Rick Daltons fyra italienska filmer

Den italienska perioden sammanfattar en arbetsfas som Rick hade fruktat, men som till slut ger honom filmer, inkomster och en hustru. Titlarna ingår i rollfigurens fiktiva filmografi, även om de har verkliga regissörer och skådespelare.

En resa som Rick först tolkar som ett nederlag

Möjligheten att spela in film i Italien kommer till Rick som ett förslag om att fortsätta vara huvudrollsinnehavare. Marvin Schwarz förklarar att rollen som gästspelande skurk i tv-serier kan urholka den hjälteimage som Rick har kvar från Bounty Law. Rick lyssnar på alternativet utifrån en fördom: han betraktar den italienska westernfilmen som underlägsen den professionella värld han hade hoppats få tillhöra.

Cliff ser möjligheten i ett annat perspektiv. För någon som länge har saknat ett stabilt jobb som stuntman verkar det inte som något straff att resa iväg för att spela huvudrollen i filmer. Skillnaden visar att Rick inte bara värderar inkomster eller kontinuerligt arbete. Han jämför varje erbjudande med en idé om prestige som gör det svårt att se vad han fortfarande har inom räckhåll.

Den efterföljande montagesekvensen komprimerar månaderna i Europa med berättarröst, affischer och filmklipp. Tempot gör att filmen skildrar den här perioden som en förändrad livssituation snarare än som ett andra, mer utvecklat äventyr. Vi får tillräckligt många tecken för att förstå att Rick har arbetat och anpassat sig, utan att få en fullständig handling för varje produktion.

De påhittade titlarna bygger på historiska namn

Den första filmen är Nebraska Jim, som i fiktionen tillskrivs Sergio Corbucci. Regissören fanns på riktigt, men Rick Dalton ingick inte i hans historiska filmografi. Titeln anknyter till konventioner och benämningar inom den europeiska westernfilmen; den igenkänningen gör inte filmen med Rick i huvudrollen till ett verkligt verk som går att hitta som en fristående produktion.

Den andra är Kill Me Quick, Ringo, Said the Gringo. Berättelsen kopplar den till Joseph Cotten och Calvin Jackson Padget, en pseudonym för Giorgio Ferroni. Effekten uppstår genom att titelns extravaganta klang kombineras med välkända namn. De fiktiva eftertexterna verkar trovärdiga eftersom de passar in i verkliga metoder för samproduktion, internationell distribution och användning av pseudonymer.

Den tredje, Red Blood, Red Skin, presenteras som en italiensk-spansk samproduktion med Telly Savalas i regi av Joaquín Romero Marchent. Återigen hör regissören och skådespelaren till den verkliga historien; Ricks medverkan hör till Tarantinos berättelse. Man bör inte göra om kopplingen till en historisk filmdatabaspost eller komplettera handlingen med detaljer som montaget inte utvecklar.

Den fjärde är Operazione Dyn-O-Mite!, ett spionäventyr som tillskrivs Antonio Margheriti. Den vidgar resan bortom westernfilmen och visar att Rick kan arbeta inom en annan sorts europeisk populärfilm. Actionscenen påminner oss om att Cliff arbetar som stuntman och att filmstjärnans karriär kräver fysiskt arbete som utförs av andra.

Affischerna fungerar som visuella bevis på dessa påhittade arbeten. Deras utformning förvandlar en muntlig sammanfattning till en filmografi som verkar ha distribuerats kommersiellt, trots att titlarna hör till Ricks fiktiva värld.

Att anpassa sig är inte detsamma som att lösa framtiden

Berättelsen lyfter fram Ricks obehag inför europeiska metoder som flerspråkig filminspelning och eftersynkronisering. Hans reaktion visar hur svårt han har att acceptera andra regler än dem han känner till. Den bör inte ses som ett slutgiltigt omdöme om hela den italienska filmproduktionen. Åskådaren kan känna igen hans motstånd och samtidigt uppskatta den industriella kreativitet som metoderna möjliggjorde.

Hänvisningen till Sergio Corbucci placerar perioden i sammanhanget av Tarantinos beundran för genrefilm. Rick kan till en början förakta det som filmen hyllar genom affischer och filmklipp. Avståndet mellan rollfigurens smak och regissörens skapar humor: hans påstådda nedgång för in honom i en tradition som den filmkunniga publiken kan betrakta som värdefull.

Den nya tolkningen av spaghettiwestern hänger också samman med Ricks yrkesidentitet. I Bounty Law, var hans namn förknippat med en amerikansk tv-hjälte. Italien erbjuder honom andra bilder och andra marknader där han kan fortsätta spela huvudrollen i berättelser. Möjligheten att uppfinna sig själv på nytt handlar inte om att sudda ut det förflutna, utan om att göra det användbart på ett annat sätt.

Resan förändrar relationen till Cliff eftersom de delar en sista längre arbetsperiod. Erfarenheten bevarar deras samarbete och förbereder marken för den stund då det inte längre kommer att kunna fortsätta på samma ekonomiska villkor. Montaget skildrar en delvis arbetsmässig seger som från början också rymmer möjligheten till ett avsked.

Rick återvänder dessutom gift med Francesca Capucci. Den nya relationen visar att vistelsen har påverkat hans liv utanför kamerorna. Hemkomsten innebär fyra filmer, pengar och en partner, men ger inget säkert svar om hans framtid i Los Angeles. Rollfiguren måste bestämma hur han ska använda det han har åstadkommit på en marknad som fortsätter att förändras.

Den italienska perioden korrigerar hans första intryck. Det han hade kallat ett misslyckande rymmer arbete, lärande och glädje, även om det också innebär kostnader och begränsningar. Rick Dalton återvänder inte automatiskt som en världsstjärna; han återvänder med en bredare karriär än han hade föreställt sig att acceptera. Blandningen av fiktiva titlar och verkliga yrkespersoner gör möjligheten konkret utan att blanda ihop den med en historisk biografi.

Tillbaka till Once Upon a Time in Hollywood-guiden.

Visa alla artiklar i Det var en gång i Hollywood: karaktärer, stad och film