Lo chiamavano King är en westernfilm från 1971, känd som His Name Is King. Musiken ackompanjerar när Django och Schultz lämnar staden efter sheriffepisoden och gör den tyske mannens namn till en filmisk koppling.
Ett tema från en annan westernfilm får en ny King
Luis Bacalov komponerade musiken till Lo chiamavano King, en westernfilm från 1971 i regi av Giancarlo Romitelli. Django Unchained återanvänder filmens huvudtema efter episoden där Schultz dödar sheriffen och förklarar att han är en efterlyst flykting. Avfärden från staden blir därmed ett musikaliskt ögonblick av självbekräftelse: duon kan fortsätta sin färd efter en situation som såg ut att sluta med att de omringades av den lokala myndigheten.
Namnet King för omedelbart tankarna till doktor King Schultz. Det sammanträffandet gör att en sång från en annan berättelse verkar kommentera Christoph Waltz rollfigur. Men det innebär inte att huvudpersonen i westernfilmen från 1971 har samma bakgrund som tandläkaren, eller att den avslöjar hans hemliga biografi. Hänvisningarna i texten hör till ett tidigare verk och ska inte användas som bevis för släktingar, hämndmotiv eller händelser som Django Unchained inte bekräftar.
Skillnaden är viktig eftersom Tarantino arbetar med musik som kommer med en hel del betydelse i bagaget. Urvalet kan ta fasta på ett ord, en attityd eller ett minne av en genre utan att föra över alla händelser från originalberättelsen. Åskådaren känner igen en samhörighet och filmen använder den, men sambandet är fortfarande ett förhållande mellan verk. Det blir inte automatiskt narrativ information som en rollfigur uttalar i scenen.
Temat ger Schultz en legendarisk dimension tidigt på färden. Fram till dess har vi sett honom förhandla, iaktta och agera med en blandning av artighet och plötsligt våld. Musiken sammanfattar det intrycket i en avfärd som verkar bekräfta hans kontroll över situationen. Django, som fortfarande håller på att lära sig förstå sin följeslagare, upptäcker tillsammans med publiken en man vars yrkesmässiga framtoning inte helt förklarar vad han egentligen sysslar med.
Lagen som verktyg för iscensättning
Sheriffepisoden visar att Schultz inte enbart förlitar sig på hur snabbt han kan dra sitt vapen. Han känner till dokumentationen och använder språket för att ändra tolkningen av det han just har gjort. Det som verkar vara ett mord på den högsta lokala myndighetspersonen framställs sedan som avrättningen av en efterlyst person med en belöning på sitt huvud. Scenen bygger upp hans makt genom en kombination av våld, information och förmågan att styra samtalet.
Musiken kommer in när den demonstrationen redan har fått effekt. Schultz behöver den inte för att lägga fram sitt juridiska argument, men den förvandlar avfärden till en sorts stiliserad bekräftelse. Han har skapat ett problem inför stadsbornas ögon och sedan omdefinierat dess innebörd. Temat hjälper åskådaren att ta in episoden som en del av en yrkesidentitet som Django måste förstå medan han lär sig.
Det spelar också roll att de ger sig av tillsammans. Django är ingen utomstående betraktare som försvinner efter att ha bevittnat tyskens skicklighet. Hans närmaste framtid knyts till det sättet att agera. Sekvensen ger en första erfarenhet av hur kunskap om reglerna kan skapa utrymme i en fientlig miljö. Den garanterar inte att de är jämlika, men den etablerar ett partnerskap som filmen utvecklar genom arbete, samtal och gemensamma beslut.
Musikens ton gör att episoden inte fastnar i ett rent byråkratiskt register. Dokumenten och belöningarna är avgörande, men filmen är fortfarande en western som skapar minnesvärda gestalter. Sången tar resultatet av en förhandling och förvandlar det till rörelse. När de lämnar staden förs rollfigurerna vidare till nästa etapp på vägen, medan de lämnar en situation bakom sig som hade fångat allas uppmärksamhet.
Bacalov mellan presentation och lärande
Närvaron av Bacalov i filmen fyller olika funktioner. Det inledande temat Django hade introducerat huvudpersonen; här lyfter Lo chiamavano King fram en sida av Schultz. Man behöver inte tänka sig ett stelt system där varje kompositör uteslutande hör ihop med en viss rollfigur. Urvalet är friare: olika stycken kan belysa ögonblick och relationer som förändras under berättelsens gång.
Här knyter lånet yrket som prisjägare till en filmtradition som åskådaren kan känna igen även utan att ha sett Romitellis film. Temats röst, melodi och driv ger en kraftfull presentation av en gestalt som rider och handlar utifrån sina egna beräkningar. Den energin passar Schultz, även om filmen behåller särdrag som inte beror på den musikaliska hänvisningen.
För Django, innebär episoden att hans bild av vad som är möjligt vidgas. Han har just lämnat ett tillstånd där andra bestämde hans väg och ser en man som kan ta sig igenom ett hot genom att kombinera olika resurser. Musiken gör det lättare att minnas den demonstrationen, men det fortsatta lärandet visar också på begränsningar och motsägelser. Schultz kan hantera vissa regler utan att kontrollera hela slavsystemet eller alla sina egna reaktioner.
Lo chiamavano King fungerar alltså både som en indirekt presentation och som en övergång. Titeln för tankarna till tandläkarens namn, filmens ursprung påminner om en annan western och placeringen hyllar en tillfälligt lyckad avfärd. Inget av detta kräver att man hittar på en tidigare historia åt Schultz. Lånets styrka ligger i den koppling det skapar inför våra ögon: två män lämnar staden bakom sig, och musiken ger dem under färden en större skala än den nyss lösta incidenten.
Mer bakgrund i guiden till Django Unchained.
Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern
