Vänskapen mellan Rodriguez och Tarantino ledde till ett konkret musikaliskt samarbete, vars symboliska pris blev en betydligt mer känd anekdot än dess eftertexter.
Historien om dollarn, berättad av Rodriguez
Robert Rodriguez medverkade i musiken till Kill Bill: Volym 2. I en intervju från 2005 berättade han att han hade erbjudit sig att arbeta gratis och låta Tarantino fritt använda eller förkasta resultatet. Enligt hans berättelse landade överenskommelsen till slut på en dollar, av ett avtalsmässigt skäl som hans advokater hade angett. Summan visar att utbytet var vänskapligt, inte vad hela soundtracket kostade.
I samma intervju kopplar han gesten till att Tarantino senare regisserade en sekvens som gästdirektör i Sin City. Rodriguez beskrev de båda arbetena som ömsesidiga tjänster mellan filmskapare. Det är viktigt att behålla den personliga kopplingen och inte göra hans informella förklaring till en allmän juridisk regel för alla konstnärliga avtal. Det som är dokumenterat är hur han beskrev sin överenskommelse.
Anekdoten betyder inte heller att Tarantino fick alla rättigheter till låtarna och musikstyckena i Kill Bill gratis. Filmen innehåller inspelningar av många olika upphovspersoner, var och en med sin egen kreditering och sitt ursprung. Dollarn gäller det överenskomna bidraget från Rodriguez; den sammanfattar inte licenser, inspelningar, musikredigering eller hela avdelningens budget.
Erbjudandet hade också ett kreativt värde. Rodriguez föreslog material utan att kräva att det skulle ersätta regissörens arbetssätt. Tarantino kunde behålla sitt urval av skivor och lägga till kompositioner där de passade. Samarbetet blev en del av en film som redan hade en musikaliskt mångskiftande identitet, i stället för att lägga ett enda partitur över hela klippningen.
Originalstycken i ett soundtrack med många olika ursprung
Kill Bill: Volym 2 blandar ny musik med äldre låtar av många olika kompositörer och sångare. Rodriguez bidrar till helheten med instrumentalt material och genom Chingon. Därför är det mer korrekt att tala om ett bidrag till musiken än att utan förbehåll tillskriva honom hela soundtracket. Helheten bygger på kompositions- och urvalsbeslut som inte fattats av en enda person.
Kopplingen till RZAs arbete med Kill Bill visar hur arbetet fortsatte. RZA hade bidragit till att bygga upp musiken i den första filmen, och den andra volymen utvidgar samarbetet med Rodriguez. Förändringen innebär inte att man behöver föreställa sig att den ena ansvariga personen helt ersatte den andra. Filmserien kan behålla material och metoder och samtidigt ta in nya röster.
Chingon framför Malagueña salerosa, som hörs under eftertexterna. Det är en mexikansk sång som får en kraftfull bandprägel och knyter ihop rösten och gitarrerna med slutet på en hämndberättelse. Man ska inte tillskriva Rodriguez originalkompositionen bara för att han medverkar i framförandet och musikprojektet.
Den andra volymen lägger stor vikt vid samtal, tystnader och tempoväxlingar jämfört med den första filmen. Därför blir musikstyckenas förmåga att komma in utan att ta över särskilt viktig. Musikens uppgift är inte bara att hålla i gång slagsmålen: den måste också samspela med pauser och med en röst som behöver bli hörd. Rodriguez bidrag är en del av den avvägningen, tillsammans med det övriga utvalda materialet.
Valet av den låten ger eftertexterna en egen identitet. Efter de intima samtalen och den dramatiska upplösningen kan musiken släppa fram en annan sorts energi. Berättelsens avslut behöver inte återspegla den sista dialogens sinnesstämning exakt. En låt kan föra upplevelsen vidare i en annan tonart och ackompanjera presentationen av teamet och skådespelarna.
Ett samarbete som är mer än en anekdot
Det symboliska priset drar lätt till sig uppmärksamhet eftersom en vänskap sammanfattas i en siffra som är enkel att minnas. Men för att förstå bidraget behöver man skilja mellan tre saker: att komponera nytt material, att medverka vid en inspelning och att välja ett redan existerande verk. Rodriguez kan vara inblandad i flera av dessa uppgifter, men varje stycke behöver krediteras på sitt eget sätt.
Den professionella relationen mellan Rodriguez och Tarantino omfattar andra filmer och samarbeten i olika former. Det speciella här är att en regissör med musikalisk erfarenhet erbjuder en lösning som passar ihop med en annan regissörs fria klippning. Överenskommelsen kräver inte att Tarantino ger upp sin förkärlek för skivor: den gör det möjligt att komplettera den med material som skapats för projektets behov.
När man lyssnar märks det att blandningen undviker en enkel uppdelning mellan gammal och ny musik. Åskådaren kan uppleva en tonal kontinuitet utan att genast veta vilket stycke som komponerades för filmen. Eftertexterna gör den informationen tydlig och visar att den hörbara helheten kan komma ur bidrag som skapats vid olika tidpunkter och i olika sammanhang.
Samarbetet blir därmed mer intressant än en historia om billig arbetskraft. Dollarn symboliserar förtroende mellan yrkesverksamma, medan musiken löser ett konstnärligt behov i en öppen struktur. Rodriguez ersätter inte Tarantinos röst och blir inte upphovsperson till alla låtar som används. Han bidrar med material och en känsla som klippningen införlivar i en helhet där identiteten just uppstår genom att många olika ursprung möts.
Tillbaka till Tarantinos guide till musikaliska samarbetspartner.
Visa alla artiklar i Kompositörer och musikaliska medarbetare till Tarantino
