RZA i Kill Bill Vol. 1: komposition, musikproduktion och låtar

Soundtracket till Kill Bill Vol. 1 samlar ny musik och inspelningar med mycket olika ursprung. RZA:s arbete bör förstås som en del av den blandningen, utan att han tillskrivs upphovet till alla låtar.

RZA:s plats i ett soundtrack med många olika ursprung

RZA medverkade i musiken till Kill Bill: Vol. 1 som kompositör och i produktionen av soundtrackalbumet. Hans namn förknippas med projektet tillsammans med Quentin Tarantinos, men hans medverkan innebär inte att all musik i filmen är hans originalkompositioner. Urvalet innehåller låtar och instrumentala stycken som fanns före inspelningen.

Det är viktigt att skilja mellan tre saker: musiken som hörs i filmen, det kommersiella albumet som hör till den och styckena som skapades eller omarbetades för projektet. De innehåller inte alltid exakt samma material. En låt kan förekomma i filmen utan att finnas på albumet, och ett spår på skivan kan innehålla dialog eller ha en annan form än i en scen.

Den här åtskillnaden förebygger felaktiga tillskrivningar. Nancy Sinatras inspelning som ackompanjerar öppningen hör till en tidigare musikhistoria; RZA:s arbete med Kill Bill gör den inte till en låt av Wu-Tang Clan. En analys av Bang Bang i öppningsscenen bör bevara informationen om artist och kompositör och samtidigt förklara låtens nya funktion i filmen.

Något liknande gäller Battle Without Honor or Humanity av Tomoyasu Hotei. Låtens plats i filmen är en del av det musikaliska klippningsarbetet, men upphovet ska fortfarande tillskrivas rätt person. Soundtrackets styrka kommer delvis av att dessa olika ursprung får samexistera, inte av att de döljs under en enda musikers namn.

Egna bidrag och principen bakom kombinationen

Albumet listar ett stycke av RZA tillägnat O-Ren Ishii och spåret Crane/White Lightning, som förknippas med RZA och Charles Bernstein. Dessa konkreta uppgifter är mer användbara än att hävda att han komponerade all bakgrundsmusik eller ensam valde varje låt. De visar var han medverkade utan att sudda ut andra upphovspersoners arbete.

RZA:s koppling till kampsportsfilm hjälper till att förklara hans samhörighet med projektet. Wu-Tang Clans uttryck hade redan knutit samman hiphop och kampsportsfilmer. I Kill Bill möter den känsligheten en regissör som organiserar bilder och ljud med hjälp av minnet av andra verk. Den samhörigheten innebär inte att hela filmen har ett rappräglat sound.

Principen bakom den musikaliska klippningen kan jämföras med att kombinera olikartade material: ett fragment behåller en del av sin identitet och får en annan när det placeras intill en ny bild. Jämförelsen beskriver en hörbar effekt. Den ersätter inte de juridiska krediteringarna och visar inte att alla spår skapades med samma produktionsteknik.

Actionens rytm kräver inte heller ständig musik. Ett musikaliskt inträde kan presentera en grupp, ett skifte kan skilja olika faser i en strid åt och en reträtt kan lämna plats åt omgivningsljudet. Det intressanta är förhållandet mellan ljuden och klippningen, inte föreställningen om ett enhetligt lager som följer Beatrix från början till slut.

Därför bör musiken skiljas från ljuddesignen för katanorna. Slag, rörelser och ljudeffekter kan ha en rytmisk utformning utan att vara kompositioner på albumet. Att blanda ihop de två områdena på grund av deras intensitet döljer att det rör sig om olika slags arbete. En scen kan samordna musik och effekter tätt och ändå ha separata krediteringar för de olika ansvarsområdena.

I en intervju med Filmmaker 2012 berättade RZA att han tillbringade nittio dagar i klipprummet under arbetet med Kill Bill. Han beskrev den tiden tillsammans med filmteamet som en lärorik erfarenhet av efterproduktion. Berättelsen placerar hans samarbete mitt bland bilderna under klippning och hjälper oss att förstå att arbetet inte bara bestod i att leverera färdiga låtar från en fristående studio.

Vad skivan låter oss höra – och vad som saknas

När man lyssnar på albumet utan bilderna framträder genrebyten som under filmen kan upplevas som skiften mellan olika situationer. Låtar med intim sång, energiska instrumentala stycken och musik från andra traditioner förekommer tillsammans eftersom filmens förlopp knyter dem till varandra. Skivan gör denna relation till en självständig upplevelse, även om den inte återger scenernas alla tidsförlopp.

En jämförelse med filmen visar hur ett inträde, ett klipp eller en upprepning förändrar effekten av en inspelning. Samma låt kan spelas i sin helhet på skivan men bara delvis höras i filmen. För att tillskriva RZA ett visst urval eller en specifik redigering krävs dokumentation om just det avsnittet; hans övergripande kreditering räcker inte för att avgöra varje enskilt beslut.

Man måste också skilja hans medverkan i Vol. 1 från andra medarbetares arbete med den andra delen. Robert Rodriguez komponerade musik till Vol. 2, men det bidraget suddar inte ut blandningen av originalmaterial och redan befintlig musik som kännetecknar helheten. Varje volym och varje spår behöver sina egna krediteringar.

Porträttet av RZA och Tarantino ger en bredare bild av deras samarbete. För det här soundtracket är den konkreta frågan hur hans bidrag samspelar med låtar, återanvänd musik av andra kompositörer och ljudeffekter. Det mest precisa svaret erkänner en verklig men avgränsad kreativ medverkan: RZA bidrar till en kollektiv musikalisk väv vars särprägel bygger på att mycket olika röster bevaras och organiseras på nytt.

Tillbaka till Kill Bill-guiden.

Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer