Battle Without Honor or Humanity av Tomoyasu Hotei är det instrumentala rocktema som ackompanjerar O-Ren Ishiis och hennes följes entré i Kill Bill Vol. 1. Musiken förvandlar promenaden genom restaurangen till en maktdemonstration. Gitarren och det rytmiska drivet håller gruppens framryckning samman, medan scenen låter oss uppmärksamma kvinnan som detta beskydd kretsar kring. Redan före konfrontationen visar entrén vilken självsäkerhet de som intar platsen utstrålar.
Kompositionen kommer från Shin Jingi Naki Tatakai, en japansk film från år 2000 i regi av Junji Sakamoto. Tarantinos användning av den visar hur ett befintligt musikstycke kan få en ny betydelse när det kopplas till andra rollfigurer. Här är det den förvandlingen som är intressant: ljudets dragningskraft, dess förhållande till rörelsen och hotet det förmedlar. Resultatet beror lika mycket på Hoteis musikaliska särprägel som på beslutet att låta den ackompanjera en ankomst, när gruppen fortfarande kan visa upp sig som en organiserad styrka.
I Quentin Tarantinos Kill Bill Vol. 1 (2003) fungerar Battle Without Honor or Humanity som introduktionsmusik. O-Ren och hennes följeslagare rör sig tillsammans; temat ger dem en gemensam energi innan handlingen riktas mot deras individuella förmågor. Entrén får därmed en egen varaktighet och tyngd i restaurangavsnittet.
En komposition av Hotei för japansk film från år 2000
Hoteis officiella filmografi anger att Shin Jingi Naki Tatakai kom ut 2000 och att Junji Sakamoto regisserade filmen. Hotei medverkade både som skådespelare och musikansvarig. Universal Music Japan daterar soundtracket till den 29 november samma år och skiljer i låtlistan mellan temat från Jingi Naki Tatakai och temat från Shin Jingi Naki Tatakai. Det senare är utgångspunkten för stycket som används i Kill Bill.
Skillnaden mellan dessa titlar är viktig: kompositionen som ackompanjerar O-Ren hör till filmen från 2000. Om man blandar ihop den med musiken till Kinji Fukasakus långfilm från 1973 går Hoteis originalbidrag förlorat. De snarlika namnen hänvisar till en gemensam filmtradition, men gör inte de båda inspelningarna till samma verk.
I en intervju av Laure Ghilarducci för Journal du Japon, publicerad den 29 juni 2014, berättade Hotei att han hade komponerat, producerat och framfört temat. Tarantino såg den japanska filmen och kontaktade Hoteis kontor för att be om tillstånd att använda musiken. Den införlivades alltså som ett färdigt stycke, vars kraft kunde föras över till en annan sekvens.
Warner Music Españas albuminformation anger Hotei som framförande artist på spåret. Den uppgiften gör det möjligt att placera det bredvid RZAs arbete i Kill Bill utan att blanda ihop ansvarsområden: soundtracket samlar bidrag från olika håll, och slutresultatet beror också på hur de placeras i berättelsen.
Gitarren, pulsen och en ordlös energi
Temats kärna är ett igenkännbart gitarrmotiv som återkommer över en stadig rytmisk grund. Upprepningen ger en stabil referenspunkt: varje återkomst bevarar känslan av framåtrörelse. Gitarren har ett distinkt anslag och en framträdande klang som förstärker den effekten. Intresset ligger i det ihärdiga motivet och dess samspel med kompet, som tillsammans kan bära rörelsen hos flera personer på samma gång.
Hotei berättade också för Journal du Japon att han ofta börjar komponera genom att kombinera ett gitarriff med en rytm. Han beskrev sin vanliga arbetsmetod. Samspelet mellan de två elementen ger här en nyckel till lyssningen: motivet bidrar med en igenkännbar form, medan grunden upprätthåller kontinuiteten som gör att formen kan återkomma med kraft.
Eftersom stycket är instrumentalt låter det bilden knyta energin till konkreta personer. Ingen sångröst pekar ut ledaren, räknar upp följeslagarnas egenskaper eller förklarar syftet med besöket. Gruppen får en gemensam musikalisk impuls, samtidigt som medlemmarnas placering gör hierarkin tydlig. Kombinationen bevarar dragningskraften i en gemensam entré utan att sudda ut O-Rens särställning.
En senare användning bidrar till att tydliggöra dess dubbelhet. Jennifer Bromley från NPR:s Music Library berättade i maj 2012 att de valt temat till ett inslag om en barnbok med superhjältar. De sökte instrumental musik med heroisk energi och en mörk underton; elgitarren gjorde det möjligt att förena de egenskaperna. Hennes berättelse visar att inspelningens driv kan väcka olika associationer beroende på vilka bilder eller ord som ackompanjerar den.
Varför entrén ger O-Ren och hennes följe en mäktigare framtoning
Ankomsten skapar ett samband mellan trygghet och uppvisning. Rollfigurerna rör sig tillsammans och har tid att visa upp sig. Musiken förlänger betydelsen av den färden: en promenad genom en korridor får tyngden av ett offentligt framträdande. När det gäller O-Ren Ishii, blir beskyddet omkring henne också en del av hennes auktoritetsutstrålning.
Temat bidrar till ett första intryck av kontroll. Den jämna pulsen får gruppen att framstå som en enhet som vet vart den är på väg. Den känslan förbereder oss på hur stort hinder Bruden kommer att möta. Hotet kommer från gruppens organiserade närvaro, innan var och en av motståndarna har visat vad de kan i striden.
Entrén har därmed en tydlig plats i striden i De blå lövens hus. Innan sammandrabbningarna skiljer deltagarna åt presenterar musiken dem som ett sammansvetsat följe. Den lockande marschtakten gör ordningens självsäkerhet synlig och ger publiken en stund att uppskatta den. När våldet förändrar situationen lever presentationen vidare som bilden av en makt som tycktes behärska platsen.
Styckets liv på konsertscenen ger ett annat perspektiv. I en intervju med UK News Digest den 17 oktober 2013 mindes Hotei sitt framträdande på Japan Matsuri på Trafalgar Square. Han hade spelat en längre version tillsammans med Joji Hirota och hans taikogrupp och kombinerat musikens puls med de japanska trummorna. Berättelsen beskriver en bearbetning för det evenemanget; de musikerna medverkade vid just det senare framträdandet.
Musikern berättade också att någon efter en annan konsert i London hade trott att han spelade en version av någon annans låt. Anekdoten visar skillnaden mellan att känna igen en melodi och att veta vem som skrev den. I en film kan ett tema bli förknippat med en rollfigurs ansikte; på scenen återtar gitarristen också presentationen av sitt eget verk. Hotei uppskattade att ha ett stycke som kunde introducera honom för publik som ännu inte kände igen honom.
Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer
