Django Unchained och den italienska westernfilmen: arv och förändring

Django Unchained erkänner öppet sin skuld till den italienska westernfilmen, men återberättar inte handlingen i Django från 1966. Filmen använder traditionen för att förändra vem som står i hjälterollens centrum och vilken samhällsordning hjälten måste ta sig igenom.

Ett namn och en melodi som förebådar ett släktskap

Titeln anspelar på Django, Sergio Corbuccis film från 1966 med Franco Nero i huvudrollen. Sången som förknippas med den filmen ackompanjerar början av Tarantinos film. Återbruket ger huvudpersonen ett filmhistoriskt arv redan före hans första stora handling. Hans namn tillhör redan en tradition av våldsamma och ensamma gestalter, även om hans egen historia är ny.

Franco Neros framträdande förstärker kopplingen. Hans korta replikskifte med Jamie Foxx om namnet fungerar som ett igenkännande mellan två filmiska gestaltningar som inte behöver ingå i samma berättelsekontinuitet. Blinkningen riktar sig till tittare som känner till föregångaren, samtidigt som scenen fungerar även för dem som inte gör det. Referensen tillför ett lager utan att bli ett krav för att följa räddningsaktionen.

Det gör inte Django Unchained till en bokstavlig nyinspelning. Foxx rollfigur upprepar inte Neros revolvermans bana, och filmen försöker inte överföra Corbuccis historia scen för scen. Släktskapet ligger i namnet, musiken, vissa visuella uttryck och möjligheten att placera en huvudperson som ställs mot en brutal omgivning i en våldsfantasi.

Förhållandet till Sergio Corbucci uttömmer inte heller alla influenser. Tarantino blandar westernfilm, räddningsmelodram, komedi och exploitationfilm. Kombinationen gör att ett långdraget samtal kan samsas med en torr avrättning eller en överdriven explosion. Filmen återger ingen enskild formel, utan väljer ut grepp som hjälper den att variera publikens känslomässiga distans.

Från det mytiska Vilda västern till det slavägande Södern

Den avgörande förflyttningen gäller sammanhanget. Handlingen börjar före inbördeskriget och leder huvudpersonerna till plantager i Södern. Det öppna landskapet, hästen och vapnet är fortfarande igenkännbara, men den frihet de brukar utlova stöter på en tydlig rasbarriär. Django måste erövra en position som andra genrehjältar kunde ta för given redan när de först visade sig på duken.

Scenen med den svarte mannen till häst gör förändringen synlig. Det räcker inte att huvudpersonen har en häst: de som betraktar honom tolkar hans närvaro som ett hot mot ordningen. Westernfilmens ikonografi blir en konflikt i berättelsen. Tittaren känner igen en hjältesiluett, medan de vita rollfigurerna försöker reducera den till en underordnad ställning.

Arbetet som prisjägare erbjuder en väg till rörlighet och en särskild relation till lagen. Schultz lär Django att använda dokument och förvandla efterlysta personer till pengar. Lärandet behåller ett typiskt inslag från utvecklingsberättelsen, men präglas av en paradox: en man som såldes lär sig arbeta inom ett system som också sätter pris på kroppar.

Kärleksuppdraget förändrar dessutom bilden av den ensamme revolvermannen. Django jagar inte bara rikedom, anseende eller en hämnd utan tanke på framtiden. Han vill återförenas med Broomhilda och ge sig av med henne. Paret erbjuder en framtid som begränsar revolvermannens totala självständighet: han måste ta risker, behärska sina reaktioner och ge upp när hans hustrus liv hotas.

En redan kritisk tradition, omtolkad med en annan huvudperson

Att tala om dekonstruktion bör inte innebära att alla tidigare italienska westernfilmer hyllade en oskuldsfull och stabil ordning. Många filmer i cykeln skildrade redan rasism, girighet, sadism och korrupta myndigheter. Corbucci är just en användbar referens på grund av de hårda världar han skildrar. Tarantino tar fasta på denna misstänksamhet mot makten och placerar den i centrum för ett äventyr om slaveri.

Den visuella överdriften för också en tradition av konstgrepp vidare. Träffarna och blodet på Candyland försöker inte ge sken av neutral skildring. De gestaltar en fantasifull motreaktion mot en maktordning som tycktes oövervinnelig. Stilgreppen låter huvudpersonen vara både en människa i en historia om förtryck och en extraordinär gestalt som kan skapa det slut han önskar.

Humorn erbjuder ytterligare ett sätt att montera ned auktoritet. Huvgänget vill framstå som ett organiserat hot, men slutar med att diskutera sin oförmåga att se. Scenen behöver ingen hjälte som håller ett tal mot varenda angripare; i stället får förberedelserna inför attacken avslöja deras småaktighet. Hånet och våldet samverkar för att frånta dem en auktoritet som de betraktade som självklar.

Den omtolkning av spaghettiwestern i Tarantinos verk får här en särskilt tydlig variation: genrens kännetecken bevaras, men byter mottagare. Den självsäkra blicken, hästen, kläderna och den triumferande avfärden tillfaller en svart huvudperson vars frihet förnekas av den skildrade världen. Den formella hyllningen får därmed en politisk innebörd i fiktionen.

Resultatet ersätter inte en fullständig historia om slaveriet med en annan som påstås vara sann. Det skapar en särskild legend och låter filmens grepp förbli synliga. Den ärvda sången utlovar en hjälte; berättelsen visar vad det kostar att inta den platsen. Mellan dessa båda saker förvandlar Django Unchained ett filmhistoriskt arv till en fråga om vem som hade kunnat rida mot horisonten och vem som först måste erövra rätten att göra det.

Tillbaka till guiden till Django Unchained.

Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern