Tarantino använder Bacalov för att bygga upp minne, identitet och rörelse. Sambandet börjar med musikstycken som redan hade ett filmiskt liv.
Il grande duello i Kill Bill
Luis Bacalov är en av de tonsättare vars musik knyter samman Tarantinos filmer med den italienska westernfilmen. Hans mest välkända inslag i Kill Bill: Volym 1 kommer från Il grande duello, en film av Giancarlo Santi som hade premiär 1972. Temat förknippas med O-Ren Ishiis förflutna, i animeringssekvensen som förklarar våldet hon utsattes för och hennes senare livsbana.
Valet förändrar minnets skala. Musiken försöker inte efterlikna en japansk tradition för att bokstavligen passa platsen och personerna. Den tillför en melodisk bredd från en annan sorts film, som gör den komprimerade biografin till en berättelse om förlust och hämnd. Släktskapet bygger på den känslomässiga funktionen, inte på geografiska likheter.
Bacalov skrev inte stycket för O-Ren. Musiken hade redan en koppling till en annan berättelse, andra ansikten och andra situationer. Tarantino tar vara på dess förmåga att skapa en känsla av ödesbestämdhet och placerar den intill nya bilder. Om man känner till ursprunget kan man uppskatta greppet utan att tillskriva tonsättaren avsikter kring en rollfigur som skapades flera decennier senare.
En struktur i Kill Bill gör sådana förflyttningar möjliga eftersom filmen på ett tydligt sätt kombinerar filmtraditioner. Musik från en western kan samsas med animation och en berättelse om japanskt våld. Helheten bygger inte på stilistisk renhet, utan på att musikstycket ger smärtan och viljan att slå tillbaka en igenkännbar form.
Django: en identitet som tillkännages redan i öppningen
I Django Unchained blir sambandet tydligt redan i titeln. Sången Django, komponerad av Bacalov till Sergio Corbuccis film från 1966 och framförd av Rocky Roberts, ackompanjerar förtexterna. Inspelningen kommer med ett namn som den nya filmen återigen placerar i centrum. Det är varken en modern efterapning av temat eller en nyskriven sång för Jamie Foxx.
Det inledande Django-temat ger en kraftfull presentation innan huvudpersonen kan uttrycka sig fritt i handlingen. Sångrösten tillkännager en individualitet samtidigt som bilderna visar män som förtrycks och hålls i kedjor. Kontrasten ger namnet en löftesrik dimension, utan att hela sångtexten behöver återges för att innebörden ska gå fram.
Urvalet innehåller också Lo chiamavano King, från filmen med samma namn från 1971, och La corsa, som återvänder till Django från 1966. Beteckningen La corsa (2nd Version) anger en variant av materialet och påminner om att ett och samma partitur kan innehålla flera versioner av en idé. Det räcker inte att hitta en liknande titel i en samlingsutgåva för att utgå från att det är exakt samma tagning eller utgåva man hör. Det är särskilt användbart att vara uppmärksam på versionerna när skivor samlar filmer från olika håll under den gemensamma etiketten italiensk western.
Uppgifterna om varje inspelning bör hållas åtskilda: att flera stycken har samma tonsättare betyder inte att de hör till samma originalfilm eller spelades in vid ett och samma tillfälle för Tarantino.
Det intressanta med dessa lån är att de fyller olika funktioner. En sång kan presentera hjälten, medan ett instrumentalt stycke kan bära framåtrörelsen eller den fysiska energin. Bacalovs musik är inte en opersonlig ljudmatta som läggs till vilken scen som helst i Vilda västern. Regissören väljer stycken med egna särdrag och placerar dem där de kan förändra upplevelsen av klippningen.
Ett inflytande som märks i konkreta val
Det blir mer givande att tala om inflytande när man identifierar musiken. Tarantinos koppling till Bacalov behöver inte bygga på ett påstått personligt samarbete eller ett nytt beställningsverk för att vara betydelsefull. Inspelningarnas spridning skapar en verklig kontinuitet mellan filmer: musiken överlever sitt ursprungliga sammanhang och möter nya rollfigurer som kan ge dess möjligheter liv.
Det är också viktigt att inte blanda ihop Bacalov med Morricone. Båda arbetade mycket med italiensk film och western, men deras verk är skapade av olika tonsättare. Tendensen att tillskriva varje melodi i genren det mest berömda namnet suddar ut den bredd i repertoaren som Tarantino använder. Att identifiera tonsättaren är en del av analysen, inte en oväsentlig detalj.
En omtolkning av spaghettiwestern i Tarantinos filmer omfattar bildutsnitt, berättartempo och hämndgestalter, men musiken skapar en särskilt direkt koppling. En inspelning bevarar sin tids klangfärger och tolkningsval. När den förekommer tillsammans med nya bilder skapar den en hörbar kontinuitet som enbart visuella likheter inte kan åstadkomma på samma sätt.
Varje spårtitel ger en ledtråd om sitt ursprung, men när man hör stycket i en annan film kan bilden det framkallar förändras helt.
I Kill Bill hjälper Bacalov till att ge en antagonist ett tragiskt förflutet; i Django bidrar musiken till att presentera och sätta fart på en huvudperson. Funktionerna är inte likvärdiga, även om musiken kommer ur samma repertoar. Jämförelsen visar hur Tarantino lyssnar på styckena som byggstenar för nya relationer: ett tema behåller sin musikaliska identitet samtidigt som det tycks tillhöra någon annan.
Tillbaka till Tarantinos guide till musikaliska medarbetare.
Visa alla artiklar i Kompositörer och musikaliska medarbetare till Tarantino
