Tarantinos spaghettiwestern bortom hästarna

En duell kan utspela sig i ett modernt rum och ändå väcka associationer till western. Tarantino använder musik, väntan och ensamma gestalter för att föra den traditionen mellan olika tider och miljöer.

Väntan är lika viktig som konfrontationen

Spaghettiwestern utvecklade tydliga sätt att förbereda en konfrontation: blickar, avstånd, tystnader och musik kunde tänja ut tiden före en kort handling. Tarantino ser i den strukturen ett verktyg som inte kräver hästar. Hans rollfigurer kan befinna sig i ett lager eller ett hem och ändå mötas som gestalter som försöker läsa av den andres avsikter.

Kopplingen till Sergio Leone märks särskilt i hur stor vikt som läggs vid förväntan. En gest får tyngd eftersom den kommer efter en väntan och eftersom tittaren vet vad som står på spel. Spänningen uppstår inte enbart genom att klippningen blir snabbare. Ibland växer den när ett svar som verkar oundvikligt dröjer.

Det greppet kombineras med långa samtal. Tarantinos rollfigurer använder språket för att förhandla, provocera eller pröva någons identitet, samtidigt som bildutsnittet behåller möjligheten till ett fysiskt utbrott. Duellen kan pågå i flera minuter innan någon agerar. Orden fyller det utrymme som en annan western kanske skulle låta tystnaden ta.

Jämförelsen innebär inte att varje paus kommer från Leone. Spänning har många traditioner, och Tarantino blandar dem. Det som gör det rimligt att tala om en konkret släktskap är kombinationen av väntan, kroppshållning, musik och en koncentrerad upplösning. Analysen bör undersöka den kombinationen i scenen, i stället för att använda den italienske regissörens namn som en universell etikett.

Musik och landskap byter sammanhang

Kill Bill Vol. 2 är ett tydligt exempel på hur grepp förs över till nya sammanhang. Öknen, isoleringen och relationen mellan tidigare kamrater gör att en berättelse om martialistisk hämnd får en rytm som ligger nära westernfilmen. Huvudpersonen färdas genom miljöer där det förflutna tynger människor som inte längre lever som förr. Landskapet bidrar till känslan av slitage och en ouppklarad skuld.

De spaghettiwesterninfluenserna i Kill Bill Vol. 2 har en viktig ljudmässig dimension. Musik som förknippas med en annan tradition kan förändra hur vi uppfattar en entré, en väntan eller ett avslöjande. Den nya scenen behåller sina egna rollfigurer, men får ett minne av tidigare konfrontationer. Lånet fungerar genom sin relation till den pågående handlingen, inte genom något krav på att återskapa originalberättelsen.

Hänvisningen till Sergio Corbucci för in en annan känsla i den italienska westernfilmen. Hans världar kan vara grymma, socialt fientliga och ogästvänliga mot huvudpersonerna. Denna variation gör att Leone, Corbucci och Sergio Sollima inte kan behandlas som utbytbara filmskapare. Att de verkade inom samma bransch och period suddar inte ut skillnader i ton, politik eller hjältegestaltning.

Tarantino kan använda musik eller en gestalt från den traditionen utan att återskapa alla dess idéer. Influenserna är selektiva. För att tillskriva Sollima ett specifikt grepp skulle det till exempel krävas en identifierbar jämförelse eller ett uttalande; att nämna hans namn tillsammans med andra filmskapare bevisar inte en konkret skuld i varje urban film.

När westernfilmen åter blir huvudgenre

Django Unchained använder westernfilmen för att skildra den amerikanska södern under slaveriet. Huvudpersonens namn väcker genrens minne, men situationen för Django och Broomhilda flyttar fokus till en annan historisk erfarenhet. Filmen omorganiserar belöningar, allianser och våld kring kampen för frihet och återföreningen med en älskad person.

En omtolkning av spaghettiwesternens myt gör det möjligt att utveckla den förändringen mer ingående. I en jämförelse mellan filmerna är det viktigt att Tarantino inte nöjer sig med att lägga en italiensk estetik ovanpå en amerikansk western. Han väljer ut konventioner och ställer dem mot ett system där människor ägs och som begränsar rollfigurernas möjligheter.

I The Hateful Eight vänds rörelsen mot instängdhet. Snön och stormen leder till en byggnad där resenärerna måste tolka identiteter och berättelser. Västern blir inte längre främst ett vidsträckt område öppet för äventyr, utan en plats där krigets konflikter lever vidare mellan människor som tvingas dela rum.

Once Upon a Time in Hollywood lägger till en industriell dimension. Rick Daltons resa till Italien placerar den europeiska westernfilmen i ett yrkesliv och i en förändrad statusordning. De fiktiva filmerna som Rick gör i Italien tillhör rollfigurens värld, men anspelar på en historisk arbetsmarknad för amerikanska skådespelare. Genren framträder som arbete, marknad och möjlighet till en nystart.

Dessa användningar visar på en bredare relation än en samling hattar, sporrar eller välkända melodier. Tarantino hämtar från den italienska westernfilmen sätt att fördela tiden, presentera en motståndare och låta det förflutna prägla en konfrontation. Sedan byter han miljö, tid eller moraliskt problem. Traditionen förblir igenkännbar, även när konflikten den används för inte längre är densamma.

Sambandet mellan hans filmer ligger i denna förmåga att flytta grepp mellan olika sammanhang. En brottsling kan vänta som en revolverman och en lönnmördare korsa öknen som en westernfigur. När regissören återvänder uttryckligen till genren får greppen nya teman. Det intressanta är att se vad han bevarar och vad han förändrar varje gång han låter dem cirkulera på nytt.

Fortsätt till Tarantinos filmgenrer och hyllningar.

Visa alla artiklar i Våld och hyllningar hos Tarantino: så omformar han genrer