Sången som ackompanjerar öppningen av Django Unchained kommer från Sergio Corbuccis Django. Luis Bacalov står för musiken och Rocky Roberts sjunger: tillskrivningen till Roberto Fia stämmer inte för den här inspelningen.
En röst från 1966 i en film från 2012
Förtexterna till Django Unchained återanvänder ledmotivet från westernfilmen Django, regisserad av Sergio Corbucci och premiärvisad 1966. Luis Bacalovs musik och Rocky Roberts sång skapar en hörbar koppling innan den nye huvudpersonen hinner berätta sin historia. Den gemensamma titeln upphör att vara en skriven referens och blir en musikalisk närvaro som tar plats i filmens början.
Det spelar roll vem som sjunger, eftersom låten inte är en nyinspelning gjord för Tarantino. En del av dess kraft kommer av att man känner igen en äldre inspelning, med dess särprägel och sätt att presentera hjälten. Att tillskriva den Roberto Fia skulle förväxla eftertexterna och osynliggöra Roberts medverkan. Filmen använder ett befintligt stycke i ett urval som också innehåller nykomponerad musik och musik som hämtats från andra långfilmer.
Melodin har en dramatisk bredd som står i kontrast till de kedjade männens utsatthet. Namnet Django får en behandling som om han vore en legendarisk hjälte, samtidigt som bilden visar underkastelse och tvångsförflyttning. Den skillnaden är verkningsfull: huvudpersonen har ännu inte den frihet som sången tycks utlova. Musiken förebådar en sida av karaktären som handlingen måste bygga upp under berättelsens gång.
Öppningen gör därför inte filmen till en bokstavlig fortsättning på Corbuccis westernfilm. Berättelserna, karaktärerna och deras omständigheter är olika. Lånet skapar ett släktskap mellan filmerna och en förväntan på tonen. Publiken kan känna igen låten eller höra den för första gången; i båda fallen bäddar den för en högtidlig och kraftfull introduktion till en värld av våld, resor och förvandling.
Hjältens namn och bilden av den fångne
Att namnet upprepas i sången bidrar till att särskilja Django från gruppen som förs fram under bevakning. Filmen börjar med att visa en gemensam utsatthet, men titeln och musiken annonserar att berättelsen ska följa en enskild bana. Spänningen mellan grupp och individ följer berättelsens projekt: att skapa en westernhjälte av någon som det skildrade systemet behandlar som en utbytbar ägodel.
Bilderna av märkta kroppar och kedjor hindrar musikens storvulenhet från att göra den inledande situationen till ett bekymmerslöst äventyr. Sången tar inte bort smärtan vi ser. Den placerar den inom ramen för ett berättelselöfte som ännu inte har infriats. Åskådaren kan samtidigt uppfatta nuets hårdhet och möjligheten att den här mannen ska få inta huvudrollen i en historia berättad med populärfilmens uttrycksmedel.
Samspelet mellan musik och bild behöver inte tolkas som ett dokumentärt påstående om vad Django tänker. Temat kommer inte från ett instrument som finns med i scenen och hörs inte av fångarna. Det verkar på filmberättelsens nivå och riktar sig till publiken. Sången ger en dimension utifrån till karaktärens synliga upplevelse, utan att ersätta hans senare beslut eller bokstavligen tala i hans namn.
Även tidpunkten för inledningen spelar roll: sången kommer medan vi fortfarande vet lite om Django och Schultz. Den kommenterar inte en redan vunnen seger. Den ger en känslomässig ram innan alliansen som möjliggör förändringen har etablerats. När filmen lämnar öppningen och går över till dialogen under nattmötet krymper skalan: från den musikaliska åkallelsen går vi till den konkreta förhandling som ska förändra huvudpersonens liv.
Bacalov som en del av westernfilmens minne
Närvaron av Luis Bacalov slutar inte med öppningstemat. Musikurvalet hämtar också tillbaka andra stycken av honom, däribland Lo chiamavano King och La corsa. Varje stycke har sitt eget ursprung och sin egen funktion. Att uppmärksamma den mångfalden gör att man undviker att tala om ett enda gammalt soundtrack som flyttats över i sin helhet till den nya filmen. Tarantino väljer ut fragment ur en tradition och placerar dem utifrån scenernas behov.
Kopplingen till Sergio Corbucci förstås bättre som en dialog mellan filmer än som en skyldighet att upprepa handlingen. Sången behåller sin igenkännliga identitet, medan bilderna förändrar historien om namnet som uttalas. Resultatet gör att ett musikaliskt minne förknippat med en italiensk revolverman nu kan ackompanjera en svart huvudperson som försöker befria sig och återfå sin hustru i den amerikanska södern under slaveriet.
Den här förflyttningen förändrar läsningen utan att kräva att åskådaren känner till originalet. Den som känner igen referensen kan uppmärksamma likheter och skillnader; den som inte gör det får en sång som har tillräcklig kraft för att bära sekvensen. Valet fungerar på två nivåer samtidigt: som en omedelbar upplevelse och som en koppling till genrens historia. Ingen av dem behöver utesluta den andra för att öppningen ska fungera.
Temats främsta bidrag är alltså att göra en möjlighet till hjältemod hörbar innan huvudpersonen kan förverkliga den. Roberts röst, Bacalovs komposition och bilden av fångarna går inte friktionsfritt ihop: de skapar en spänning som riktar blicken mot framtiden. Namnet låter redan som en legend, men filmen börjar med att visa hur långt mannen har kvar innan han råder över sitt eget liv.
Mer sammanhang finns i guiden till Django Unchained.
Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern
