Ennio Morricone förekommer i båda volymerna av Kill Bill genom kompositioner som skrevs för äldre westernfilmer. Styckena behåller sin upphovsperson men får en annan relation till bilderna: nu ackompanjerar de Beatrix, hennes motståndare och situationer som hör till en annan berättelse. Att känna igen dem gör det möjligt att höra hur musik som förknippas med en annan rollbesättning kan bidra till en ny gestaltning av faran.
Kompositörens musik förekommer i olika skeden av handlingen. Det finns musik som förebådar en utmaning, håller kvar väntan mellan två kombattanter och ackompanjerar en väg ut ur fångenskapen. Denna variation förklarar varför en begränsning av hans bidrag till duellerna i den andra volymen utelämnar en viktig del av dess funktion. Den gör det också möjligt att skilja mellan energin i en komposition och vad som händer när klippningen placerar den intill en rollfigur.
Eftertexterna till originalfilmerna och skivutgåvorna hjälper till att identifiera varje stycke. Scenen ger den andra halvan av svaret: vem som syns i bild, vad som är på väg att hända och vad som förändras när musiken kommer in.
Morricones musik i Kill Bill kommer från flera filmer och har tydligt igenkännbara identiteter. Tarantino använder den i ett soundtrack som samlar låtar, återanvänd musik från andra filmer och material som skapats för projektet. Upphovet till varje komposition och urvalet av helheten är två olika saker.
Från äldre filmmusik till Kill Bill-albumet
I Kevin Harleys intervju för Total Film, publicerad av GamesRadar, berättade Tarantino att han till Kill Bill letade fram sina favoritstycken på soundtrackalbum. Hans beskrivning handlar om urvalet av befintlig musik. Morricone komponerade inte ett helt nytt originalpartitur till filmerna: de identifierade verken har en egen historia från tiden före projektet.
I samma samtal mindes regissören att han delade ett omfattande minne av kampsportsfilmer med RZA. RZA:s arbete i Kill Bill ingår i en ljudmässig helhet där minnet av en sekvens kunde ge upphov till ett musikförslag. Att känna till det samarbetet gör det möjligt att skilja arbetet med helheten från varje enskilt styckes ursprung.
I albuminformationen för Vol. 2 på Warner Music Japan finns Il Tramonto från Den gode, den onde, den fule; L'Arena från Il mercenario och A Silhouette of Doom från Navajo Joe. Det sistnämnda är skivans elfte spår. Dess placering på albumet säger inte när det hörs första gången i filmen: det förekommer redan i förtexterna.
Death Rides a Horse: förebådar utmaningen i Vol. 1
Death Rides a Horse ingår i musiken till Da uomo a uomo, westernfilmen som Giulio Petroni regisserade 1967. I Claudio Fuianos produktionsanteckningar för Beat Records anges Morricone som kompositör. BMI:s musikrapport för Kill Bill: Vol. 1, som finns bevarad i ett offentligt ärende hos ACCC, listar också titeln tillsammans med hans namn.
I sin analys för Cinefacts från 2019 placerar Mattia Corselli musikens entré när Beatrix håller Sofie Fatale kvar och drar till sig O-Rens uppmärksamhet i De blå lövens hus. Stycket bidrar därmed till att presentera utmaningen. Det spelar fortfarande roll att motståndaren inser vem som har kommit för att söka upp henne och att Beatrix närvaro rubbar ordningen på platsen.
Beat Records beskriver huvudtemat med gitarrer, en aggressiv rytmisk drivkraft och Cantori Modernis medverkan. Ljudet ger kraft åt ögonblicket då hon visar sig inför fienden. Hotet får ett musikaliskt uttryck redan innan det övergår i en slagväxling: utmaningen hörs medan positionerna för dem som ska mötas blir viktiga.
Kombinationen gör det möjligt att uppfatta priset för att bli synlig. Beatrix ger upp fördelen av att gå obemärkt förbi och riktar uppmärksamheten mot sig själv. Musiken förstärker beslutets kraft, även om utgången fortfarande är oviss. Hennes musikaliska auktoritet och sårbarheten hos en person som visar sig inför sina motståndare ryms samtidigt i samma ögonblick.
A Silhouette of Doom och L'Arena: olika funktioner i Vol. 2
A Silhouette of Doom kommer från Navajo Joe, regisserad av Sergio Corbucci 1966, enligt utgåvan från Film Score Monthly. Corselli identifierar två tillfällen då stycket används i Kill Bill: Vol. 2: förtexterna och dess återkomst under konfrontationen med Elle. I husvagnen kommer musiken in när de båda kvinnorna, beväpnade med svärd, står mitt emot varandra i varsin ände av gången.
Musikskiftet markerar en förändring i kampen. Den tidigare brottningen övergår i ett avstånd där de båda kan se på varandra och prata. Kompositionen håller kvar det intervallet; under några ögonblick är det avgörande att anfallet fortfarande hänger i luften. Den trånga gången gör avståndet litet, men väntan blir ändå avgörande för hur hotet upplevs.
L'Arena kommer från Il mercenario, Corbuccis western från 1968, vilket dokumenteras av Beat Records. Harley kopplar användningen i Kill Bill: Vol. 2 till Beatrix väg ut ur kistan. Här är det hindret som fyller den plats som en annan kropp skulle ha i en duell. Huvudpersonen måste återfå sin rörelseförmåga; musiken ackompanjerar en överlevnadshandling innan hon kan återuppta sitt sökande.
Den här användningen förändrar förhållandet mellan seger och våld. Att ta sig ur fångenskapen är ett framsteg, även om det inte avslutar en konfrontation med en annan rollfigur. Scenen kan skapa tillfredsställelse genom att en grundläggande förmåga återvänder: förmågan att handla igen. Musikstycket ger återhämtningen betydelse och gör huvudpersonens fortsatta färd till en dramatisk kraft i sig.
Dessa inslag hör till urvalsfasen av inspelningar i relationen mellan Ennio Morricone och Tarantino. Eftertexterna leder till filmer av Petroni, Corbucci och Leone, trots att alla kompositionerna har samma upphovsperson. Att identifiera originalverken gör det möjligt att uppmärksamma denna mångfald utan att tillskriva kompositören beslut om klippningen av Kill Bill.
En detalj om Navajo Joe förklarar varför namnet som syns i en äldre eftertext kan förbrylla: Morricone signerade musiken med pseudonymen Leo Nichols. Film Score Monthlys presentation, återgiven av Beat Records, identifierar signaturen och anger Ennio Morricone som kompositör och musikalisk ledare. Det alternativa namnet hör till originalverkets historia.
Samma utgåva samlar material som tidigare hade cirkulerat i olika former: tre stereospår, stycken från utgåvan på mono-LP och tidigare outgiven musik, också i mono. I anteckningarna står det att cd:n sammanställdes utifrån masterband och att partituret avslutas med extramaterial.
För att jämföra en hemmalyssning med en scen är det bra att ta hänsyn till den specifika utgåvan. Filmtiteln kan stå på omslaget till skivor med olika innehåll, och ett extraspår utökar det som går att lyssna på separat. Den skivinformationen beskriver det album man har framför sig; i sig identifierar den inte mixen eller den exakta längd som användes i filmens klippning.
Visa alla artiklar i Kill Bill: en hämnd berättad i två volymer
