klarar av att utföra ett arbete som andra tycker är bra.

Fred Raskin berättade att materialet från Lancer kortades ned under klippningen för att hålla fokus på Ricks upplevelse. Filmen behåller det som behövs för att följa hans skådespeleri och förhållande till omgivningen, utan att utveckla en hel fristående tv-berättelse. Det hjälper oss att förstå varför fragmentet känns rikt på detaljer, samtidigt som det inte ger en fullständig rekonstruktion av originalavsnittet.

Lancer fungerar därmed som en mötespunkt mellan tv-historia och personlig fiktion. Namnen Stacy, Maunder och Wanamaker bidrar med en igenkännbar verklighet; Olyphant, Perry och Hammond gör dem till närvarande gestalter i berättelsen; DiCaprio för in Rick i den miljön för att skildra en dag av kris och återhämtning. Genom att hålla dessa identiteter isär kan man uppskatta scenens komplexitet och undvika att tillskriva det verkliga förflutna händelser som Tarantino hittat på för sin huvudperson.

Mer bakgrund i guiden till Once Upon a Time in Hollywood.

Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film