Calvin Candies frankofili: kultur, prestige och våld

Calvin Candie använder fransk kultur som ett tecken på förfining. Filmen ställer denna bild av förfining mot konkret okunskap och framför allt mot det våld som hans makt vilar på.

En hemlighet avslöjas före mötet

Uppgiften att Calvin Candie är frankofil men inte talar franska kommer fram innan ägaren till Candyland behöver visa sina kunskaper. Leonide Moguy uppmärksammar Schultz på denna egenhet och ber honom att vara diskret. Det är viktigt att klargöra situationen: Schultz avslöjar inte offentligt Candie genom ett samtal på franska. Åskådaren får ta del av en förtrolig upplysning som påverkar hur vi betraktar Candie under de senare mötena.

Varningen avslöjar en social ordning som kretsar kring ägarens lättkränkthet. Moguy vet vilka detaljer som måste hanteras för att bevara hans bekvämlighet. Hans arbete går bland annat ut på att föregripa små hot mot Candies överlägsna självbild, även om inget av dem riskerar hans förmögenhet. Den språkliga okunskapen kan döljas eftersom andra människor bidrar till att framställa en man som vill verka sofistikerad.

Frankofili är inte i sig detsamma som en bluff. Man kan uppskatta en kulturell tradition utan att behärska dess språk. Det betydelsefulla här är kombinationen av detta intresse, hemligheten och det outtalade kravet på beundran. Candie har tillräckliga resurser för att omge sig med statusmarkörer och slippa låta sina gäster kontrollera vilka kunskaper som ligger bakom dem. Hans ställning låter honom också kontrollera villkoren för samtalet.

Kontrasten mot King Schultz är särskilt givande, eftersom tysken behärskar olika register, språk och referenser som han använder i praktiska syften. Han behöver inte ständigt framhäva sin förfining för att den ska märkas. Candie står däremot i centrum för ett skådespel av lyx. Skillnaden innebär inte automatiskt att alla européer är moraliskt överlägsna: Schultz lever också på att döda, och filmen låter den motsägelsen finnas kvar i hans rollfigur.

Dumas bryter igenom den förfinade ytan

Namnet D'Artagnan knyter ägarens kulturella intresse till hans behandling av de förslavade människorna. Den litterära referensen kommer från Alexandre Dumas, men Candie har gjort den till namnet på en man som står under hans makt. En referens som skulle kunna uttrycka konstnärlig beundran blir en del av en äganderelation. Det finns ingen tydlig gräns mellan hans privata smak och våldet i hans ekonomiska verksamhet.

När Schultz nämner Dumas svarta härkomst pekar han på en motsägelse som Candie inte kan lösa med sin rashierarki. Författaren, som förknippas med en kultur Candie beundrar, passar inte in i den uppdelning av förmågor och värden som Candie använder för att rättfärdiga slaveriet. Uppgiften presenteras inte som en fristående historielektion: den får betydelse i ett samtal som präglas av minnet av D'Artagnan och av det förakt som ledde till hans död.

Anspelningen är effektiv just för att den kommer så nära. Schultz håller ingen föreläsning om fransk litteratur och tar inte reda på hur mycket Candie har läst. Han för in en upplysning som kan förändra innebörden hos de symboler som värden betraktar som sina egna. Gesten ställer en prestigefylld beundran mot en människa som Candie har förvägrat allt skydd. Kulturen upphör att vara en prydnad när den tvingar oss att se dem som systemet avhumaniserar.

Scenen föreslår inte heller att vetskap om detta hade räckt för att förändra Calvin Candie. Hans brutalitet beror inte bara på bristfällig utbildning. Problemet är den nytta han drar av ett slaverisystem och vissheten om att han kan förfoga över andra människors kroppar. Hans okunskap om franska möjliggör en konkret ironi; hans beteende visar ett ansvar som inte försvinner med bättre läsning eller ett elegantare uttal.

Samtalet som en förlängning av makten

I Candyland samexisterar materiell förfining med öppna hot. Bordet, bordsskicket och förhandlingarna upphäver inte våldsregimen: de får den att framstå som en respektabel verksamhet. Candie kan gå från en vardaglig kommentar till en maktdemonstration utan att lämna rollen som värd. Gästfriheten är villkorad, eftersom alla närvarande i olika grad vet vem som kontrollerar platsen och utgångarna.

middagen i Candyland utvecklar denna logik tills det verbala utbytet blir ett uthållighetsprov. Schultz och Django måste lyssna, tolka och låtsas medan de försöker skydda Broomhilda. En till synes obetydlig kommentar kan rubba maktbalansen under mötet. Därför är Schultz språkkunskaper ingen absolut fördel: att förstå värden bättre betyder inte att man fritt kan agera mot honom.

Frankofilin tillför en satirisk dimension utan att göra rollfiguren ofarlig. Publiken kan se avståndet mellan den bild Candie förmedlar och vad han faktiskt kan, men de människor som står under hans makt får inte njuta av det avståndet. För dem kan sårad fåfänga få konkreta följder. Komiken i bluffen samexisterar med faran i att trotsa någon som har tillgång till bestraffningsmedel.

Resultatet är ett porträtt där kulturella intressen inte intygar någon dygd. Intresset för Frankrike, minnet av Dumas och husets lyx får sin betydelse genom hur de används. Candie söker prestige i dessa inslag; Schultz finner en motsägelse i dem; åskådaren ser hur ett samhälle kan visa upp förfining samtidigt som det organiserar grymheter. Filmen upprätthåller denna spänning i samtalets detaljer, utan att Candie behöver yttra en enda längre mening på franska.

Mer bakgrund finns i guiden till Django Unchained.

Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern